Maj 212015
 

När Sorgen flyttar in, kommer hon med två systrar och en portvakt.

Systrarna är dystra och färglösa, Apati och Ensamhet. Du kan inte undgå dem, de följer Sorgen var hon än går. Och de tre tar över ditt hus.

Apati är blekfet och liknöjd. Hon boar in sig i din skönaste soffa, lägger sig platt på rygg och förkunnar att hon inte tänker flytta på sig. Hon tycker inte att du skall göra det heller. Med en hes gnällröst säger hon: Varför skulle vi inte sitta där och bara förtvina – det finns ju inget att leva för? Hennes kallsvettiga hand drar ner dig i soffan. Du är plötsligt på hennes nivå.

Du skakar på huvudet med vagt obehag. Varje gång du börjar resa dig, sträcker sig en släpig hand ur hennes kokong av vantrivsel och tar tag i din axel. ”Vad skall du göra något för? Allt är ändå meningslöst. Fåfängligheters fåfänglighet,” mumlar hon slött och sjunker djupare in i soffans kuddar.

Ensamhet är magrare, med insjunkna ögon och rynkor i pannan – en sådan där tyst syster, som du inte märker så mycket till en början. Men såsmåningom blir hennes närvaro tydlig, bit för bit fyller hon huset, flyttar in i alla rummen och belamrar dem med tystnad, på samma sätt som ett sällskap människor skulle ha fyllt dem med ljud. Hon nöjer sig inte med att flytta in i ditt hus, hon flyttar in i din själ också.

Varje gång du försöker ta ledigt från Sorgen, göra något praktiskt eller tänka på något annat, så är hon vid din sida, viskar med förnumstig och bitter röst. Hennes berättelser om övergivenhet och isolering lindar in dig i mjuk vit mumieliknande lindning. Hon vill att du skall sitta där, orörlig och oberörbar, och invänta din egen död utan entusiasm, utan distraktion och utan liv.

Och Sorgen, hon har sina egna vanor. Sorgen skadar, sargar. Med vassa naglar river hon din hud.

Hon har inte tagit över soffan, men hon har tagit över din musik, dina fotoalbum, dina böcker. Hon har makten över tavlorna på väggen och färgerna på dina blommor. Allt hon rör vid innehåller minnen, minnen fyllda av smärta, en smärta som får dig att längta intensivt efter Apatis likgiltighet, efter Ensamhetens kvävning.

Och där fastnar du långsamt, snärjd i ett vitt och klibbigt spindelnät av känslor du inte har bett om, livlöshet du aldrig strävat efter.

Men.

Du har en bundsförvant, en portvakt – en vän som du inte anar eller väntar dig, eller ens tror på. Men den kommer, trogen som en kavaljer, den kommer och befriar dig så gott den kan. Din bundsförvant är Tiden.

Tiden läker inte alla sår, men Tiden väntar in dig. Tiden står vid din dörr, lojal och outtröttlig, och tar en sekund i taget. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder,” viskar Tiden, ”vilken tröst, vad än som kommer på.” Du tror inte på Tidens viskningar, du kanske inte ens hör dem, men de finns där. Och med Tiden kan mirakel ske.

När Tiden är inne lyckas du slänga ut Apatin genom att göra dig av med Ensamheten. Det kan bli tvärtom också – du övervinner Ensamhet genom att kasta bort Apatin. Men på något sätt, när Tiden når sin fullbordan och gör sitt underverk, så flyttar de två systrarna ut. Du slår upp fönstren och vädrar, du städar bort bråten de lämnat och en dag, när den rätta Tiden kommit, har ditt hus blivit ett hem igen.

Men en syster har du kvar. Sorgen flyttar aldrig på sig. Hon bor där du bor, går dit du går, ser det du ser. Hon sitter kvar i böckerna, i fotona, i musiken.

Hon är annorlunda än sina systrar. Hon låter sig inte drivas bort. När sekunderna blev minuter och timmarna blev dygn och veckorna blev år, så vande ni er vid varandra. Ni är något som är mer än vänner men mindre än bekanta, ni är något som är större än sällskap men mindre än längtan. Ni har flyttat in i varandra.

När Sorgen närmar sig rycker du inte längre undan. Du ler ibland, någonstans inom dig. Minnena har blivit annorlunda, när Tiden har gjort sitt. Det som förut gjorde dig illa saknar nu förmågan att skada.

Och Tiden står där, på sin vakt, i ständig men outgrundlig beredskap, ett ogenomträngligt skydd.

En dag skall du märka att du skrattar igen, och att detta nya skratt är en gåva att glädjas vid. Och en dag skall du upptäcka att dina steg är snabba och glada, komma på dig själv med att tänka framåt och inte bakåt.

En dag skall du märka att dina minnen inte längre är en störtflod som du drunknar i, utan en stilla havsvik som du betraktar på avstånd, ifrån tryggheten i ditt hem.

En dag skall du märka att Sorgen byggt ett bo i ditt hjärta, och att Tiden byggt en bro till imorgon.

Random Posts

Loading…

  7 Responses to “Sorgens systrar”

  1. Den däringande portvakten har jag inte tänkt på. Tack.

  2. Så fint!

  3. Så fint skrivet. Jag blir riktigt tagen och kan inte värja mig för din text. Den går verkligen rakt in och är så påtaglig.

  4. Du skriver alltid fantastiskt bra, men det här var något alldeles extra fint och vackert. Du har verkligen en otrolig förmåga att förklara det svåra och därmed trösta.

  5. Underbart fint och användbart!

  6. välfunna vackra ord som jag väl känner igen mig. Stort och varmt tack!

  7. Oj. Så fint skrivet. Precis så är det. Du är fantastisk på att sätta ord på de saker som inte kan beskrivas med ord.

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>