Okt 182015
 

-Mamma, vad är gra-v-l-jus? stavar flickan före oss i matkön på ICA. Titta, de har det i sin vagn. Gravllll….

-Gravljus, man har dem när man… när man vill tända lite ljus ute och det är lite mysigt, säger mamman. A, som står bredvid mig och håller på att räkna ut vad alla tuggummipaketen skulle kosta om man köpte en av varje, slutar räkna och stirrar oförstående på denna vuxna kvinna som inte vet vad man har gravljus till.

-Ursäkta, säger han artigt men tydligt. Jag tror kanske inte du vet hur det är. Gravljus har man till sin grav. Man tänder dem. Så att den döda som man har har lite ljus när det är mörkt ute. Min bror till exempel brukar få gravljus på sin grav, i en liten lykta. De lyser och lyser i flera dagar. Jag kan visa om du vill. Han tar fram telefonen och börjar scrolla fram en bild.

Kvinnan ler mot mig som den gör som inte vet vad vad man svarar på sådant. Flickan säger ”Jaha, det är därför det heter GRAVljus” och börjar sätta upp varorna på varubandet. A tittar på mig, uppenbarligen glad och nöjd över sin pedagogiska förmåga.

Och sedan hände inget mer. Vi betalade förstås, packade påsar. De gick åt sitt, gravfria, håll. Vi gick åt vårt håll, med våra gravljus.

Och jag kan inte släppa det här. Inte släppa det, inte släppa det, inte släppa det. Att mina barn vet vad gravljus är. Att de måste gå med den kunskapen i livet. För dem är det något vardagligt, odramatiskt. För andra barn i samma ålder är det okänt, och de barnen kan nöja sig med informationen att man har gravljus när man vill göra mysigt ute när det börjar bli kallt och fuktigt på hösten.

Men mina barn vet. De vet hur det känns att stå där runt graven i höstmörkret, att tända det där ljuset i lyktan. Att lägga en bunt fina löv eller en speciell sten vid graven och sedan lämna den och åka hem. Mina barn vet hur det känns att låta ett ljus vara det som vaktar storebror i vinternatten, att åka ifrån honom, att aldrig ha träffat honom.

Vi är inte den enda familjen förstås. En av många. En av alla de som tänder ljus på gravar och hoppas att ljuset ska lysa upp ett mörker som når ända in i själen.

Men det känns. Det känns ensamt, det känns vemodigt. Det känns övergivet.

På Allhelgona kommer vi att se det. Alla ljusen på gravarna, alla människor som tar sig ut till kyrkogården för att tända sina ljus, så att det till sist blir en matta av ljus, som lyser starkt som ett hopp i den mörkaste av nätter. På Allhelgona är vi inte ensamma, på Allhelgona är vi en armé. Det är det som gör att Allhelgona sitter så starkt i mitt hjärta, nästan som ett hopp att hålla framför sig. Hoppet om att vi som sörjer bär ljus rakt in i mörkret.

I bilen säger A att jag verkar allvarlig. Han frågar om det har att göra med den där dumma vuxna som inte visste vad man har gravljus till, för han tycker att vuxna borde veta sådana saker.
-Fast hon kanske vet ändå, konstaterar han plötsligt. Det kanske är HON som vet! Hon kanske vet lika mycket som vi!
-Vad… menar du?
-Hon sade att man skulle ha gravljus om man ville tända ljus ute och göra det mysigt i mörkret. Det är ju det vi gör. Vi tänder ljus ute på kyrkogården och gör det mysigt i mörkret, för Ansgar. Det är därför vi har gravljus. För att han ska mysa i mörkret.
-Du menar att hon tänkte på någon som var död?
-Ja! Hon kanske visste precis det där för att hon är en sådan som behöver gravljus. En sådan som oss. En sådan som vet hur det känns.
-Du menar att hon vill göra det mysigt för sina döda?
-Och ljust!
-Fint tänkt.
-Ja! Det var hon som tänkte fint.
-Och du.

Kanske är det så. Kanske visste hon. Kanske bär de flesta av oss på något som ger den där tyngden, den där ensamheten. Kanske behöver alla ett ljus någonstans i sitt liv.

När hösten nu kommer och Allhelgona drar närmare, så kommer gravljusen också närmare. Våra döda ska ligga under en matta av ljus och vi ska hämta tröst ur varje låga.

101106-04

Random Posts

Loading…

  8 Responses to “Gravljusens folk”

  1. Jag har saknat dina ord. Tänkt på dig, vet att din ”tid” närmar sig. Precis före Allhelgona åker jag upp till Skogsö och tänder ett ljus som orkar brinna en vecka.
    Ljuset, min ständiga kärleksförklaring
    Och jag tröstas av orden du skrev nu – vi är en armé som bär ljus rakt in i mörkret.
    Det är ju det vi kan göra, bära våra ljus. Bära, bära, bära.

    Ta hand om dig!

  2. Så vackert skrivet. Speciellt de sista 4 raderna. Det är ord att bära med sig. Kan inte låta bli att fundera på mamman på ICA. Vet hon inte eller vågar hon inte förklara för barnet?

  3. En matta av ljus. Fint. Hela texten fin.

  4. Å, så fint!

  5. Barn är så kloka!

    Vi måste våga prata om det som är jobbigt. Det finns så mycket vi inte vågar eller orkar prata om.

    Jag tror och hoppas att din son lärde kvinnan att säga som det är.

    Tänker på er!

  6. Du kan verkligen sätta vackra ord på svåra tankar. Kram till er alla!

  7. ”De gick åt sitt gravfria håll”. Tack för att du sätter ord på det.

  8. Jag läste dina Tankar inför helgen. Så klokt, så vackert och jag delade på fb.
    Tack. Såklart.

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>