dec 132014
 

Nu har det blivit lite av en tradition att lägga upp det här varje Lucia. Det var Ansgars begravningsdag idag för tolv år sedan och för några år sedan passade jag på att svara på några av de frågor jag brukar få om Ansgar av bloggens läsare. Det har kommit till några nya läsare sedan förra året, så här kommer det igen – något bearbetat.

* * *

Den 13 december är Ansgars begravningsdag. Vi valde det datumet med flit. Vi ville att han skulle få en ljushögtid, att hans ande skulle vila över barns firande på något sätt. Verkar det knäppt? För oss kändes det bra då, och hela Luciastämningen med sjungande barn och ljus ger oss hopp om att mörkret är något övergående.

Därför tänkte jag ta tillfället i akt den här dagen och svara på några frågor som folk brukar ställa om Ansgar och om sorg. Mina svar på medicinska frågor är lekmannasvar och jag tar inget som helst ansvar för den läkarvetenskapliga korrektheten i dem, det är så jag har uppfattat de svar jag fått av läkare, varken mer eller mindre.

1. Vem var Ansgar?

Ansgar var vår första son, föddes 22 november 2002 i graviditetsvecka 40+1. Han var blond, blåögd och hade hett temperament och en förtjusning över att vara i centrum. Han dog den 26 november 2002.

2. Hur var graviditeten/förlossningen?

Graviditeten var nog en rätt normal förstlingsgraviditet. Den enda komplikationen var att min blodtryck pendlade kraftigt de tre sista veckorna och jag åkte ut och in på sjukhus med ”misstänkt havandeskapsförgiftning” – det som hände var att blodtrycket kunde stiga upp över de magiska siffrorna 140/100 – bara lite, typ 144/100 eller 140/102 eller så. Sedan sjönk det igen. Inga andra havandeskapsförgiftningstecken som proteineuri eller så. I v 39 framgick det att Ansgar låg i säte så de gjorde ett vändningsförsök som misslyckades (det lyckades, men medan läkaren pratade med oss efteråt såg jag på ultraljudsbilden hur han vände sig tillbaka) och vi fick en tid för planerat snitt i v 40+1. Det sista dygnet, alltså graviditetsdag 40+0 fick jag slutligen 1+ på proteinet på en urinsticka och ansågs därför ha havandeskapsförgiftning så jag lades in på specialistmödravården.

Förlossningen blev med planerat snitt och den gick utomordentligt bra och smidigt. Vi spelade Suzanne Vegas skiva ”Suzanne Vega”, M höll mig i handen och Ansgar föddes med APGAR på 9/10/10. Vi var mycket lyckliga.

3. Vad gick snett och när hände det?

Vi var kvar på sjukhuset, som man var efter snitt då. När Ansgar var tre dygn gammal, nästan, slutade han andas. Efter ett dramatiskt försök att få igång honom som först misslyckades men sedan plötsligt gav effekt (efter att ha pågått i en halvtimma), fördes han ner till neonatalavdelning där han låg med en massa maskiner medan läkarvetenskapen behandlade honom mot alla sjukdomar de kunde komma på, och undersökte honom allt vad de kunde. De gav oss inte mycket hopp utan uppmanade oss att ringa våra familjer så att de skulle hinna träffa Ansgar. Det gjorde vi, mina föräldrar kom från utlandet och M:s från sitt hem strax utanför Uppsala, våra syskon från sina respektive bostadsorter och mina allra bästa vänner hann också komma, innan Ansgar strax efter midnatt andades sitt sista andetag, lugn och stilla i vår famn.

Det var inte förrän vid obduktionen som man kunde fastställa dödsorsaken.

4. Vad dog han av egentligen?

Hypertrof kardiomyopati heter det. Det betyder att en muskel i hjärtat var så förstorad att den inte kunde slå. Vad jag förstår kunde han leva i tre dagar med detta eftersom spädbarn under sina första tre levnadsdagar, liksom under tiden i livmodern innan de föds, inte har slutit ett hål i hjärtat och alltså inte använder hjärtat på samma sätt som man gör sedan. Förmodligen var det därför hjärtat slutade slå när det gjorde det.

