Mar 032016
 

Och vardagen rullar på. För att den gör det, för att det är exakt det vardagen gör. Den finns där och är det som är när det inte är extremt. Och så måste det vara.

Först, i sorgens dimma, kommer vardagen att kännas som en personlig förolämpning. Aldrig kommer du att gå tillbaka i någon slags liknöjd stämning av gråhet. Nu är de svarta skuggorna din hemvist. Där räknas inte på logistik, där dväljes inte inköpslistor.

Men.

Sedan, när sorgens dimmas konturer börjar luckras upp av något som kanske är gryningsljus, så kommer vardagens gråhet att vara en välkommen vila från allt det svarta.

Det kommer att kännas underbart att fundera ut vilken dag som räkningar ska betalas och bilar besiktigas, hur tandläkartider ska jongleras med frisörbesök. Allt som inte är svart är ljust och därför är tråkvardag så lycklig du kan tillåta dig att vara.

Och sedan kommer en tid då även vardagens gråa himmel spricker upp och solens strålar får värma dig en kort sekund, och du ska glädjas, du ska glädjas igen. Du ska le, såsmåningom skratta, såsmåningom släppa taget.

Och ändå kommer den där glädjen att kosta. Den kommer att kosta för att den inte är sorgen, för att du känner i varje sekund av glädje att detta inte är sorgen, sorgen som du vigde ditt liv åt. Det kommer att kosta med glädjen, kanske till och med kosta med vardagen, för det var ju i skuggorna du skulle dväljas.

Och det som har ett pris har ett uppenbart värde. Aldrig mer kommer du att ta för givet att en skrattande sommaräng kommer att välkomna dig med all sin tveklösa livskraft. Aldrig mer kommer du att känna att du har rätt till din glädje.

För all framtid kommer din glädje att ha ett hörn av sorg, ett hörn av skuld och ett hörn av tacksamhet.

Och detta vet jag: Sorgen kommer att vältra dig i svärtan igen. I den omedelbara sorgens dramatiska mörker, i den senare sorgens vardagsgråa längtan efter distraktion, i den åldrande sorgens levnadslika tillstånd så kommer du att vältras tillbaka i mörkret.

Och även din sorg kommer att ha hörn nu.

Det första hörnet kommer att vara glädjens hörn, en glädje över att du kan känna svärtan igen, övermannas av sorgen, att du fortfarande bär den. För sorgen är ditt adelsmärke, din tatuering, en del av din identitet så stark och viktig att du måste glädjas åt när du får känna den.

Det andra hörnet är tacksamhetens hörn. Sorgen fyller dig med tacksamhet över vad du fått uppleva, den kärlek du fått dela, det liv du haft. Tacksamheten rör också vad du nu känner, att livet burit dig vidare, att din sorg får växa och mogna med dig.

Och det tredje hörnet är vardagens hörn.

För i vardagen bor de nu, dessa tre: Sorgen, glädjen och tacksamheten. Det som förut var extremt finns nu i gråa nyanser, i gråa versioner, i vardagsportioner. Och du har fått vara med om det.

Sorg. Vardag. Glädje. Tacksamhet. De stigar du inte tänkt att du skulle vandra, de vägar du inte trott att du skulle gå. Ändå har de fört dig rakt in i framtiden, rakt in i meningen, rakt in i ditt eget liv.

Och vardagen rullar på. För att den gör det, för att det är exakt vad vardagen gör.

Jan 242016
 

Du har bott så länge i natten, så länge i mörkret, så länge i ensamheten. Det som har varit har varit ditt mörker och din envisa längtan till natten, till sömnen, till intigheten.

Sådant gör sorgen, den gör dig till nattens barn. Den gör mycket annat också, men det är sorgens tröst: Natten. Varje tendens till mörker och vila tar du emot med tacksamhet, bär du ömt till din säng och ditt hägn, vilar du mot i en gemenskap som mer än gärna får uppsluka dig, bara du får vara där, i natten.

Natten har varit din vän och ditt hem, silkesmörker, sidensvärta, behaglig, avskärmande, neutral.

Och en dag ska gryningen komma, och den ska ha färger igen. Du ska blinka lite förvånat mot gryningen, förvånad över vilken värme det kan rymmas i en skär nyans på himlen, blinka lite förvånat och gnugga dig i ögonen, och se dig om.

När du gnuggar dig i ögonen ska någonting hända. Du vet hur linsen liksom kan rubbas av en tårdroppe, så att allting ser aningens annorlunda ut, som trickfilmat, som magiskt? Så ska det vara, denna dag, och plötsligt ska du se något bortom gråheten och bortom vardagen. Plötsligt ska du se att det finns andra därute, andra som bär din sorg och din smärta – eller sin sorg och sin smärta, men de liknar dina.

Du ska gnugga ögonen igen, i ett försök att hålla kvar bilden, och denna dag, just den här dagen, när gryningen var rosa och lovade att det fanns värme, just den här dagen ska det gå att hålla kvar bilden.

Den stannar framför dig, som en pausad film, tydlig i konturerna. Du upptäcker att du kan röra dig i bilden, gå runt och titta på baksidan av saker, se vinklar du inte ser annars. Allt står still, men du rör dig, och du ska upptäcka att ditt första intryck var sant. Ja. Så är det.

Det finns andra.

I gryningens bleka ljus ska du se dem, fast du inte känner dem, se konturer och ljusspel över ansikten, se den blick som du vet att dina ögon har.

De är bleka, de är härjade av skuggor, de är långt borta – de är kanske på internet – men de finns. Just de som du inte trodde fanns, de finns. De finns där, och de delar med sig, av sin blekhet, av sina skuggor. De är beredda att vara en del av din film. De är beredda att kasta sitt ljus över din gryning.

Och gryningen övergår i dager. Himlens färger förändras, för ingen film kan pausad i evighet. Gryningen exploderar i rosa och rött och försvinner, dagsljuset, det obarmhärtiga, vardagliga, kommer över dig.

