Dec 132015
 

12308930_10153225779913837_43317749_nNu har det blivit lite av en tradition att lägga upp det här varje Lucia. Det var Ansgars begravningsdag idag för tretton år sedan och för några år sedan passade jag på att svara på några av de frågor jag brukar få om Ansgar av bloggens läsare. Det här året känns det bra att lägga upp det igen, eftersom det tillkommit många nya läsare. Detta är en

* * *

Den 13 december är Ansgars begravningsdag. Vi valde det datumet med flit. Vi ville att han skulle få en ljushögtid, att hans ande skulle vila över barns firande på något sätt. Verkar det knäppt? För oss kändes det bra för elva år sedan, och hela Luciastämningen med sjungande barn och ljus ger oss hopp om att mörkret är något övergående.

Därför tänkte jag ta tillfället i akt den här dagen och svara på några frågor som folk brukar ställa om Ansgar och om sorg. Mina svar på medicinska frågor är lekmannasvar och jag tar inget som helst ansvar för den läkarvetenskapliga korrektheten i dem, det är så jag har uppfattat de svar jag fått av läkare, varken mer eller mindre.

1. Vem var Ansgar?

Ansgar var vår första son, föddes 22 november 2002 i graviditetsvecka 40+1. Han var blond, blåögd och hade hett temperament och en förtjusning över att vara i centrum. Han dog den 26 november 2002.

2. Hur var graviditeten/förlossningen?

Graviditeten var nog en rätt normal förstlingsgraviditet. Den enda komplikationen var att min blodtryck pendlade kraftigt de tre sista veckorna och jag åkte ut och in på sjukhus med ”misstänkt havandeskapsförgiftning” – det som hände var att blodtrycket kunde stiga upp över de magiska siffrorna 140/100 – bara lite, typ 144/100 eller 140/102 eller så. Sedan sjönk det igen. Inga andra havandeskapsförgiftningstecken som proteineuri eller så. I v 39 framgick det att Ansgar låg i säte så de gjorde ett vändningsförsök som misslyckades (det lyckades, men medan läkaren pratade med oss efteråt såg jag på ultraljudsbilden hur han vände sig tillbaka) och vi fick en tid för planerat snitt i v 40+1. Det sista dygnet, alltså graviditetsdag 40+0 fick jag slutligen 1+ på proteinet på en urinsticka och ansågs därför ha havandeskapsförgiftning så jag lades in på specialistmödravården.

Förlossningen blev med planerat snitt och den gick utomordentligt bra och smidigt. Vi spelade Suzanne Vegas skiva ”Suzanne Vega”, M höll mig i handen och Ansgar föddes med APGAR på 9/10/10. Vi var mycket lyckliga.

3. Vad gick snett och när hände det?

Vi var kvar på sjukhuset, som man var efter snitt då. När Ansgar var tre dygn gammal, nästan, slutade han andas. Efter ett dramatiskt försök att få igång honom som först misslyckades men sedan plötsligt gav effekt (efter att ha pågått i en halvtimma), fördes han ner till neonatalavdelning där han låg med en massa maskiner medan läkarvetenskapen behandlade honom mot alla sjukdomar de kunde komma på, och undersökte honom allt vad de kunde. De gav oss inte mycket hopp utan uppmanade oss att ringa våra familjer så att de skulle hinna träffa Ansgar. Det gjorde vi, mina föräldrar kom från utlandet och M:s från sitt hem strax utanför Uppsala, våra syskon från sina respektive bostadsorter och mina allra bästa vänner hann också komma, innan Ansgar strax efter midnatt andades sitt sista andetag.

Det var inte förrän vid obduktionen som man kunde fastställa dödsorsaken.

4. Vad dog han av egentligen?

Hypertrof kardiomyopati heter det. Det betyder att en muskel i hjärtat var så förstorad att den inte kunde slå. Vad jag förstår kunde han leva i tre dagar med detta eftersom spädbarn under sina första tre levnadsdagar, liksom under tiden i livmodern innan de föds, inte har slutit ett hål i hjärtat och alltså inte använder hjärtat på samma sätt som man gör sedan. Förmodligen var det därför hjärtat slutade slå när det gjorde det.