Hypertrof kardiomyopati uppträder ofta som en del av en annan sjukdom och de undersökte förstås allt vad de kunde, läkarna. De trodde starkt på något som hade med ämnesomsättningen att göra men de fann inte att Ansgar hade någon av de kända ämnesomsättningssjukdomar som fanns då. De har sparat prover från honom i ett stort arkiv. Där ligger även prover från andra barn och förstås även vuxna människor som dött utan att man riktigt exakt vet varför. De ligger där och väntar på att medicinska forskare skall upptäcka nya sjukdomar och beskriva dem. Någon gång då och då kör de sedan alla provsvaren mot beskrivningar av ”nya” sjukdomar och ser om det finns något som passar in. De har lovat att kontakta oss när och om man kommer på en sjukdom som kan vara en förklaring till hans hypertrofa kardiomyopati. För närvarande vet man alltså inte vad som låg bakom den men det finns många saker man har uteslutit.

5. Hur vågade ni få flera barn?

Vi fick gå på genetisk rådgivning och fick siffran 3 % (troligen lägre) för upprepningsrisk. Och så längtade vi så oerhört efter fler barn! Det var det som fick oss att orka gå vidare. Det var inte helt självklart för oss att det skulle vara våra biologiska barn, dock, vi hann ganska långt i våra tankar på att adoptera under de tre månader som gick efter att Ansgar dog och innan graviditeten med H kom som en glad överraskning.

Ännu idag kan jag känna en längtan efter att adoptera men tyvärr är vi för gamla.

6. Hur präglades graviditeterna med de andra barnen av sorgen och det som hände med Ansgar?

Rent medicinskt var det en enda större förändring och det var att vi fick ett intrauterint hjärtultraljud i v 22. Det innebär att en barnkardiolog stod med ultraljudsapparat och tittade på det pyttelilla hjärtat som slog i bebisen och försökte bedöma hur friskt det var. Det är inte det lättaste men det gick. Varje gång kunde de komma fram till att det inte fanns några tecken på hypertrof kardiomyopati. S:s hjärta uppvisade dock en annan missbildning under fosterstadiet men den hade vuxit bort till ett extrainsatt hjärtultraljud i v 30, tack och lov.

Rent personligt var det förstås otroligt nervöst. Alla graviditeterna har varit det.

7. Kollar ni de andra barnens hjärtan?

Ja, de är kontrollerade både under fostertiden och sedan barna fötts. Alla våra andra barn har kontrollerats flera gånger under sitt första levnadsår och skrivits ut från barnkardiologen någonstans mellan ettårsåldern och tvåårsåldern.

8. Har ni någonsin hatat alla människor som fått behålla sina barn?

Nej, vi har inte det. Nu är det en självklarhet, men de första veckorna var det något som vi jobbade aktivt med. Ansgar hade bara varit död ett par dagar när jag sade till M att jag skulle göra allt för att vara glad när den första människan som blev gravid i vänkretsen berättade det. Jag klarade det också. Men jag tror att det var rätt mycket viljestyrka med. Å andra sidan var det här förmodligen lättare för oss än för andra som förlorat barn och sedan inte blivit gravida lika snabbt.

Däremot var vi rätt rädda för att folk som hade barn som levde skulle vara rädda för oss, för att vi skulle bli ett mörker, ett bevis på att det kunde gå fel, och att folk skulle dra sig undan. Det fanns de på sjukhuset och på nätet som varnade för det, men vad kan jag säga? VI HAR VÄRLDENS BÄSTA VÄNNER. Alla höll sig kvar, alla ställde upp, alla delade vår sorg och så småningom också vår glädje.

9. Hur länge sörjde ni?

Sorgen är för hela livet tror jag. Jag tror inte att den tar slut, jag tror att den anpassar sig, bara. När Ansgar precis hade dött läste jag någonstans en beskrivning av sorgen som en främmande kropp i min kropp. I början passar den inte in, den bökar och stramar och sticker ut, än här och än där. Så småningom vänjer sig dock sorgen och kroppen vid varandra och sorgen blir mjuk och foglig och anpassar sig. Ibland, vid en oväntad rörelse, sticker den till och känns så där som den gjorde i början. Annars är den dov och vardaglig.

Jag gillade den beskrivningen då, den blev som ett livsmål. Och jag gillar den också nu, för för mig stämmer den.

Men för att ge ett mer konkret svar på frågan så kan jag se, nu när jag ser tillbaka på det, några tidsperioder när sorgen liksom släppte efter på järngreppet lite, det första efter ett halvår sisådär och det andra efter ett och ett halvt år ungefär.