Men på din näthinna finns det kvar, inbränt i ditt öga för alltid: Det finns andra. De finns därute. Du är inte ensam.

Så du och din blekhet, du och dina skuggor, ni ska tacka gryningen, ni ska tacka skuggorna, ni ska tacka internet.

Det kommer, efter natten, en gryning. Det kommer, efter gryningen, en ny dag.

Och den dagen, denna dagen, har du vänner. Likasinnade. Bleka, skuggiga. Som du.

Och efter dagen väntar natten på dig igen. Beredd med sitt mörker, sin svärta, sin sömn. Och du ska möta henne med tacksamhet, med igenkännandets trygghet, men du ska upptäcka att du inte längtade efter henne denna dag.

Du vilar i natten. Men du längtar, för första gången, efter något annat än mörkret.

För runt hörnet väntar gryningen. Det rosa. De bleka. Skuggorna som lovar att det finns en värld där du är förstådd.

Dec 132015
 

12308930_10153225779913837_43317749_nNu har det blivit lite av en tradition att lägga upp det här varje Lucia. Det var Ansgars begravningsdag idag för tretton år sedan och för några år sedan passade jag på att svara på några av de frågor jag brukar få om Ansgar av bloggens läsare. Det här året känns det bra att lägga upp det igen, eftersom det tillkommit många nya läsare. Detta är en

* * *

Den 13 december är Ansgars begravningsdag. Vi valde det datumet med flit. Vi ville att han skulle få en ljushögtid, att hans ande skulle vila över barns firande på något sätt. Verkar det knäppt? För oss kändes det bra för elva år sedan, och hela Luciastämningen med sjungande barn och ljus ger oss hopp om att mörkret är något övergående.

Därför tänkte jag ta tillfället i akt den här dagen och svara på några frågor som folk brukar ställa om Ansgar och om sorg. Mina svar på medicinska frågor är lekmannasvar och jag tar inget som helst ansvar för den läkarvetenskapliga korrektheten i dem, det är så jag har uppfattat de svar jag fått av läkare, varken mer eller mindre.

1. Vem var Ansgar?

Ansgar var vår första son, föddes 22 november 2002 i graviditetsvecka 40+1. Han var blond, blåögd och hade hett temperament och en förtjusning över att vara i centrum. Han dog den 26 november 2002.

2. Hur var graviditeten/förlossningen?

Graviditeten var nog en rätt normal förstlingsgraviditet. Den enda komplikationen var att min blodtryck pendlade kraftigt de tre sista veckorna och jag åkte ut och in på sjukhus med ”misstänkt havandeskapsförgiftning” – det som hände var att blodtrycket kunde stiga upp över de magiska siffrorna 140/100 – bara lite, typ 144/100 eller 140/102 eller så. Sedan sjönk det igen. Inga andra havandeskapsförgiftningstecken som proteineuri eller så. I v 39 framgick det att Ansgar låg i säte så de gjorde ett vändningsförsök som misslyckades (det lyckades, men medan läkaren pratade med oss efteråt såg jag på ultraljudsbilden hur han vände sig tillbaka) och vi fick en tid för planerat snitt i v 40+1. Det sista dygnet, alltså graviditetsdag 40+0 fick jag slutligen 1+ på proteinet på en urinsticka och ansågs därför ha havandeskapsförgiftning så jag lades in på specialistmödravården.

Förlossningen blev med planerat snitt och den gick utomordentligt bra och smidigt. Vi spelade Suzanne Vegas skiva ”Suzanne Vega”, M höll mig i handen och Ansgar föddes med APGAR på 9/10/10. Vi var mycket lyckliga.

3. Vad gick snett och när hände det?

Vi var kvar på sjukhuset, som man var efter snitt då. När Ansgar var tre dygn gammal, nästan, slutade han andas. Efter ett dramatiskt försök att få igång honom som först misslyckades men sedan plötsligt gav effekt (efter att ha pågått i en halvtimma), fördes han ner till neonatalavdelning där han låg med en massa maskiner medan läkarvetenskapen behandlade honom mot alla sjukdomar de kunde komma på, och undersökte honom allt vad de kunde. De gav oss inte mycket hopp utan uppmanade oss att ringa våra familjer så att de skulle hinna träffa Ansgar. Det gjorde vi, mina föräldrar kom från utlandet och M:s från sitt hem strax utanför Uppsala, våra syskon från sina respektive bostadsorter och mina allra bästa vänner hann också komma, innan Ansgar strax efter midnatt andades sitt sista andetag.

Det var inte förrän vid obduktionen som man kunde fastställa dödsorsaken.

4. Vad dog han av egentligen?

Hypertrof kardiomyopati heter det. Det betyder att en muskel i hjärtat var så förstorad att den inte kunde slå. Vad jag förstår kunde han leva i tre dagar med detta eftersom spädbarn under sina första tre levnadsdagar, liksom under tiden i livmodern innan de föds, inte har slutit ett hål i hjärtat och alltså inte använder hjärtat på samma sätt som man gör sedan. Förmodligen var det därför hjärtat slutade slå när det gjorde det.

Hypertrof kardiomyopati uppträder ofta som en del av en annan sjukdom och de undersökte förstås allt vad de kunde, läkarna. De trodde starkt på något som hade med ämnesomsättningen att göra men de fann inte att Ansgar hade någon av de kända ämnesomsättningssjukdomar som fanns då. De har sparat prover från honom i ett stort arkiv. Där ligger även prover från andra barn och förstås även vuxna människor som dött utan att man riktigt exakt vet varför. De ligger där och väntar på att medicinska forskare skall upptäcka nya sjukdomar och beskriva dem. Någon gång då och då kör de sedan alla provsvaren mot beskrivningar av ”nya” sjukdomar och ser om det finns något som passar in. De har lovat att kontakta oss när och om man kommer på en sjukdom som kan vara en förklaring till hans hypertrofa kardiomyopati. För närvarande vet man alltså inte vad som låg bakom den men det finns många saker man har uteslutit.