Hypertrof kardiomyopati uppträder ofta som en del av en annan sjukdom och de undersökte förstås allt vad de kunde, läkarna. De trodde starkt på något som hade med ämnesomsättningen att göra men de fann inte att Ansgar hade någon av de kända ämnesomsättningssjukdomar som fanns då. De har sparat prover från honom i ett stort arkiv. Där ligger även prover från andra barn och förstås även vuxna människor som dött utan att man riktigt exakt vet varför. De ligger där och väntar på att medicinska forskare skall upptäcka nya sjukdomar och beskriva dem. Någon gång då och då kör de sedan alla provsvaren mot beskrivningar av ”nya” sjukdomar och ser om det finns något som passar in. De har lovat att kontakta oss när och om man kommer på en sjukdom som kan vara en förklaring till hans hypertrofa kardiomyopati. För närvarande vet man alltså inte vad som låg bakom den men det finns många saker man har uteslutit.

5. Hur vågade ni få flera barn?

Vi fick gå på genetisk rådgivning och fick siffran 3 % (troligen lägre) för upprepningsrisk. Och så längtade vi så oerhört efter fler barn! Det var det som fick oss att orka gå vidare. Det var inte helt självklart för oss att det skulle vara våra biologiska barn, dock, vi hann ganska långt i våra tankar på att adoptera under de tre månader som gick efter att Ansgar dog och innan graviditeten med H kom som en glad överraskning.

6. Hur präglades graviditeterna med de andra barnen av sorgen och det som hände med Ansgar?

Rent medicinskt var det en enda större förändring och det var att vi fick ett intrauterint hjärtultraljud i v 22. Det innebär att en barnkardiolog stod med ultraljudsapparat och tittade på det pyttelilla hjärtat som slog i bebisen och försökte bedöma hur friskt det var. Det är inte det lättaste men det gick. Varje gång kunde de komma fram till att det inte fanns några tecken på hypertrof kardiomyopati. S:s hjärta uppvisade dock en annan missbildning under fosterstadiet men den hade vuxit bort till ett extrainsatt hjärtultraljud i v 30, tack och lov.

Rent personligt var det förstås otroligt nervöst. Alla graviditeterna har varit det.

7. Kollar ni de andra barnens hjärtan?

Ja, de är kontrollerade både under fostertiden och sedan barna fötts. Alla våra andra barn har kontrollerats flera gånger under sitt första levnadsår och skrivits ut från barnkardiologen någonstans mellan ettårsåldern och tvåårsåldern.

8. Har ni någonsin hatat alla människor som fått behålla sina barn?

Nej, vi har inte det. Nu är det en självklarhet, men de första veckorna var det något som vi jobbade aktivt med. Ansgar hade bara varit död ett par dagar när jag sade till M att jag skulle göra allt för att vara glad när den första människan som blev gravid i vänkretsen berättade det. Jag klarade det också. Men jag tror att det var rätt mycket viljestyrka med. Å andra sidan var det här förmodligen lättare för oss än för andra som förlorat barn och sedan inte blivit gravida lika snabbt.

Däremot var vi rätt rädda för att folk som hade barn som levde skulle vara rädda för oss, för att vi skulle bli ett mörker, ett bevis på att det kunde gå fel, och att folk skulle dra sig undan. Det fanns de på sjukhuset och på nätet som varnade för det, men vad kan jag säga? VI HAR VÄRLDENS BÄSTA VÄNNER. Alla höll sig kvar, alla ställde upp, alla delade vår sorg och så småningom också vår glädje.

9. Hur länge sörjde ni?

Sorgen är för hela livet tror jag. Jag tror inte att den tar slut, jag tror att den anpassar sig, bara. När Ansgar precis hade dött läste jag någonstans en beskrivning av sorgen som en främmande kropp i min kropp. I början passar den inte in, den bökar och stramar och sticker ut, än här och än där. Så småningom vänjer sig dock sorgen och kroppen vid varandra och sorgen blir mjuk och foglig och anpassar sig. Ibland, vid en oväntad rörelse, sticker den till och känns så där som den gjorde i början. Annars är den dov och vardaglig.