10. Hur sörjer man ihop? Är det inte lätt att man växer isär av sorgen?

Jo, det är lätt. Vi räddades förmodligen delvis av några ord som Ansgars läkare sade till oss, ord som var ungefär ”De nästkommande veckorna är viktiga för er, för hur ni kommer att hålla ihop. Jag vill uppmuntra er att åka iväg och göra något tillsammans, var tillsammans och prata mycket med varandra.” Vi följde det rådet och vi har hållit ihop. Beror det på att vi höll kontakten de där första veckorna? Ja, jag tror iallafall att det var en viktig faktor.

Men man kan aldrig riktigt sörja ihop. Sorgen är en privat process. Men man kan prata och kommunicera och man kan turas om att sörja, vilket låter knäppt men det är så det blir. Man ger, mest omedvetet, den andra en chans att grotta ner sig i sorgen ibland, medan man själv håller huvudet över vattenytan och ser till att vardagen flyter. Sedan byter man.

Antagligen funkar det här med parsörjande annorlunda i familjer där man har barn redan.

11. Håller ni inte fast lite för mycket vid sorgen? Jag menar, bloggens namn: Ansgars syskon. Känns det aldrig som att allt handlar om det, som att ni inte kommer vidare?

Jag tror inte att vi håller fast för mycket vid sorgen. Jag tycker inte heller att allt handlar om Ansgar.

Men vad jag tror, och det här är viktigt, är att sorgen, liksom allt som händer oss i livet, blir vad man gör det till. Sopar man den under mattan, då ligger den där som en stor svart knöl som man inte vill låtsas om men som man snavar över. Ställer man den som en krukväxt i fönstret och vattnar den, så skymmer den ens sikt och växer sig stark.

Någonstans däremellan vill vi gå. Sorgen kan vara ett raster som man kan se tillvaron genom. Ett raster som i bästa fall kan visa på den tacksamhet vi bör känna över livet, över barn som är friska, över tillvarons vardag som rullar på i sin monotona men tröstande takt. Men – ETT raster som man se tillvaron igenom. Inte det enda rastret. Ett av rastren, skall det vara.

Vi vill ha våra minnen, inte släppa dem. Det är ett av våra barn vi pratar om. Ett barn släpper man inte. Men vi vill inte att sorgen och saknaden skall dominera för oss. Så kan det knappast bli heller när man har fyra barn hemma, för vardagen, den välsignade vardagen, kräver sitt, av tankeverksamhet, känslor och ork.

Livet skall levas. Och till livet hör dem som lever runtom en. Men även döden och sorgen och saknaden är delar av livet. Ackord i låten som brusar omkring oss. Man bör försöka höra dem också, för de är en del av melodin. Inte huvudtemat, tack och lov, men en del av melodin.

12. Hur är det för de andra barnen då, att växa upp med ett spöksyskon, så att säga?

Det är olika. De tar det på sina olika sätt. För H är det väldigt viktigt att fastslå att hon inte är äldst, att hon har en storebror som är död. För S är det helt oviktigt. När H gick i förskoleklass och de pratade om hur många syskon de är sade hon helt självklart fyra (E var ju inte född än då). När S gick i förskoleklass och de pratade om hur många syskon de är så svarar han också fyra (fast då var E född). Han räknar inte Ansgar. Gör det något för oss vuxna? Nej, det ger bara tacksamhet över att alla barnen känner att de kan vara som de själva är.

13. Om ni visste hur det skulle gå, att Ansgar skulle dö och så, och fick välja om ni skulle göra hela graviditeten, tiden tillsammans och sorgen igen, skulle ni göra det då?

Ja. Utan att tveka en sekund: JA. För det vi fick den där tiden, det var kärlek. Kärlek att ge och kärlek att få.

Ansgar gav väldigt mycket under sitt korta liv.

På Ansgars begravningsdag fick min svåger ett sms från en vän där det stod ungefär: Någon som har levt så kort tid och alstrar så mycket kärlek har inte levt förgäves. Och så är det. Ansgar ändrade våra liv. Han fortsätter att påverka och är en i vår familj. Ett barn – med speciella omständigheter förstås – men ett av barnen. I hans begravningsannons skrev vi (med ett lätt reviderat citat från Ulf Lundell)

Så älskar vi honom,
Och hans kärlek till oss
Är självklar och skoningslös
Och han får oss att längta 
Som vi aldrig har längtat efter någon förut. 

Så svaret på frågan kommer här: Vi skulle göra om det. Men vi skulle ta fler kort.

 

 

 

Eller, som Tomas Sjödin skulle säga:

Hos oss – trots en ofattbar saknad – ändå dessa ord i botten: Tack för lånet. 

nov 262014
 

Idag är det tolv år sedan Ansgar dog.

