Sep 292015
 

”Bli fri från din sorg!” skriker broschyren emot mig. Inuti broschyren finns svartvita bilder och färgglada klyschor som alla handlar om att en människa utan sorg är lyckligare, friskare och på alla sätt bättre än en människa med sorg. Det regnar utanför fönstret i broschyren, så människorna sitter där innanför, i den trygghet som uppstår när man flytt från elementens urkraft.

Broschyrmänniskorna tittar på mig med ögon som lyser av tillvaratagen livslust och en fanatisk friskhet som skrämmer mig.

Kära lilla broschyr, du vill mig säkert väl. Jag tror att du vill det. Du vill att jag ska bli så där lycklig och sorgfri och lysa med ögonen. Du vill ta in mig från regnet och göra mig hel, och det är snällt.

Men jag är inte en svartvit människa i en värld av färgglada klyschor – inte ens en färgglad människa i en svartvit värld. Jag är en skuggad människa i en brokig värld och jag vill berätta något för dig: Min sorg är inget jag tänker släppa ifrån mig. Jag vill inte bli botad och motsätter mig kraftigt tanken på att jag skulle bli frisk från sorgen. Jag behöver inte bli frisk, för jag är inte sjuk. Jag är sörjande.

Sorg är inte en sjukdom, inte ett tillstånd som ska gå över.

Och jag ill säga detta så tydligt jag kan: Sorgen är en del av mitt liv, skuggan är en del av min färg. Jag värjer mig envist emot tanken att jag skulle komma över eller tillfriskna från sorgen. Jag vill inte komma över. Jag vill inte tillfriskna från.

Det är inte så att sorgen aldrig gjort ont. Den har det. Den tog tid. I början hade jag gärna velat släppa den och återgå till att vara den jag var. I början stack sorgen ut genom mitt skinn som vassa taggar från mitt inre, gjorde ont, tog mig i anspråk, fyllde varje sekund med smärta.

Den delen av sorgen behöver ta slut, smärtan behöver läka ut. Det finns ett akutstadium i sorg som behöver övergå i vardaglighet innan man kan leva, riktigt leva, igen. Men det som kommer är inte friskheten efter en sjukdom, det är ärret efter ett sår.

Om sorgen gick att ta bort ur mig, skulle Ansgars liv försvinna bort i fjärran. En del av min drivkraft skulle försvinna, en del av mitt moderskap, en del av min historia. En del av mig.

Jag behöver min sorg. Den finns i mitt hjärta, och går inte att särskilja från kärleken. Att operera bort min sorg skulle vara som att operera bort mitt blod.

Sorgen har lärt mig några av mina mest värdefulla läxor, den ligger bakom några av mina mest svårbemästrade insikter, den har givit mig en kärlek till livet, en respekt för andras smärta och en inre övertygelse om att livets skörhet är en del av livets skönhet.

Sorgen är den läromästare jag aldrig sökte upp, den skola jag inte sökte mig till, det diplom jag inte eftersträvade. Sorgen är min nemesis och min urmoder, mitt vatten och mitt bröd, min vetenskap och mitt korståg. Sorgen gjorde mig till en bättre människa som jag inte vill vara, gav en mognad jag aldrig väntade på.

Ja, sorgen bär jag nu som ett krigsärr, med viss stolthet och viss självinsikt. Ja, jag blev sårad. Såret läkte. Det finns kvar, läkt. Jag vandrar vidare, i blindo.

Min ärrighet är min ärlighet.

Så du, lilla broschyr, som vill så väl, du är inte för mig. Istället vill jag forma sorgens utropstecken till ett frågetecken, så att det som var ett rop blir en fråga, så att det som var en smärta blir en undran, så att det som var mitt också kan vara ditt, en längtan som söker en längtan, en flotte som söker en flotta.

Så du, lilla broschyr, mot din färggladhet ställer jag min krasshet, mot din svartvita kontrastrikedom ställer jag mitt skuggrike. Du vill övermanna mig, överväldiga mig, bota mig. Jag säger nej. Jag säger att mörkret är ett hem, en välsignelse, en nattens boning.

Och du, lilla broschyr, jag skrattar också ibland, jag är också lycklig ibland. Kanske fördjupas min lycka, kanske klingar mitt skratt, av att det finns en resonansbotten av mörker i mitt liv? Jag vet inte, och det gör inte du heller. Men kanske är det så. Och den resonansbotten, den är en del av mig nu. Inte en sjukdom, en kroppsdel.

Om min sorg nu inte blir botad, om ledsamheten gör mitt grundackord till moll, så är det inte farligt. Om min sorg nu inte blir botad, om gråten blir ett vardagsregn ibland, så betyder det bara att jag står här, i vädret, i livet, i verkligheten. Om min sorg nu inte blir botad, så finns jag här i dunklet, i dimman, den dag då ditt dunkel behöver en hamn.

Regn

Random Posts

Loading…

  6 Responses to “Regn”

  1. Åh vad jag har saknat dina alltid alltigenom insiktsfulla och välformulerade inlägg.

  2. Allt du skriver vill jag stryka under, citera. Jag är oändligt tacksam för dina texter, de lyfter, bär, får mig att orka möta omvärlden (som alltför ofta verkar vilja skyndsamt ”bota” det som inte är en sjukdom) rakare i ryggen.
    Min ärrighet är min ärlighet. Just så.

    Och tack för din kommentar på grav”dikten”, att ha sällskap på vägen är en betydelsefull tröst. <3

  3. Å! Det är så vackert och så klokt. Så vördnadsbjudande. En text att minnas (och att skicka till broschyrförfattare kanske?).

  4. Håller med övriga. Så insiktsfullt och vackert du skriver.

  5. livets skörhet är en del av livets skönhet. Mycket vacker fras. Fin text.

  6. Jag håller med dig, sorg är ingen sjukdom. Den lämnar oss aldrig för vi har den för att vi har mist ett älskat barn.

    http://www.mittofrivilligaliv.se

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>