Jag gillade den beskrivningen då, den blev som ett livsmål. Och jag gillar den också nu, för för mig stämmer den.

Men för att ge ett mer konkret svar på frågan så kan jag se, nu när jag ser tillbaka på det, några tidsperioder när sorgen liksom släppte efter på järngreppet lite, det första efter ett halvår sisådär och det andra efter ett och ett halvt år ungefär.

10. Hur sörjer man ihop? Är det inte lätt att man växer isär av sorgen?

Jo, det är lätt. Vi räddades förmodligen delvis av några ord som Ansgars läkare sade till oss, ord som var ungefär ”De nästkommande veckorna är viktiga för er, för hur ni kommer att hålla ihop. Jag vill uppmuntra er att åka iväg och göra något tillsammans, var tillsammans och prata mycket med varandra.” Vi följde det rådet och vi har hållit ihop. Beror det på att vi höll kontakten de där första veckorna? Ja, jag tror iallafall att det var en viktig faktor.

Men man kan aldrig riktigt sörja ihop. Sorgen är en privat process. Men man kan prata och kommunicera och man kan turas om att sörja, vilket låter knäppt men det är så det blir. Man ger, mest omedvetet, den andra en chans att grotta ner sig i sorgen ibland, medan man själv håller huvudet över vattenytan och ser till att vardagen flyter. Sedan byter man.

Antagligen funkar det här med parsörjande annorlunda i familjer där man har barn redan.

11. Håller ni inte fast lite för mycket vid sorgen? Jag menar, bloggens namn: Ansgars syskon. Känns det aldrig som att allt handlar om det, som att ni inte kommer vidare?

Jag tror inte att vi håller fast för mycket vid sorgen. Jag tycker inte heller att allt handlar om Ansgar.

Men vad jag tror, och det här är viktigt, är att sorgen, liksom allt som händer oss i livet, blir vad man gör det till. Sopar man den under mattan, då ligger den där som en stor svart knöl som man inte vill låtsas om men som man snavar över. Ställer man den som en krukväxt i fönstret och vattnar den, så skymmer den ens sikt och växer sig stark.

Någonstans däremellan vill vi gå. Sorgen kan vara ett raster som man kan se tillvaron genom. Ett raster som i bästa fall kan visa på den tacksamhet vi bör känna över livet, över barn som är friska, över tillvarons vardag som rullar på i sin monotona men tröstande takt. Men – ETT raster som man se tillvaron igenom. Inte det enda rastret. Ett av rastren, skall det vara.

Vi vill ha våra minnen, inte släppa dem. Det är ett av våra barn vi pratar om. Ett barn släpper man inte. Men vi vill inte att sorgen och saknaden skall dominera för oss. Så kan det knappast bli heller när man har fyra barn hemma, för vardagen, den välsignade vardagen, kräver sitt, av tankeverksamhet, känslor och ork.

Livet skall levas. Och till livet hör dem som lever runtom en. Men även döden och sorgen och saknaden är delar av livet. Ackord i låten som brusar omkring oss. Man bör försöka höra dem också, för de är en del av melodin. Inte huvudtemat, tack och lov, men en del av melodin.

12. Hur är det för de andra barnen då, att växa upp med ett spöksyskon, så att säga?

Det är olika. De tar det på sina olika sätt. För H har det alltid varit väldigt viktigt att fastslå att hon inte är äldst, att hon har en storebror som är död. För S har det varit lika oviktigt. Spelar det någon roll för oss vuxna? Nej, det ger bara tacksamhet över att alla barnen känner att de kan vara som de själva är.

13. Om ni visste hur det skulle gå, att Ansgar skulle dö och så, och fick välja om ni skulle göra hela graviditeten, tiden tillsammans och sorgen igen, skulle ni göra det då?

Ja. Utan att tveka en sekund: JA. För det vi fick den där tiden, det var kärlek. Kärlek att ge och kärlek att få.

Ansgar gav väldigt mycket under sitt korta liv.

På Ansgars begravningsdag fick min svåger ett sms från en vän där det stod ungefär: Någon som har levt så kort tid och alstrar så mycket kärlek har inte levt förgäves. Och så är det. Ansgar ändrade våra liv. Han fortsätter att påverka och är en i vår familj. Ett barn – med speciella omständigheter förstås – men ett av barnen.