5. Hur vågade ni få flera barn?

Vi fick gå på genetisk rådgivning och fick siffran 3 % (troligen lägre) för upprepningsrisk. Och så längtade vi så oerhört efter fler barn! Det var det som fick oss att orka gå vidare. Det var inte helt självklart för oss att det skulle vara våra biologiska barn, dock, vi hann ganska långt i våra tankar på att adoptera under de tre månader som gick efter att Ansgar dog och innan graviditeten med H kom som en glad överraskning.

6. Hur präglades graviditeterna med de andra barnen av sorgen och det som hände med Ansgar?

Rent medicinskt var det en enda större förändring och det var att vi fick ett intrauterint hjärtultraljud i v 22. Det innebär att en barnkardiolog stod med ultraljudsapparat och tittade på det pyttelilla hjärtat som slog i bebisen och försökte bedöma hur friskt det var. Det är inte det lättaste men det gick. Varje gång kunde de komma fram till att det inte fanns några tecken på hypertrof kardiomyopati. S:s hjärta uppvisade dock en annan missbildning under fosterstadiet men den hade vuxit bort till ett extrainsatt hjärtultraljud i v 30, tack och lov.

Rent personligt var det förstås otroligt nervöst. Alla graviditeterna har varit det.

7. Kollar ni de andra barnens hjärtan?

Ja, de är kontrollerade både under fostertiden och sedan barna fötts. Alla våra andra barn har kontrollerats flera gånger under sitt första levnadsår och skrivits ut från barnkardiologen någonstans mellan ettårsåldern och tvåårsåldern.

8. Har ni någonsin hatat alla människor som fått behålla sina barn?

Nej, vi har inte det. Nu är det en självklarhet, men de första veckorna var det något som vi jobbade aktivt med. Ansgar hade bara varit död ett par dagar när jag sade till M att jag skulle göra allt för att vara glad när den första människan som blev gravid i vänkretsen berättade det. Jag klarade det också. Men jag tror att det var rätt mycket viljestyrka med. Å andra sidan var det här förmodligen lättare för oss än för andra som förlorat barn och sedan inte blivit gravida lika snabbt.

Däremot var vi rätt rädda för att folk som hade barn som levde skulle vara rädda för oss, för att vi skulle bli ett mörker, ett bevis på att det kunde gå fel, och att folk skulle dra sig undan. Det fanns de på sjukhuset och på nätet som varnade för det, men vad kan jag säga? VI HAR VÄRLDENS BÄSTA VÄNNER. Alla höll sig kvar, alla ställde upp, alla delade vår sorg och så småningom också vår glädje.

9. Hur länge sörjde ni?

Sorgen är för hela livet tror jag. Jag tror inte att den tar slut, jag tror att den anpassar sig, bara. När Ansgar precis hade dött läste jag någonstans en beskrivning av sorgen som en främmande kropp i min kropp. I början passar den inte in, den bökar och stramar och sticker ut, än här och än där. Så småningom vänjer sig dock sorgen och kroppen vid varandra och sorgen blir mjuk och foglig och anpassar sig. Ibland, vid en oväntad rörelse, sticker den till och känns så där som den gjorde i början. Annars är den dov och vardaglig.

Jag gillade den beskrivningen då, den blev som ett livsmål. Och jag gillar den också nu, för för mig stämmer den.

Men för att ge ett mer konkret svar på frågan så kan jag se, nu när jag ser tillbaka på det, några tidsperioder när sorgen liksom släppte efter på järngreppet lite, det första efter ett halvår sisådär och det andra efter ett och ett halvt år ungefär.

10. Hur sörjer man ihop? Är det inte lätt att man växer isär av sorgen?

Jo, det är lätt. Vi räddades förmodligen delvis av några ord som Ansgars läkare sade till oss, ord som var ungefär ”De nästkommande veckorna är viktiga för er, för hur ni kommer att hålla ihop. Jag vill uppmuntra er att åka iväg och göra något tillsammans, var tillsammans och prata mycket med varandra.” Vi följde det rådet och vi har hållit ihop. Beror det på att vi höll kontakten de där första veckorna? Ja, jag tror iallafall att det var en viktig faktor.

Men man kan aldrig riktigt sörja ihop. Sorgen är en privat process. Men man kan prata och kommunicera och man kan turas om att sörja, vilket låter knäppt men det är så det blir. Man ger, mest omedvetet, den andra en chans att grotta ner sig i sorgen ibland, medan man själv håller huvudet över vattenytan och ser till att vardagen flyter. Sedan byter man.

Antagligen funkar det här med parsörjande annorlunda i familjer där man har barn redan.

11. Håller ni inte fast lite för mycket vid sorgen? Jag menar, bloggens namn: Ansgars syskon. Känns det aldrig som att allt handlar om det, som att ni inte kommer vidare?

Jag tror inte att vi håller fast för mycket vid sorgen. Jag tycker inte heller att allt handlar om Ansgar.

Men vad jag tror, och det här är viktigt, är att sorgen, liksom allt som händer oss i livet, blir vad man gör det till. Sopar man den under mattan, då ligger den där som en stor svart knöl som man inte vill låtsas om men som man snavar över. Ställer man den som en krukväxt i fönstret och vattnar den, så skymmer den ens sikt och växer sig stark.

Någonstans däremellan vill vi gå. Sorgen kan vara ett raster som man kan se tillvaron genom. Ett raster som i bästa fall kan visa på den tacksamhet vi bör känna över livet, över barn som är friska, över tillvarons vardag som rullar på i sin monotona men tröstande takt. Men – ETT raster som man se tillvaron igenom. Inte det enda rastret. Ett av rastren, skall det vara.

Vi vill ha våra minnen, inte släppa dem. Det är ett av våra barn vi pratar om. Ett barn släpper man inte. Men vi vill inte att sorgen och saknaden skall dominera för oss. Så kan det knappast bli heller när man har fyra barn hemma, för vardagen, den välsignade vardagen, kräver sitt, av tankeverksamhet, känslor och ork.

