nov 252014
 

En dag läste jag en intervju med underbare Hasse Alfredsson i DN. Det var en sådan där lång intervju, typisk för söndagsbilagor, där journalisten får en att känna sig som att man sitter och tjuvlyssnar på ett mjukt och trevligt samtal på ett café. De avhandlade dråpliga minnen från AB Svenska ord, och sedan frågade journalisten utan någon särskild övergång:

-Och sedan har du ju förlorat ett barn också. Hur kändes det?

Jag spetsade ögonen. Hasse Alfredsson, liksom. Ordkonstnär av rang. Formuleringskonstens mästare. Han måste ju ha något oerhört bra, något alldeles extremt väluttryckt at säga.

Han svarade  något i stil med:

-Det är många år sedan, men det är…. ja… jag vet inte vad jag skall…. säga…

Så är det med att förlora barn. Hur bra man än är på att prata, hur många år som än har gått, så finns det helt enkelt inte ord som riktigt räcker.

 

Det är inte därför jag läser Hasse Alfredsson, det har jag alltid gjort. Men när Ansgar hade dött, och några år hade gått, så läste jag honom igen, med ett nytt intresse. Här var också någon som sett döden i ögonen. Här var någon som var som jag. Han skrev inte om det förstås, han skrev för att roa. Men ändå. Han skrev. Kunde man, undrade jag, ana någon ton av något annat i det han skrev efter sonens död?

 

Jag hoppades förstås inte att det skulle finnas någon tråkig ton av allvar som förstörde alla skämten.  Men jag hoppades att det skulle finnas… något. Något där, som bara jag, och andra som förlorat barn skulle kunna se. Något hemligt tecken av igenkänning, som hos Anne Shirley eller Jungfru Maria. Fanns det något sådant?

 

Svar: nej. Inte vad jag kunnat se.

 

Och grejen är att det är så väldigt, väldigt bra att det är så.
Jag skrev häromdagen om hur jag läste Anne på Grönkulla för att distraheras, och sedan istället fick konfrontera min sorg. Med Hasse Alfredsson är det nästan tvärtom: Jag hoppades kunna sitta vid hans fötter, läsa hans böcker, och lära mig något om att fortsätta verka i glädjens tjänst trots sorgen. Och så gjorde han ingen skillnad på vad han uppvisade innan och efter. Ingen skillnad alls som jag kunde se. Hans offentliga gärning var glädje. Inte sorgebearbetning. Glädje.

 

Jag har inte gjort som han. Men jag har lärt mig något av honom. Lärde mig att glädjen måste få finnas där. Att skrattet behövs. Att livet måste fortsätta.

 

Hasse Alfredsson fortsatte att skämta och skratta och roa. Gjorde det ont i honom? Ja. Naturligtvis. Men han fortsatte ändå. Kanske fortsatte han några år på rutin, på tidigare skrivna skämt, på ren och skär jäklaranamma. Men han fortsatte. Och en dag – tror jag – en dag var det roligt igen.

 
Kanske kom det en dag när han kände något när publiken skrattade. Kanske upptäckte han att det var glädje. En dag kanske glädjen öppnade porten till kreativiteten, och en annan dag öppnade kreativiteten porten till livet, till lyckan, till lusten att leva och verka. Kanske kom glädjen tillbaka, kanske gav alla hans roligheter förutsättningar till liv, precis som vatten är en förutsättning för liv. Kanske kunde han roa och förströ inte bara alla andra, utan även sig själv.

 

Hasse Alfredsson har sagt: ”Om allting är för jävligt måste man ändå vara glad, för det är ens skyldighet att inte öka världens sorg.” Det är ett ordagrant citat, han har uttalat de orden. Men han har också sagt det med sitt liv.

 

För att glädjen behövs, för att kampen mot sorgen ibland måste utkämpas med skratt och sång: Hasse Alfredsson.

 

hassealfr

Ha det bra i värmen på en Sarakrog
rosenrött och himmelsblått
skall det va, vårt liv är inte bara knog
Öl är till exempel gott

Random Posts

Loading…

  6 Responses to “Varför är det så ont om kul”

  1. great: lugnt, reflekerande o tankeväckande…

  2. Ens skyldighet att inte öka världens sorg. Jag har inte hört det uttrycket förut, men ska lägga det på minnet.

  3. Två kloka. Du och Hasse.

  4. Ja glädje i livet är nödvändigt, även i sorgen.

  5. Glömde skriva att jag gillar anspelningen på en av hans böcker.

  6. Dagens: Ens skyldighet att inte öka värdlens sorg.

Sorry, the comment form is closed at this time.