Så svaret på frågan kommer här: Vi skulle göra om det. Men vi skulle ta fler kort.

 

 

Om du inte förstår varför vi skulle göra om det, trots smärtan, så avslutar jag med texten vi hade i Ansgars begravningsannons, skriven av Ulf Lundell, bearbetad (gjord till vi-form istället för jag-form) av oss:

Så älskar vi honom, och hans kärlek till oss

är självklar och skoningslös

och han får oss att längta

såsom vi aldrig har längtat efter någon förut.

Feb 042015
 

4 februari. Din dag.

Det är kallt på din namnsdag i år. Frusna kristaller överallt som påminner om det vackra och komplexa i livet, om att sällsam skönhet och isande kyla kan gå hand i hand.

Det är idag tolv år sedan jag marscherade in på ett bankkontor och tog ut alla de pengar vi satt undan åt dig under graviditeten. Det var så påtagligt, så symboliskt, det kändes som att vi gav upp den dagen – men i själva verket hade vi ju gett upp flera månader tidigare, när du dog.

Jag tänkte på pengarna, den där dagen på bankkontoret. På vad de symboliserat ifråga om framtidshopp, på hur vi skojat om att vi börjat förbereda för att du skulle flytta hemifrån redan innan du föddes. Och sedan föddes du. Och flyttade. Direkt.

Under dina fyra korta levnadsdagar fick vi uppleva alltihopa i alldeles för kort version: den där första livsomdanande sköra lyckan – den omtumlande, hjärtedjupa kärleken – det smärtsamma i att du inte var frisk, inte skulle bli frisk – dödens bittra smak.

Du försvann, och kärleken blev kvar.

Och långsamt, smärtsamt, veks babykläder ihop, oanvända. Med fingrar som värkte av motvilja plockades barnvagnen, som så triumferande satts ihop, isär igen. Med ögon som var så torra att det gjorde ont i dem stod vi tillsammans och tittade vi på den plats vi hade gjort i sovrummet åt din första säng. Nu var där tomt, ett svart hål där all vår ensamhet ständigt slukades.

Och så var det undanplockat. Allt var borta, allt som skulle ha blivit ditt, allt som skulle ha fyllts med liv och glädje och färg.

Tomheten hade satt sig i huset igen. Och månaderna hade gått, och julen hade överlevts, och nyår. Och nu var det din namnsdag.

Och just på din namnsdag, hade vi bestämt, skulle dina pengar bort. Ges till en fond för sjuka barn. Så jag var på ett bankkontor och tömde ett konto, satte in på ett annat konto. Jag stod där på banken och tänkte att dessa pengar som vi gav ur djupet av vår förtvivlan skulle ge något till föräldrar som kände samma förtvivlan. Från sorg till sorg, ett kretslopp av det enda som kan hjälpa den sörjande: vänlighet.

Idag är en dag som bär ditt namn. Jag önskar att den vore en stor dag, en helgdag i hela samhället: vänlighetens dag. En dag när alla tog ut pengar och tänkte på sjuka barn. En dag när livet stannade upp, när vi insåg vad vi fått behålla, tackade för det, för dem vi har omkring oss.

Men det är ingen speciell dag, det är en helt vanlig vardag. I år en onsdag, en sådan som börjar med att jag kör barn till skolan och sedan åker till jobbet. En dag av tvättstuga och matlagning och läxläsning och tjat och barn som vill ha kramar. En dag precis som andra.

Och i tvättstugan stannar jag upp och tänker på antalet osorterade strumpor framför mig, antalet jumpapåsar och antalet rosa snurrkjolar. Och mitt i röran inser jag vad jag har. Det som står runt mig är bevis på livets kraft: sådant jag har för att jag har Ansgars syskon.

Barn som smutsar ner sig. Barn som går på jumpa. Barn som har en älsklingströja som de bara måste ha dagen därpå. Barn som sjuder av liv.

Ansgar, idag är det den dag som bär ditt namn. Idag väljer jag att göra den här dagen till en stor dag, en speciell dag. Jag stannar upp i tacksamhet över dem jag har omkring mig.

