Apr 242014
 

Det är någonting så obevekligt ensamt över sorg.

När tragedin är nära, går du undan, som en hund i ett hörn som väntar på att dö. Du var någon, för en stund sedan. Någon i ett sammanhang, någon med vänner, jargong, internskämt. Men inte nu. Din identitet har kapats. Från din vardagliga värld till dödsskuggans dal. Dimma. Moln. Mörker. Ensam, som du aldrig varit ensam förr.

En obeveklig avskildhet, är det, över sorg.

För det som engagerade och fyllde dig förut har väldigt lite mening nu. Det som var värt att stå på barrikaderna för, det som kändes in i själen, det är bara tomt. Det som tog dina tankar i anspråk är nu bara brusljud i bakgrunden. Det som gladde dig och det som var vilsamt för dig, det har blivit till intet.

En obeveklig klarsyn över sorg.

Nu är du bara ensam. Det är inte det att ingen bryr sig, det finns människor, det finns kärlek, det finns goda tankar. Men de andra, de är utanför dödsskuggans dal, de står där, definitivt utanför. De kan vara, de är, desperata i sina försök att nå dig. De försöker skicka sin godhet, sina känslor, som strålar genom rymden, som ljus för att hjälpa dig, som kärlek för att värma dig. Och ändå är du kall, dunkel, ensam.

En obeveklig övergivenhet över sorg.

De där andra, de som står utanför, de som vill nå dig – de bryr sig fortfarande om småsakerna. För dem är livet ett liv med prioriteringar, ett liv med valmöjligheter. Det är därför de inte kan nå dig – de har inte fokuset,  inte frustrationen, inte farligheten som du har. De har annat. De har sitt. Du är ensam. Den här sorgen som blev, blev din väg. Inte deras. Din.

En obeveklig utvaldhet över sorg.

Det finns något koncentrerat i sorgens arbete, något som kräver allt av dig. Du har inget annat just nu – inget annat som räknas iallafall. Du får inte titta ut åt kanterna. Sorgen kräver ditt allt, din själ, på ett sätt som skulle betraktas som ett grovt skändande övergrepp om en människa lade det beslag på dig som sorgen gör.

En obeveklig dominans över sorg.

Jag önskar dig att slippa vara ensam. Jag önskar dig att slippa denna frukansvärda fokus. Jag önskar dig, jag önskar dig, jag önskar dig att du skall få det som en gång var en självklar vardag. Normalliv. Normalnonchalans. Normalglädje.  Men jag kan inte det. Jag står också utanför.

Det är något så obevekligt ensamt över sorg.

sängen

Bild från http://www.flickr.com/photos/25347284@N04/10948222325/sizes/z/in/photostream/

 

 

Random Posts

Loading…

  6 Responses to “Eremiter i dödsskuggans dal”

  1. Vilken stark text och vilken innerlig närvaro. Sorgen och depressionen gnager sig ändå in till benet.

  2. Så bonus extra allt sant. Vartenda ord. Och dessutom vackert skrivet. Vartenda ord.

  3. Åh Charlotte, innerligt tack för att du delar ditt här. I sorgen är man så obarmhärtigt ensam, få lyckas sätta verkliga ord på det sönderrivna livet som det känns möjligt att ta till sig i någon form av igenkänning, men du gör det. Bara den som känner mörkret kan skriva just så. Tack igen.

  4. Du skriver så vackert och berörande!

  5. O. Så vackert, varsamt och obönhörligt. Så starkt och sant, som det går igenom, en vass klinga, ändå mjukt, mjukt.

  6. […] so blessèd my blog would give to you: one husband laughing one kitty drinking one daughter teasing some raging sorrow one son a-dreaming and a daughter waving next son is waiting then school begins death of a dog […]

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>