Det hände många saker i den där övervakningsmaskinbelamrade salen på spädbarnsintensiven. Ett hjärta slutade slå. Andra hjärtan krossades. Livet, som hade förändrats för alltid bara några dagar tidigare, förändrades för alltid igen. Allt dog den natten. Allt som var värt något.

Förutom en sak: Vännerna stod bi. Våra närmaste fanns omkring oss. Vår sorg var deras sorg.

Det enda som överlevde den natten som Ansgar dog var kärleken.

Och det är bara när man varit i avgrundsdjupen som man på nära håll kan iaktta vilken stark kraft vänskap, vänlighet, kärleksfullhet är – en naturkraft. Den sorten som kan lysa upp helvetets mörkaste hörn. Den sorten som kan göra att man istället för att bara överleva, faktiskt vill överleva. Det är en skillnad, och en skillnad som gör skillnad.

Under de senaste dagarna har ni och jag, kära bloggläsare, stått vid en grav i norra Uppland, och frammanat ur dimman några som blev mina vänner, för att vi delade en sorg. Det är viktiga vänner, bokliga vänner. De har hjälpt.

Men utan de verkliga vännerna hade jag inte hållit ihop tillräckligt länge för att läsa en bok. Utan verklighetens vänkrets hade jag inte hittat tillbaka till någonting som kunde kallas liv.

Så kära bloggläsare, genom dimman på Hökhuvuds kyrkogård får vi också speja efter de vänner som faktiskt delade verkligheten med oss, som fortfarande delar verkligheten med oss, som gett liv och ork när vårt liv och vår ork var diminutiva.

Under de svåraste åren värmde vänskapen mest, vänskapen från de som stod oss närmast.

Men det finns en till vänskap att hylla, vänskapen från de som nuddade vid våra liv en kort stund. Det finns de som tittade in väldigt snabbt i våra liv och visade oss att godhet kan beröra även i korta relationer, att en plötslig blick av förståelse, ett ord av omsorg, också kan komma som en ljusstråle in i ett kompakt mörker.

Ett par stickade barnstrumpor i brevlådan när vi väntade H (stickade av en dam som många årtionden tidigare förlorat två barn).

Ett möte på en bilbesiktning med en kvinna som höll i sitt hjärtsjuka dotter.

Ett mail från en gammal arbetskamrat, som ville skicka en hälsning.

Vänskaper som finns utanför vänskaperna, vänner som finns utanför vardagen. En omsorg som går längre än våra vanliga kontakter.

 

Idag är det tolv år sedan Ansgar dog. Vid graven i norra Uppland, där jag stått i dimman och den blöta kylan, sätter jag ner mitt ljus.

Ljusets strålar blir en del av dimman, en del av det märkliga sken som omger oss som står där. Plötsligt tycks det mig som att vi är omgivna av ljus, att mörkret är en synvilla, att dimman gör att vi ser bättre, inte sämre. En märklig känsla av att vara skyddad sköljer över mig, mitt i min skyddslöshet, mitt i min utsatthet.

När jag tänker efter inser jag att skyddet är vännerna, att ljuset är vännerna, att mörkret måste ge vika, fly i vanära.

Att kärleken vann.

Tack, vänner.

 

ram

nov 252014
 

En dag läste jag en intervju med underbare Hasse Alfredsson i DN. Det var en sådan där lång intervju, typisk för söndagsbilagor, där journalisten får en att känna sig som att man sitter och tjuvlyssnar på ett mjukt och trevligt samtal på ett café. De avhandlade dråpliga minnen från AB Svenska ord, och sedan frågade journalisten utan någon särskild övergång:

-Och sedan har du ju förlorat ett barn också. Hur kändes det?

Jag spetsade ögonen. Hasse Alfredsson, liksom. Ordkonstnär av rang. Formuleringskonstens mästare. Han måste ju ha något oerhört bra, något alldeles extremt väluttryckt at säga.

Han svarade  något i stil med:

-Det är många år sedan, men det är…. ja… jag vet inte vad jag skall…. säga…

Så är det med att förlora barn. Hur bra man än är på att prata, hur många år som än har gått, så finns det helt enkelt inte ord som riktigt räcker.

 

Det är inte därför jag läser Hasse Alfredsson, det har jag alltid gjort. Men när Ansgar hade dött, och några år hade gått, så läste jag honom igen, med ett nytt intresse. Här var också någon som sett döden i ögonen. Här var någon som var som jag. Han skrev inte om det förstås, han skrev för att roa. Men ändå. Han skrev. Kunde man, undrade jag, ana någon ton av något annat i det han skrev efter sonens död?