Livet skall levas. Och till livet hör dem som lever runtom en. Men även döden och sorgen och saknaden är delar av livet. Ackord i låten som brusar omkring oss. Man bör försöka höra dem också, för de är en del av melodin. Inte huvudtemat, tack och lov, men en del av melodin.

12. Hur är det för de andra barnen då, att växa upp med ett spöksyskon, så att säga?

Det är olika. De tar det på sina olika sätt. För H har det alltid varit väldigt viktigt att fastslå att hon inte är äldst, att hon har en storebror som är död. För S har det varit lika oviktigt. Spelar det någon roll för oss vuxna? Nej, det ger bara tacksamhet över att alla barnen känner att de kan vara som de själva är.

13. Om ni visste hur det skulle gå, att Ansgar skulle dö och så, och fick välja om ni skulle göra hela graviditeten, tiden tillsammans och sorgen igen, skulle ni göra det då?

Ja. Utan att tveka en sekund: JA. För det vi fick den där tiden, det var kärlek. Kärlek att ge och kärlek att få.

Ansgar gav väldigt mycket under sitt korta liv.

På Ansgars begravningsdag fick min svåger ett sms från en vän där det stod ungefär: Någon som har levt så kort tid och alstrar så mycket kärlek har inte levt förgäves. Och så är det. Ansgar ändrade våra liv. Han fortsätter att påverka och är en i vår familj. Ett barn – med speciella omständigheter förstås – men ett av barnen.

Så svaret på frågan kommer här: Vi skulle göra om det. Men vi skulle ta fler kort.

 

 

Om du inte förstår varför vi skulle göra om det, trots smärtan, så avslutar jag med texten vi hade i Ansgars begravningsannons, skriven av Ulf Lundell, bearbetad (gjord till vi-form istället för jag-form) av oss:

Så älskar vi honom, och hans kärlek till oss

är självklar och skoningslös

och han får oss att längta

såsom vi aldrig har längtat efter någon förut.

Nov 262015
 

Idag är det tretton år sedan Ansgar dog. På hans begravning spelade en trumpetare Evert Taubes Nocturne, och Nocturnes text har följt mig under livet.

Den här texten, som jag alltid har kunnat utantill på det sätt som man kan en text av Evert Taube om man är lite av en textnörd, tänkte jag mycket på en natt när Ansgar levde och mådde bra. För mig var det en text om föräldraskap, helt plötsligt.

Har du varit med om det någon gång, att en sångtext som du känt till länge plötsligt får en helt ny mening för dig? Så var det med Nocturne för mig, en natt i november 2002 då jag sov i den smala sjukhussängen med Ansgar vid min sida.

Slumra min vän
Natten skrider
Kärleken vaktar dig
Ömt och tyst

Det var det där med att kärleken vaktade ömt och tyst: Den som vaktar ömt och tyst gör det för att inte störa, inte oroa, inte tränga sig på. Plötsligt hade en rad som bara lät bra, en rad jag aldrig funderat över, brutit sig ut ur textmassan, fått liv, blivit tredimensionell. Så här skulle det vara nu: Jag var kärleken som vaktade.

Jag nynnade sången i mitt inre och lät texten sätta igång explosioner av nya associationer i min hjärna  – Helig den frid hjärtat hyser mitt i den virvlande blodstormens larm – javisst, så måste det vara. Frid som kommer från hjärtat, som är kärleken som vaktar, det måste vara heligt. Få saker hade någonsin känts så heliga som detta: En son på min arm, att vara någons trygghet.

Och sedan. Sedan kom döden. Sedan fanns det ingen trygghet, iallafall var jag ingen trygghet för Ansgar. Jag kunde inte rädda honom. Han kunde inte sova på min arm. Den sortens föräldraskap var över.

Efter Ansgars begravning blev Nocturne så smärtsam att jag inte lyssnade på den på många år. Men när den kom tillbaka till mig var det med ytterligare en sådan där fullständig omvändning av mening – den sång som först handlat om att somna, som sedan fick en ny djupare mening av att jag blev mamma, fick nu ytterligare en ny mening av döden.

Flyr mig i drömmen som våg flyr vind. Tänk om döden följer på livet som våg flyr vind, i samverkan, men alltid åtskilda. Vågen alltid en följd av vinden, och vinden som alltid vill ikapp vågen men hela tiden skjuter den framför sig.

Vinden förde bort Ansgar, på en våg som alltid ligger lite före mig, aldrig nåbar, men ständigt där. Aldrig inom räckhåll, men alltid närvarande.

Och plötsligt kanske de här raderna kunde handla om mig som sörjande: Helig den frid hjärtat hysermitt i den virvlande blodströmmens larm! Mitt i alla känslor, all upprördhet, all sorg och förtvivlan, finns ett stormöga av lugn, av tillförsikt, nästan. Jag har upplevt dig, jag kan aldrig förlora dig. Det är frid, moderlig frid, helig frid. Samma frid som den där natten på sjukhuset, men denna gång mitt i den virvlande blodstormens larm.

Och så möts vi i friden, möts i sången: Liv och död, trygghet och oro,  månen, natten och friden – och sömnen och döden.

Slut är din strid. Månen lyser. 
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm.

Kanske var den där sömnen i sjukhussängen en försmak av döden, en förkunskap om att föräldrars kärlek till sina barn sträcker sig bortom döden. Kanske är det det vi känner varje natt, alla föräldrar som tittar in genom sovrumsdörrar på sina sovande barn och känner stora, osägbara känslor av sammanhörande, av enhet, av evighet?

Kanske finns där i natten ett hemligt, heligt mötesrum för den kärlek som når bortom allt, bortom den slutgiltighet som döden skrämmer med, bortom avsked. Kanske finns det en hemlig öppning i nattens mörker mellan det som är och det som ska komma, när vi inte kan minnas eller agera, när vi bara kan ta emot. Kanske är det därför mörkret är sorgens hemvist, för att där finns hoppet.

