Idag är det tolv år sedan Ansgar dog.

Det hände många saker i den där övervakningsmaskinbelamrade salen på spädbarnsintensiven. Ett hjärta slutade slå. Andra hjärtan krossades. Livet, som hade förändrats för alltid bara några dagar tidigare, förändrades för alltid igen. Allt dog den natten. Allt som var värt något.

Förutom en sak: Vännerna stod bi. Våra närmaste fanns omkring oss. Vår sorg var deras sorg.

Det enda som överlevde den natten som Ansgar dog var kärleken.

Och det är bara när man varit i avgrundsdjupen som man på nära håll kan iaktta vilken stark kraft vänskap, vänlighet, kärleksfullhet är – en naturkraft. Den sorten som kan lysa upp helvetets mörkaste hörn. Den sorten som kan göra att man istället för att bara överleva, faktiskt vill överleva. Det är en skillnad, och en skillnad som gör skillnad.

Under de senaste dagarna har ni och jag, kära bloggläsare, stått vid en grav i norra Uppland, och frammanat ur dimman några som blev mina vänner, för att vi delade en sorg. Det är viktiga vänner, bokliga vänner. De har hjälpt.

Men utan de verkliga vännerna hade jag inte hållit ihop tillräckligt länge för att läsa en bok. Utan verklighetens vänkrets hade jag inte hittat tillbaka till någonting som kunde kallas liv.

Så kära bloggläsare, genom dimman på Hökhuvuds kyrkogård får vi också speja efter de vänner som faktiskt delade verkligheten med oss, som fortfarande delar verkligheten med oss, som gett liv och ork när vårt liv och vår ork var diminutiva.

Under de svåraste åren värmde vänskapen mest, vänskapen från de som stod oss närmast.

Men det finns en till vänskap att hylla, vänskapen från de som nuddade vid våra liv en kort stund. Det finns de som tittade in väldigt snabbt i våra liv och visade oss att godhet kan beröra även i korta relationer, att en plötslig blick av förståelse, ett ord av omsorg, också kan komma som en ljusstråle in i ett kompakt mörker.

Ett par stickade barnstrumpor i brevlådan när vi väntade H (stickade av en dam som många årtionden tidigare förlorat två barn).

Ett möte på en bilbesiktning med en kvinna som höll i sitt hjärtsjuka dotter.

Ett mail från en gammal arbetskamrat, som ville skicka en hälsning.

Vänskaper som finns utanför vänskaperna, vänner som finns utanför vardagen. En omsorg som går längre än våra vanliga kontakter.

 

Idag är det tolv år sedan Ansgar dog. Vid graven i norra Uppland, där jag stått i dimman och den blöta kylan, sätter jag ner mitt ljus.

Ljusets strålar blir en del av dimman, en del av det märkliga sken som omger oss som står där. Plötsligt tycks det mig som att vi är omgivna av ljus, att mörkret är en synvilla, att dimman gör att vi ser bättre, inte sämre. En märklig känsla av att vara skyddad sköljer över mig, mitt i min skyddslöshet, mitt i min utsatthet.

När jag tänker efter inser jag att skyddet är vännerna, att ljuset är vännerna, att mörkret måste ge vika, fly i vanära.

Att kärleken vann.

Tack, vänner.