 

Jag hoppades förstås inte att det skulle finnas någon tråkig ton av allvar som förstörde alla skämten.  Men jag hoppades att det skulle finnas… något. Något där, som bara jag, och andra som förlorat barn skulle kunna se. Något hemligt tecken av igenkänning, som hos Anne Shirley eller Jungfru Maria. Fanns det något sådant?

 

Svar: nej. Inte vad jag kunnat se.

 

Och grejen är att det är så väldigt, väldigt bra att det är så.
Jag skrev häromdagen om hur jag läste Anne på Grönkulla för att distraheras, och sedan istället fick konfrontera min sorg. Med Hasse Alfredsson är det nästan tvärtom: Jag hoppades kunna sitta vid hans fötter, läsa hans böcker, och lära mig något om att fortsätta verka i glädjens tjänst trots sorgen. Och så gjorde han ingen skillnad på vad han uppvisade innan och efter. Ingen skillnad alls som jag kunde se. Hans offentliga gärning var glädje. Inte sorgebearbetning. Glädje.

 

Jag har inte gjort som han. Men jag har lärt mig något av honom. Lärde mig att glädjen måste få finnas där. Att skrattet behövs. Att livet måste fortsätta.

 

Hasse Alfredsson fortsatte att skämta och skratta och roa. Gjorde det ont i honom? Ja. Naturligtvis. Men han fortsatte ändå. Kanske fortsatte han några år på rutin, på tidigare skrivna skämt, på ren och skär jäklaranamma. Men han fortsatte. Och en dag – tror jag – en dag var det roligt igen.

 
Kanske kom det en dag när han kände något när publiken skrattade. Kanske upptäckte han att det var glädje. En dag kanske glädjen öppnade porten till kreativiteten, och en annan dag öppnade kreativiteten porten till livet, till lyckan, till lusten att leva och verka. Kanske kom glädjen tillbaka, kanske gav alla hans roligheter förutsättningar till liv, precis som vatten är en förutsättning för liv. Kanske kunde han roa och förströ inte bara alla andra, utan även sig själv.

 

Hasse Alfredsson har sagt: ”Om allting är för jävligt måste man ändå vara glad, för det är ens skyldighet att inte öka världens sorg.” Det är ett ordagrant citat, han har uttalat de orden. Men han har också sagt det med sitt liv.

 

För att glädjen behövs, för att kampen mot sorgen ibland måste utkämpas med skratt och sång: Hasse Alfredsson.

 

hassealfr

Ha det bra i värmen på en Sarakrog
rosenrött och himmelsblått
skall det va, vårt liv är inte bara knog
Öl är till exempel gott

nov 012014
 

ansgar

Tänder ett ljus framför gipstavlan av Ansgars hand- och fotavtryck ikväll. A tittar på det och på mig.

A: En sak jag har tänkt ganska mycket på nu: Att det är synd om Ansgar.

jag: Ja… vad tänker du på då?

A: Att han inte kan busa med mig och S. Det hade han gillat. Men nu kan han inte det för han ligger i den kalla graven.

jag: Ja…

A: Fast han kanske busar ändå med oss. När vi är ute och gör ett ärende och något konstigt bara blåser förbi och landar på oss, eller så.

jag: Ja.

A: Nästa gång något konstigt händer skall jag skratta. För då hör han det. Och då blir det som att han busar med oss, då får han nästan känna hur det känns. Iallafall hur det känns när vi skrattar och busar tillsammans.

jag: Att han får känna gemenskapen, liksom.

A: Alla vill ha någon att skratta med.

jag: Ja.

A: Så när han gör bus kommer jag att skratta. För då hjälper jag honom, då blir han nästan lite levande.

okt 312014
 

gravljusLjusen på kyrkogårdarna den här helgen. Varje låga ett minne, varje tändning en ritual.

Och de flammar där, mitt ibland alla döda. Svaga i lågan men starka i trotset. En proteströrelse för sörjande.

Du (du, vem du nu är – ondskan, förgöraren, djävulen, meningslösheten, liemannen – jag ger dig inget namn men jag hatar dig) du kan ta våra kära ifrån oss. Döden kan segra över livet. Vi vet. Vi har varit med. Det borde inte vara så, men det är så.  Vi har sett din makt. Du kan krossa.