12308930_10153225779913837_43317749_nShadows touch and pass and never see the day. 
There is a crack in everything, that’s how the light gets in. 
I natt ska en stjärna tändas, den ska skina klar. 
I’ll find my way through night and day. 
Vårnattsvind svalkar dig. 
Sov på min arm. 

Nov 252015
 

12279547_10153219183483837_1544645264_oWould you know my name
If I saw you in heaven?
Would it be the same
If I saw you in heaven?

Idag är årsdagen av Ansgars dop, hans nöddop. Årsdagen av den dagen då allt gick snett, då han blev riktigt allvarligt sjuk – då hans hjärta helt oväntat gav upp.

Början av den här sorgeperioden varje år ställer mig inför de fina dagarna, de friska dagarna. Att minnas dem är att minnas ett leende, en hjärteglädje, en lycka, som jag aldrig kan återskapa nu. En oskyldig glädje, en som bara kommer till den som inte mött tragedi.

Att minnas den 22-24 november är att minnas glädjen, lyckan, ruset av eufori.

Att minnas den 25-26 november är att minnas bråddjupet, djupdykningen, svärtan.

Så idag skriver jag till dig från de minnena, de där vi hade från spädbarnsintensiven, när vi inte visste vad som hänt, när vi bara visste att helvetet hade öppnat sig och slukat oss.

Time can bring you down, time can bend your knees
Time can break your heart, have you begging please

När jag var gravid med Ansgar kom Eric Claptons låt Tears in Heaven på radion en gång när vi körde bil. M och jag konstaterade att ingen av oss tyckte att det var en särskilt bra låt. Men, tillade jag förnumstigt, vi är knappast målgruppen. Det är en låt om att förlora barn och det har inte vi gjort, så vi kan inte veta om den är bra för dem som behöver låten.

Några månader senare tillhörde vi målgruppen, och frågan om huruvida låten är bra är irrelevant, nästan. För låten finns där ändå och påminner om att jag inte är ensam. Jag är en av de många föräldrar som förlorat barn. Ibland inbillar jag mig nästan att vi kan känna igen varandra, på skuggan, på något i hållningen. En slags lugn uppgivenhet i ansiktsmusklerna, en slags böjdhet i ryggen, ett slags tålamod som kommer sig av att man aldrig kan få det man mest av allt vill ha. Vi har fått lära oss att leva ändå.

I’ll find my way
Through night and day,
‘Cause I know I just can’t stay
Here in heaven.

Vi som lever vidare ändå, vi har smakat på kunskapens träd på gott och ont och bär på vetskap som vi inte vill ha, på känslor vi inte vill ha känt, på en adrenalinsmak på tungan som liksom aldrig går över. Vi dör inte av detta, men vi lever inte av det heller. Inte på samma sätt som innan.

Kan det vara så att den stora sorgen har givit ett värdefullare liv? Ett som tar vara på glädjen och lyckan, som stannar intensivare i stunden, som vet att sätta värde på det som kan vara försvunnet på en sekund? Jag vet inte, men jag vet en sak. Om så är, att livet är mer medvetet nu, mer intensivt nu, så är det inte värt smärtan som orsakade det.

Beyond the door,
There’s peace I’m sure,
And I know there’ll be no more
Tears in heaven.

Men det finns en sak som vi vet, vi som förlorat någon vi älskar. Vi vet att vi har besparat dem smärtan att förlora oss. Vi har tagit den sorgen ifrån dem. Vi saknar, de saknar inte. Och det är klart att som tröst betraktat kanske det kan tyckas ganska klent. Men det är en sanning som växer när sorgen blir äldre.

Jag, som förlorade ett barn, inte fick göra något för honom, inte fick lägga mitt liv och min energi på hans liv – jag, som inte får köpa överdragsbyxor åt honom när det blir kallt, inte får hämta honom från en skolresa på en parkeringsplats mitt i natten, eller köpa hett åtrådda dataspel åt honom i julklapp, inte bära hans svettiga jumpakläder genom skolan när han stönar ”orka!” om sin träningsutrustning – jag, hans mor, får bära en sak åt honom: Sorgen. Den behöver inte han bära. Den blev min. Jag är mamman. Jag bär.

Jag bär den i min kropp och i min själ, i mitt ansikte och i min rygg. Jag bär den dag och natt, på årsdagar och vardagar, på helger och högtider, i det stora och i det lilla. Det är den sortens ryggsäck som man inte alltid tänker på men som ibland tynger varje steg. Men jag bär. Och jag bär med en trotsig stolthet – detta får jag göra för min son.

I must be strong and carry on
‘Cause I know I don’t belong
Here in heaven. 

 

Nov 242015
 


Ett sätt att hantera den kosmiska smärtan av att förlora ett barn är att försöka hämta någon slags meningsfullhet i det som hänt. Kanske behövdes Ansgar på ett annat ställe än hos oss, kanske fanns det någon kamp mot den existentialistiska ondskan som bara han kunde utkämpa. Kanske hade han en mission. Kanske finns det någon slags Hogwartsvärld, där han lever, så nära oss att bara ett tunt skynke skiljer oss, men så långt borta att vi inte ens kan ana.

Eller kanske är allt bara meningslöst och tomt, ensamt och utan högre plan. Allt tar bara slut och det finns ingen långsiktig mening med något alls. Så kan det vara.

Fast det får inte vara så.

Men det kan vara så.

Vi vet ju inte. Vi når inte dit med vår kunskap och vår erfarenhet, vi kan inte ställa oss på tå eller kika runt ett hörn eller tänka ett extra varv för att smygse lite in i evigheten. Vi vet inte. Det finns en existentialistisk ångest förknippad med detta, att livet slutar med något som vi inte vet, men det existentialistiska mångdubblas när man plötsligt behöver veta, inte för sin egen skull, utan för sitt barns.

