Okt 302015
 

Det är vår natt, natten för alla oss som begravt en del av vår ryggmärg på en kyrkogård.
Det är vår natt, natten för alla oss vars svärta är ett slukhål som återuppstår i evighet.
Det är vår natt, natten för alla oss som slutat längta efter att smärtan ska gå över.

Där trängs vi i halvmörkret. 

Alla kommer vi hit i natten, till kyrkogården. Här fryser själar som domnade fingertoppar i november. Alla kommer vi, till detta mörker, med små och futtiga ljus.

Du ville ju inte vara här. Du ville inte att det skulle sluta här, på en kyrkogård en allhelgonanatt, det är fel med mörker, fel med gravar, fel med tändstickor som darrar i kölden.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.

Ingen av oss vill vara här, ingen av oss som bär på gravljus och sorg. Ändå har vi kommit genom natten, genom vårt eget mörker. Vi kommer samman utan plan, utan kallelse, denna natt –  en stor tyst skara som bär på ljus, en armé av redan slagna.

Se dig omkring i detta mörker som är fullt av ljusbärare och ändå kompakt. Är vi så här många som bär på sorg, som bär på ljus vars sken vi inte kan tro på? Är vi så här många tunnhudade, kyrkogårdsbleka, tomögda?

Det viskar genom hela kroppen. 

Du bär på ljus, du bär på mörker. Du bär på tårar, på minnen av skratt, på bördor som tynger rygg och axlar, som skuggar hjärnan, som saktar hjärtat.

Ur det stora mörkret kommer vi fram – svaga och flämtande ljus. Sköra som tron, tvekande som hoppet, vaksamma som kärleken. Ur det stora mörkret kommer vi, skuggor som darrar till och träder fram, manade av dunklet och dragna till ljuset.

En ängel utan ansikte omfamnar dig. 

Vår sorg är individuell, men våra ljus är en gemenskap.
Vår längtan är vår egen, men vår väg har samma riktning.
Våra minnen är personliga, men vår sorg är universell.

Valv gapar bakom valv och ingen överblick.

Så det som var ditt och mitt – som är minnen nu, som är saknad – det är ljussken som korsar varandra i mörkret.

Det som var din historia och det som var min historia – bleka som ljuslågor, längtansfyllda som mollackord – det är olika röster som möts i ett körverk.

Det som var din smärta och min smärta – som är den vinröda intensiteten hos löven som faller, som är mättade nyanserna i lyktornas sken – det är purpurn i solnedgångens sista flamma.

Det viskar genom hela kroppen. 

Vår ledsnad har drivit oss hit, en sorgens gemenskap, men här finns en underlig värme mitt i kylan.

Blickar möts i ljusets sken, en livshistoria syns i flammorna.

Kanske har skuggorna vi bär på samma form?

Och inom dig öppnar sig valv efter valv, oändligt. 

Random Posts

Loading…

  7 Responses to “Du som tänder ett gravljus i natt”

  1. Så vackert du skriver om det allra svåraste!

  2. <3

  3. Mycket vackert och stämningsfullt!

  4. Jättefint och bra!

  5. Starkt och känslosamt!

  6. Dina kloka ord och Tranströmer som får finnas med några av sina vackraste däri. Tack.
    Jag vill tröstas av dem, vill det så mycket.

  7. Mina ord känns futtiga här nu.

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>