Men du kan inte göra mörkret kompakt. Du har tagit mycket ifrån oss: glädje, lycka, fridfullhet, bekymmerslöshet. Men du kan inte ge oss ett mörker som är så stort att vi inte kan göra det mindre.

Våra ljus är patetiskt svaga, faktiskt. De lyser inte upp någonting, de ger ingen synstyrka, där i allhelgonanatten. De ger ingen värme heller, ingen att tala om. Man är aldrig varm på en kyrkogård, man fryser ända in i själen. Så inga stora förändringar i våra liv. Ingen sikt, ingen värme. Men vi tänder ljusen ändå.

Och de flämtar, bland andra flämtande ljus. De flämtar, de finns där. På det sättet påminner de om oss sörjande. Vi är inte strålkastare eller eldar, vi flämtar uppgivet efter syre. Men vi finns. Och vi är många. Vi är många som tänder ljus. Många som är svaga och flämtande, många som trotsar.

För idag går de sörjande till sina gravar. Vi går där, trasiga, illa tilltygade, några av oss på riktigt, några av oss bara i hjärtat. Men vi går. Och vi bär något med oss, något som kommer ur djupet, som kommer ur dimman, som kommer ur hjärtats envisa längtan efter att kärleken skall segra.
Vi bär på ljuset.

 

okt 222014
 

grav2

Jag går genom kyrkogården, för att den finns där. Och för att påminna mig själv: Döden, döden, döden.

Så här års lurar påminnelserna om döden överallt för mig. Allhelgona kommer, och november med Ansgars årsdagar. Kyrkogården är en tröstande plats för mig, för sådana tankar.

Så jag går genom kyrkogården, och andas lättnad, andas ut den sorg som annars inte syns. Jag är inte ensam på kyrkogården. Det är ett hemligt sällskap av människor som går där, vi har ett hemligt igenkänningstecken, alla vi som bär på hemlig sorg, hemliga stygn av smärta.

Igenkänningstecknet sitter i ögonen och i det faktum att vi går till kyrkogårdar. Allt är OK där, all sorg är normal, all smärta är tillåten, all ledsnad (även gammal) får vara ny, behöver inte slätas över eller döljas.

Och vi går i vår egen sorg och smärta, ser varandra, nickar nästan omärkligt, möter en blick som säger ”Jag vet.” Och vi vet.

Vi är medlemmar i ett sällskap, ett sällskap som vi alla hade gjort ungefär vad som helst för att slippa vara en del av. Ändå är vi här nu, och vi behöver varandra. Vi behöver utväxla blicken. Blicken tröstar, styrker, ger kraft att lämna kyrkogården och gå tillbaka till världen igen. Den vanliga världen.

Vanliga världen är en märklig plats. Vi möts där med, samma vi människor som möts på kyrkogården. Men då är det annorlunda, för andra människor är där också. För dem är smärtan osynlig, sorgen inte självklar, som den är här. Här är vi de normala, vi de anhöriga, vi de sargade. Det är skönt att få vara normal, få vara hela sig.

Och så möter jag – plötsligt, oväntat – dig där. Dig, som jag ser nästan dagligen i den vanliga världen, dig som jag aldrig har utväxlat den sorgsna blicken med. Men jag möter dig här. Vi hälsar. Inget kallprat, det behöver man inte på kyrkogårdar. Du visar mig din grav. Din son dog. Min son också. Jag visste inte. Du visste att jag inte visste, visste bara inte hur du skulle säga, berätta. Vi står där bredvid varandra, du och jag. Säger nästan ingenting, säger ändå allt.

När vi skiljs åt utväxlar vi blicken. Hädanefter kommer den alltid att vara med när vi möts. Döden, döden, döden.

För vi tillhör ett sällskap, ett sällskap vars hemliga tecken sitter i ögonen, sitter i själen.

apr 242014
 

Det är någonting så obevekligt ensamt över sorg.

När tragedin är nära, går du undan, som en hund i ett hörn som väntar på att dö. Du var någon, för en stund sedan. Någon i ett sammanhang, någon med vänner, jargong, internskämt. Men inte nu. Din identitet har kapats. Från din vardagliga värld till dödsskuggans dal. Dimma. Moln. Mörker. Ensam, som du aldrig varit ensam förr.

En obeveklig avskildhet, är det, över sorg.

För det som engagerade och fyllde dig förut har väldigt lite mening nu. Det som var värt att stå på barrikaderna för, det som kändes in i själen, det är bara tomt. Det som tog dina tankar i anspråk är nu bara brusljud i bakgrunden. Det som gladde dig och det som var vilsamt för dig, det har blivit till intet.