Vi har ingen aning, men vi har många bilder. Många mjuka tankar och goda berättelser. En av mina favoritidéer om himlen grundar sig på något som berättas av en god vän till C S Lewis, han som skapade Narniaböckerna. CS Lewis på sin dödsbädd vaknade plötsligt ur den förvirringsdvala han befann sig i, spanade ivrigt ut i intet och fascinerat sade ungefär: ”Är det SÅ det blir?! Wow! Jag hade ingen aning, hade aldrig kunnat ens börja ana!”

Sedan vaknade han på riktigt, och den goda vännen frågade vad han hade sett, vad han kunde berätta om den himmel som snart skulle ta emot honom.  C S Lewis hade inga minnen alls av sin dröm, men den gode vännen beskrev hans extatiska tonfall, och de tillbringade en behaglig eftermiddag med att försöka tänka ut allt det otänkbara som skulle kunna vara den fantastiska himlatillvaron.

Och jag drömmer om en himmel som var så fantastisk att inte ens en fantasyförfattare kunde börja ana vidden av allt det underliga, underbara som väntar där. Jag drömmer om den himlen åt Ansgar, och åt oss alla i och för sig, men hittills åt Ansgar. Jag hoppas att den är så fantastisk att inte ens de vildaste drömmar och förhoppningar kan förbereda oss på det som väntar.

Men en sak känner jag i hjärtat, på det där sättet som man känner saker som man liksom vet, utan att veta. Jag känner – och inget kan övertyga mig om något annat, för jag känner i mitt moderssinne, och hur resonerande du än vill vara kommer du aldrig att tala mitt moderssinne tillrätta med förnuft – att Ansgar är någonstans där det är gott för honom att vara.

En av de tröster som kom till mig i musiken kom från musikalen Kristina från Duvemåla, den allra sista sången.

En gång var jag rädd för mörkret
men det är jag inte mer
Dagar, nätter, det gör ingen skillnad
jag är trygg vad som än sker
Du ängslas över mig
men jag kan lova dig
Om allt rämnar runtomkring oss finns vår kärlek kvar
Den har inget slut, du och jag, vi mötas åter
och du ska alltid minnas vad jag sagt
Jag är i gott bevar

Som sagt, vi kan inte stå på tå och kika runt ett hörn eller använda oss av logik för att lista ut vad som händer efter döden. Men jag tror att musiken kan glimta till, som ett ljus ur ett nyckelhål. Vi ser inga konturer, och glimten är borta innan den kan identifieras, men den tyder på att någon är hemma, att något är varmt och ljust, på den andra sidan om de där dörren.
12299638_10153222138723837_252400590_o
I natt ska en stjärna tändas, den ska skina klart
Den lyser dig väg, en gång ska vi mötas åter
Beskyddet av en ängel som står vaktdet vet jag att du har
Jag vill att du ska minnas vad jag sagtJag är i gott bevar

Nov 132015
 

Ibland, mitt i vardagen kommer det tillbaka.

Från början var sorgen smärtsam, en glödgad pil rakt in i hjärtat. Och sedan vande jag mig. Och den som har vant sig vid en glödgad pil rakt i i hjärtat, den vet att det som kommer då är känslan av att gå med ständig värk. Värken blir mindre dramatisk och så småningom dovare. Dov, tung, meningslös omvandlas den till ett långsamverkande gift som sprider sorgsenhet, livsleda, vemod över världen.

Men inte för evigt. Nej, inte för evigt.

För en dag skrattar jag igen. En annan dag ler jag, bara för att det känns bra. Den tredje dagen fastnar jag i en film, en bok, den väns berättelse, en sång. Och upptäcker: omvärlden försvann inte. Den bara skärmades av. Tillfälligt.

Långsamt, och nästan motvilligt, flyttar jag tillbaka fokus från död till liv. Långsamt, och nästan motvilligt, märker jag att livet kan kännas bra, att skrattet är välkommet igen, leendena naturliga.

Och åren går och då och då slår sorgen ner som en bomb. Men inte en atombomb längre, utan en begränsad explosion – begränsad i tid och rum.

Och nu har det gått lång tid, nästan tretton år. Och bomberna regnar inte över mig längre, men kriget är inte över. Rätt som det är attackeras jag, rätt som det är kommer de.

Och nu är det november, och nio dagar till Ansgars födelsedag. Så jag vet att det är på väg, jag hör stridsplanen på håll. Snart bombas jag, dovt och tungt, färglöst och otäckt.

Och detta är vad jag vill säga idag: Jag vet inte ens längre om det är sorg eller glädje som drabbar. Sorgen finns där förstås, tung, långsam, deprimerande. Men ett stråk av oväntad glädje, av bubblande lycka i minnena, finns också.

Glädjen över det som Ansgar gav. Sorgen över att han togs ifrån oss. De går hand i hand.

Och jag tänker inte sortera eller bestämma, inte rubricera eller värja mig. Låt dem komma bara, känslorna. Jag behöver dem i november, behöver minnena, behöver både allt det där som gör ont, och det där hemliga bubblandet av glädje över att Ansgar fanns. Behöver smärtan, behöver sorgen, behöver dunklet.

Och mest av allt behöver jag mörkret, novembermörkret, där det inte syns skillnad på skratt och gråt, där det inte krävs av mig att jag ska vara glad eller kompetent, där känslorna får övermanna mig, brotta ner mig, binda fast mig. Jag behöver det här, för det som förut bara gjorde ont är nu mitt band till Ansgar.

Och det bandet, hur smärtsamt det än må vara, är värt att bevara, värt att bindas med, värt att dras med av. Kanske är novembermörkret det rätta stället att förvara det där bandet.

Så kom an, novembermörker. Jag rabblar inga besvärjelser, värjer mig inte, utan går ut i regnet, rakt ut i stormen, och låter mig överväldigas. Kom an, novembermörker. Jag är inte ensam här. Med mig i mörkret står tusen sinom tusen mammor som förlorat sina barn och vi vet vad vi pratar om, vi vet vad vi går igenom, vi vet alla hemligheten med smärtan som binder till glädje, med glädjen som strålar genom mörkret och sorgen.