En obeveklig klarsyn över sorg.

Nu är du bara ensam. Det är inte det att ingen bryr sig, det finns människor, det finns kärlek, det finns goda tankar. Men de andra, de är utanför dödsskuggans dal, de står där, definitivt utanför. De kan vara, de är, desperata i sina försök att nå dig. De försöker skicka sin godhet, sina känslor, som strålar genom rymden, som ljus för att hjälpa dig, som kärlek för att värma dig. Och ändå är du kall, dunkel, ensam.

En obeveklig övergivenhet över sorg.

De där andra, de som står utanför, de som vill nå dig – de bryr sig fortfarande om småsakerna. För dem är livet ett liv med prioriteringar, ett liv med valmöjligheter. Det är därför de inte kan nå dig – de har inte fokuset,  inte frustrationen, inte farligheten som du har. De har annat. De har sitt. Du är ensam. Den här sorgen som blev, blev din väg. Inte deras. Din.

En obeveklig utvaldhet över sorg.

Det finns något koncentrerat i sorgens arbete, något som kräver allt av dig. Du har inget annat just nu – inget annat som räknas iallafall. Du får inte titta ut åt kanterna. Sorgen kräver ditt allt, din själ, på ett sätt som skulle betraktas som ett grovt skändande övergrepp om en människa lade det beslag på dig som sorgen gör.

En obeveklig dominans över sorg.

Jag önskar dig att slippa vara ensam. Jag önskar dig att slippa denna frukansvärda fokus. Jag önskar dig, jag önskar dig, jag önskar dig att du skall få det som en gång var en självklar vardag. Normalliv. Normalnonchalans. Normalglädje.  Men jag kan inte det. Jag står också utanför.

Det är något så obevekligt ensamt över sorg.

sängen

Bild från http://www.flickr.com/photos/25347284@N04/10948222325/sizes/z/in/photostream/

 

 

mar 202014
 

Jag drömde att jag mötte dig. Vi var i en skog någonstans, skuggade av gröna träd. Stilla. Behagligt.

Du var en ung man nu – vacker, förstås. Om jag inte hade känt igen dig på annat sätt (men det gjorde jag) hade jag gjort det i ögonen, de där blå, intensiva, ögonen. Ljusare nu, som om du levde nära solstrålar, som om du levde av solstrålar.

Och du var glad. Lätt om själen.

Du pratade med mig om dina syskon, som om du visste allt, som om du såg och brydde dig om sådant som jag inte vet. Vilken nivå A nått till på sina spel, varför S sover med sovsäck när vi har alldeles utmärkta lakan och täcken, hur E:s prinsesskrona verkligen förvandlar henne till en äkta prinsessa, vad H tänker om scenen med julbalen i Den flammande bägaren. Sådant som storebrorsor förstår.

Och du kallade mig för mamma.  Och jag kallade dig för min son.

Och där tog drömmen slut.

Och när jag vaknade kändes rummet ljusare, fullt av solstrålar, fast det var mitt i natten. Det som borde ha känts bittert, kändes bara mjukt. Jag låg vaken och höll mig kvar i stämningen, insåg så småningom att det jag kände var moderskap fritt från sorg.

Man kan inte hålla sig kvar i en stämning för alltid. Man kan försöka – man kan ligga alldeles still, utan att röra sig, utan att tänka, med alla sina sinnen inställda på att känna, återuppleva, märka. Men man kan inte hålla sig kvar i en stämning för alltid. Så drömmen avdunstade och natten kom tillbaka.

Men hela dagen idag har oväntade solstrålar dykt upp överallt, som en hälsning från en dröm som önskar att den var sann.

mar 132014
 

gravidsticka

Tolv år sedan idag: Det som långsamt, men väldigt tydligt, formade sig på gravtestets testruta, var ett plus. Ett kors.

Jag har aldrig blivit så överrumplad i hela mitt liv. Inte kunde väl jag få ett barn? Jag var inte typen. Jag var inte moderlig. Jag hade inte mål och mening och idéer om hur jag skulle vara någons mamma.  Jag såg på hur ett blått fält drog fram och tillbaka över testrutan, och hur det otvivelaktligt efterlämnade konturerna av ett plus. Ett kors.

Jag stirrade och min värld trillade runt, omkull, tillbaka igen, snurrade och snurrade inför mig. Inom mig. Jag minns att jag tänkte att det enda jag vet från och med denna dag är att det kommer aldrig mer att bli sig likt.