Okt 302015
 

Det är vår natt, natten för alla oss som begravt en del av vår ryggmärg på en kyrkogård.
Det är vår natt, natten för alla oss vars svärta är ett slukhål som återuppstår i evighet.
Det är vår natt, natten för alla oss som slutat längta efter att smärtan ska gå över.

Där trängs vi i halvmörkret. 

Alla kommer vi hit i natten, till kyrkogården. Här fryser själar som domnade fingertoppar i november. Alla kommer vi, till detta mörker, med små och futtiga ljus.

Du ville ju inte vara här. Du ville inte att det skulle sluta här, på en kyrkogård en allhelgonanatt, det är fel med mörker, fel med gravar, fel med tändstickor som darrar i kölden.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.

Ingen av oss vill vara här, ingen av oss som bär på gravljus och sorg. Ändå har vi kommit genom natten, genom vårt eget mörker. Vi kommer samman utan plan, utan kallelse, denna natt –  en stor tyst skara som bär på ljus, en armé av redan slagna.

Se dig omkring i detta mörker som är fullt av ljusbärare och ändå kompakt. Är vi så här många som bär på sorg, som bär på ljus vars sken vi inte kan tro på? Är vi så här många tunnhudade, kyrkogårdsbleka, tomögda?

Det viskar genom hela kroppen. 

Du bär på ljus, du bär på mörker. Du bär på tårar, på minnen av skratt, på bördor som tynger rygg och axlar, som skuggar hjärnan, som saktar hjärtat.

Ur det stora mörkret kommer vi fram – svaga och flämtande ljus. Sköra som tron, tvekande som hoppet, vaksamma som kärleken. Ur det stora mörkret kommer vi, skuggor som darrar till och träder fram, manade av dunklet och dragna till ljuset.

En ängel utan ansikte omfamnar dig. 

Vår sorg är individuell, men våra ljus är en gemenskap.
Vår längtan är vår egen, men vår väg har samma riktning.
Våra minnen är personliga, men vår sorg är universell.

Valv gapar bakom valv och ingen överblick.

Så det som var ditt och mitt – som är minnen nu, som är saknad – det är ljussken som korsar varandra i mörkret.

Det som var din historia och det som var min historia – bleka som ljuslågor, längtansfyllda som mollackord – det är olika röster som möts i ett körverk.

Det som var din smärta och min smärta – som är den vinröda intensiteten hos löven som faller, som är mättade nyanserna i lyktornas sken – det är purpurn i solnedgångens sista flamma.

Det viskar genom hela kroppen. 

Vår ledsnad har drivit oss hit, en sorgens gemenskap, men här finns en underlig värme mitt i kylan.

Blickar möts i ljusets sken, en livshistoria syns i flammorna.

Kanske har skuggorna vi bär på samma form?

Och inom dig öppnar sig valv efter valv, oändligt. 

Okt 182015
 

-Mamma, vad är gra-v-l-jus? stavar flickan före oss i matkön på ICA. Titta, de har det i sin vagn. Gravllll….

-Gravljus, man har dem när man… när man vill tända lite ljus ute och det är lite mysigt, säger mamman. A, som står bredvid mig och håller på att räkna ut vad alla tuggummipaketen skulle kosta om man köpte en av varje, slutar räkna och stirrar oförstående på denna vuxna kvinna som inte vet vad man har gravljus till.

-Ursäkta, säger han artigt men tydligt. Jag tror kanske inte du vet hur det är. Gravljus har man till sin grav. Man tänder dem. Så att den döda som man har har lite ljus när det är mörkt ute. Min bror till exempel brukar få gravljus på sin grav, i en liten lykta. De lyser och lyser i flera dagar. Jag kan visa om du vill. Han tar fram telefonen och börjar scrolla fram en bild.

Kvinnan ler mot mig som den gör som inte vet vad vad man svarar på sådant. Flickan säger ”Jaha, det är därför det heter GRAVljus” och börjar sätta upp varorna på varubandet. A tittar på mig, uppenbarligen glad och nöjd över sin pedagogiska förmåga.

Och sedan hände inget mer. Vi betalade förstås, packade påsar. De gick åt sitt, gravfria, håll. Vi gick åt vårt håll, med våra gravljus.

Och jag kan inte släppa det här. Inte släppa det, inte släppa det, inte släppa det. Att mina barn vet vad gravljus är. Att de måste gå med den kunskapen i livet. För dem är det något vardagligt, odramatiskt. För andra barn i samma ålder är det okänt, och de barnen kan nöja sig med informationen att man har gravljus när man vill göra mysigt ute när det börjar bli kallt och fuktigt på hösten.

Men mina barn vet. De vet hur det känns att stå där runt graven i höstmörkret, att tända det där ljuset i lyktan. Att lägga en bunt fina löv eller en speciell sten vid graven och sedan lämna den och åka hem. Mina barn vet hur det känns att låta ett ljus vara det som vaktar storebror i vinternatten, att åka ifrån honom, att aldrig ha träffat honom.

Vi är inte den enda familjen förstås. En av många. En av alla de som tänder ljus på gravar och hoppas att ljuset ska lysa upp ett mörker som når ända in i själen.

Men det känns. Det känns ensamt, det känns vemodigt. Det känns övergivet.

På Allhelgona kommer vi att se det. Alla ljusen på gravarna, alla människor som tar sig ut till kyrkogården för att tända sina ljus, så att det till sist blir en matta av ljus, som lyser starkt som ett hopp i den mörkaste av nätter. På Allhelgona är vi inte ensamma, på Allhelgona är vi en armé. Det är det som gör att Allhelgona sitter så starkt i mitt hjärta, nästan som ett hopp att hålla framför sig. Hoppet om att vi som sörjer bär ljus rakt in i mörkret.

I bilen säger A att jag verkar allvarlig. Han frågar om det har att göra med den där dumma vuxna som inte visste vad man har gravljus till, för han tycker att vuxna borde veta sådana saker.
-Fast hon kanske vet ändå, konstaterar han plötsligt. Det kanske är HON som vet! Hon kanske vet lika mycket som vi!
-Vad… menar du?
-Hon sade att man skulle ha gravljus om man ville tända ljus ute och göra det mysigt i mörkret. Det är ju det vi gör. Vi tänder ljus ute på kyrkogården och gör det mysigt i mörkret, för Ansgar. Det är därför vi har gravljus. För att han ska mysa i mörkret.
-Du menar att hon tänkte på någon som var död?
-Ja! Hon kanske visste precis det där för att hon är en sådan som behöver gravljus. En sådan som oss. En sådan som vet hur det känns.
-Du menar att hon vill göra det mysigt för sina döda?
-Och ljust!
-Fint tänkt.
-Ja! Det var hon som tänkte fint.
-Och du.

Kanske är det så. Kanske visste hon. Kanske bär de flesta av oss på något som ger den där tyngden, den där ensamheten. Kanske behöver alla ett ljus någonstans i sitt liv.

När hösten nu kommer och Allhelgona drar närmare, så kommer gravljusen också närmare. Våra döda ska ligga under en matta av ljus och vi ska hämta tröst ur varje låga.

101106-04

Sep 292015
 

”Bli fri från din sorg!” skriker broschyren emot mig. Inuti broschyren finns svartvita bilder och färgglada klyschor som alla handlar om att en människa utan sorg är lyckligare, friskare och på alla sätt bättre än en människa med sorg. Det regnar utanför fönstret i broschyren, så människorna sitter där innanför, i den trygghet som uppstår när man flytt från elementens urkraft.

Broschyrmänniskorna tittar på mig med ögon som lyser av tillvaratagen livslust och en fanatisk friskhet som skrämmer mig.

Kära lilla broschyr, du vill mig säkert väl. Jag tror att du vill det. Du vill att jag ska bli så där lycklig och sorgfri och lysa med ögonen. Du vill ta in mig från regnet och göra mig hel, och det är snällt.

Men jag är inte en svartvit människa i en värld av färgglada klyschor – inte ens en färgglad människa i en svartvit värld. Jag är en skuggad människa i en brokig värld och jag vill berätta något för dig: Min sorg är inget jag tänker släppa ifrån mig. Jag vill inte bli botad och motsätter mig kraftigt tanken på att jag skulle bli frisk från sorgen. Jag behöver inte bli frisk, för jag är inte sjuk. Jag är sörjande.

Sorg är inte en sjukdom, inte ett tillstånd som ska gå över.

Och jag ill säga detta så tydligt jag kan: Sorgen är en del av mitt liv, skuggan är en del av min färg. Jag värjer mig envist emot tanken att jag skulle komma över eller tillfriskna från sorgen. Jag vill inte komma över. Jag vill inte tillfriskna från.

Det är inte så att sorgen aldrig gjort ont. Den har det. Den tog tid. I början hade jag gärna velat släppa den och återgå till att vara den jag var. I början stack sorgen ut genom mitt skinn som vassa taggar från mitt inre, gjorde ont, tog mig i anspråk, fyllde varje sekund med smärta.

Den delen av sorgen behöver ta slut, smärtan behöver läka ut. Det finns ett akutstadium i sorg som behöver övergå i vardaglighet innan man kan leva, riktigt leva, igen. Men det som kommer är inte friskheten efter en sjukdom, det är ärret efter ett sår.

Om sorgen gick att ta bort ur mig, skulle Ansgars liv försvinna bort i fjärran. En del av min drivkraft skulle försvinna, en del av mitt moderskap, en del av min historia. En del av mig.

Jag behöver min sorg. Den finns i mitt hjärta, och går inte att särskilja från kärleken. Att operera bort min sorg skulle vara som att operera bort mitt blod.

Sorgen har lärt mig några av mina mest värdefulla läxor, den ligger bakom några av mina mest svårbemästrade insikter, den har givit mig en kärlek till livet, en respekt för andras smärta och en inre övertygelse om att livets skörhet är en del av livets skönhet.

Sorgen är den läromästare jag aldrig sökte upp, den skola jag inte sökte mig till, det diplom jag inte eftersträvade. Sorgen är min nemesis och min urmoder, mitt vatten och mitt bröd, min vetenskap och mitt korståg. Sorgen gjorde mig till en bättre människa som jag inte vill vara, gav en mognad jag aldrig väntade på.

Ja, sorgen bär jag nu som ett krigsärr, med viss stolthet och viss självinsikt. Ja, jag blev sårad. Såret läkte. Det finns kvar, läkt. Jag vandrar vidare, i blindo.

Min ärrighet är min ärlighet.

Så du, lilla broschyr, som vill så väl, du är inte för mig. Istället vill jag forma sorgens utropstecken till ett frågetecken, så att det som var ett rop blir en fråga, så att det som var en smärta blir en undran, så att det som var mitt också kan vara ditt, en längtan som söker en längtan, en flotte som söker en flotta.

Så du, lilla broschyr, mot din färggladhet ställer jag min krasshet, mot din svartvita kontrastrikedom ställer jag mitt skuggrike. Du vill övermanna mig, överväldiga mig, bota mig. Jag säger nej. Jag säger att mörkret är ett hem, en välsignelse, en nattens boning.

Och du, lilla broschyr, jag skrattar också ibland, jag är också lycklig ibland. Kanske fördjupas min lycka, kanske klingar mitt skratt, av att det finns en resonansbotten av mörker i mitt liv? Jag vet inte, och det gör inte du heller. Men kanske är det så. Och den resonansbotten, den är en del av mig nu. Inte en sjukdom, en kroppsdel.

Om min sorg nu inte blir botad, om ledsamheten gör mitt grundackord till moll, så är det inte farligt. Om min sorg nu inte blir botad, om gråten blir ett vardagsregn ibland, så betyder det bara att jag står här, i vädret, i livet, i verkligheten. Om min sorg nu inte blir botad, så finns jag här i dunklet, i dimman, den dag då ditt dunkel behöver en hamn.

Regn