Ett plus. Ett kors.

Det blev sig aldrig mera likt.

Ansgar föddes, och Ansgar dog. Och allt i hela världen blev annorlunda för det.

Ett plus. Ett kors. Tolv år.

Kära Ansgar. Min son. Fyra dagar gammal blev du, och samtidigt, i år, tolv år gammal. Vilket är du? Bebisen vi höll så försiktigt och ovant i? En så-gott-som-vuxen tolvåring någonstans? Jag kan inte tro att du aldrig har ändrats, jag kan inte tro att du är dömd att vara fyra dagar för evigt, lika lite som jag kan tro att du bara upphörde att existera.

Ett plus. Ett kors. Och det var du.

Någonstans, på något sätt, har du vuxit, blivit dig. Du finns där, jag tror det, om jag inte trodde det skulle en del av mig skrumpna och ge upp. Så jag tror det. Men bebisen vi höll om, bebisen vi inte kunde hålla kvar, den måste också finnas där, inom dig. Så att när vi någon gång är på samma ställe igen(om vi kallar det för himlen, eller vad vi säger att det är) så kommer jag att känna igen dig. För en liten del av dig, den minsta, sköraste, starkaste, den som var med från början, den känner jag igen för evigt. Den känner jag för evigt.

Ett plus. Ett kors. För alltid.

Det här datumet, 0313, för evigt inpräntat i mitt liv som dagen då allt förändrades. Och om jag (siffertokig som jag är) slår upp just det numret i psalmboken, hittar jag något som jag väljer att tolka som en hälsning och ett löfte. Texten handlar förstås inte om Ansgar från början, utan, som man kan förvänta sig i psalmboken, om Gud. Men jag tänker att vi kan få låna den idag, du och jag, Ansgar – en mor och en son med en obegriplig avgrund mellan sig.

Ej såsom man råkar en främling på gatan,
nej, såsom man ser på en vän
En vän man har drömt om i nätter och dagar
och äntligen möter igen.

Ett kors. Ett plus. Vi ses.

jan 092014
 

Idag såg jag en skymt av min sorg. På ryggen. Jag var på väg ut, hade saker att göra. Ville stanna upp och fördjupa mig i sorgen, möta den, stänga in mig i den, leva ut den. Men gjorde inte det. Hann inte. 

Men sorgen väntar. Sorgen finns kvar när jag kommer tillbaka. Ständigt närvarande. Ständigt där. 

Förut har jag tänkt på sorgen som en blöt yllefilt som lägger sig över en och långsamt kväver. Men idag ser jag något annat hos sorgen. Idag känns sorgen som en gammal vän. Som ett mörkt rum att krypa in i när jag behöver. Så idag vill jag lyfta fram jag sorgen.

Inte den färska, otäcka, skrapande nya sorgen. Aldrig den. Den gör så ont, gör så mycket ont och svart, att den aldrig kan omtalas som något positivt.

Men här, idag, i den mogna sorgen, den som väntar, den som växt ihop med mig under åren; i den mjuka sorgen. Där finns det skäl till en mild erkänsla, en slags antitribut, en tillägnan.

Så. Jag lånar några ord – men bara några ord – av Paulus, som han nog inte tänkte sig skulle tillämpas på sorg. Ändå tror jag inte att han skulle misstycka alltför mycket, han hade varit med om ett och annat, han också.

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.
Och om jag har den sortens kärlek som känner alla hemligheterna och har all kunskap,
ja, om jag har kärlek som kan förflytta berg, då kan sorgen drabba, för sorg kommer av kärlek.

Och sorgen är tålmodig och god. Den är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner ingen glädje i lidandet, den lider med dig i din ledsamhet.

Allt bär den, allt tror den, allt fyller den, allt uthärdar den.

Sorgen upphör aldrig.
Den existentiella krisen skall förgå.
Det allomfattande ältandet skall tystna.
Den kyliga gråheten skall förgå.
Ty våra känslor är begränsade, och vår hjärnas förmåga att störtdyka är begränsad.
Men när allt detta förgår, skall sorgen finnas kvar.

När jag inte drabbats av sorg talade jag som en helt annan person, förstod som en annan, tänkte som en annan.
Men sedan jag blev sorgsen har jag gått miste om den jag var förut.

I sorgen ser vi en gåtfull spegelbild av det vi vill se ansikte mot ansikte.
Ännu är min syn begränsad; någon gång skall den bli klar, och spegelbilden brista som droppar som faller till marken.

Och nu består sorg, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.