Och när jag stannar upp och tänker så kommer saknaden igen. Det gör den. Tolv år råder inte bot på det. Det gör ont igen, när snökristallerna lägger sig över mitt hjärta, som is på en fönsterruta.

Och det är som det skall vara. Saknaden är den andra sidan av kärleken. Sällsam skönhet och iskall kyla går hand i hand idag.

Din dag. 4 februari.

2015-02-02 18.40.15E har målat dig i en regnbåge. Det låter som ett bra ställe att bo på. 

 

Nov 272013
 

hpdh2

Den sista Harry Potter-boken handlar om sökandet efter  Voldemorts dödsreliker och den stora slutstriden.
Harry möter Voldemort och segrar, Kristuslikt, genom att dö.
Han möter Dumbledore i någon slags mellanläge mellan död och liv, och får bestämma sig om han vill återvända till striden eller dö.
Han väljer livet och segrar. 

Den sista boken är också en favorit för mig. J K Rowling själv har sagt att den hör så extra mycket ihop med Halvblodsprinsen att de nästan är samma bok och så upplever jag det också. Här knyts trådarna ihop och allt får sin förklaring.

Och Harry får träffa Dumbledore igen.

Här träffas de på någon slags mellanstation mellan liv och död. Och Dumbledore ger Harry ett val: skall han återvända till striden eller inte?

Harry går vidare med striden. Och Dumbledore skickar med honom de här orden:

”Tyck inte synd om de döda Harry. Tyck synd om dem som lever och framför allt dem som lever utan kärlek.”

Idag är det årsdagen av den dag då jag vaknade på morgonen utan Ansgar. Utan hopp. M och jag fick gå ner till Neo och personalen hade så fint gjort i ordning Ansgars kropp i en liten korg. Och jag gick in i rummet och såg honom. Jag minns att jag hoppades mot all logik att de skulle ha tagit fel – att han skulle andas – röra sig – sträcka ut en hand. Men han låg där – en avbild av M – en avbild av mig – och jag tänkte ”Där ligger M och jag. Och vi är döda båda två.” Det fanns inget hopp.

Men.

Det kom ett hopp. Det kom ett liv. Fyra liv till faktiskt. Och därmed liv till mig också. Och hopp. Och tro. Och kärlek. Ständigt denna kärlek.

Vi fick ett val också,som Harry. Vi kunde välja vad vi skulle göra. Sörja oss galna eller försöka famla oss tillbaka till något som liknade ett liv. Vi famlade. Försökte ta oss upp till ytan igen. Och vi fick livet.

Idag är den sista av årets sorgedagar. Jag vänder mig tillbaka ut mot verkligheten. Jag gläder mig – tackar för – lever för – mina barn, min familj. Det finns inget viktigare än detta: Kärleken. Det är den största kraften. Det är det.

Om vi inte vet något annat än det, vet vi ändå allt som vi behöver veta.

 

Jag säger tack till Harry och Dumbledore som hållit mig i handen under de här dagarna. Tack för att jag fick låna er historia och använda den till mina egna syften. Jag vet inte om man riktigt får göra så – men en stor tröst har det varit för mig iallafall. För att visa min uppskattning skänker jag sista ordet till er.

”Säg mig en sista sak” sade Harry. ”Är det här verkligt? Eller har det hänt inne i huvudet på mig?”

Dumbledore log glatt emot honom…

”Det är klart att det händer inne i huvudet på dig, Harry, men varför i all världen skulle det betyda att det inte är verkligt?”

Nov 262013
 

Det här är den av Harry Potter-böckerna som jag tycker bäst om. H kan inte förstå det (Dumbledore dör ju!) men jag gillar dramatiken och humorn – och vuxenblivandet. Det som började som barnböcker har nu definitivt kommit att handla om vuxna utmaningar  och vuxna beslut.

Property_of_the_Half-Blood_Prince

 

Halvblodsprinsen är i själva verket Severus Snape men det får vi inte reda på förrän i slutet.
Genom att Harry får tag på den här boken och tar del av noteringarna i marginalen får han bra betyg i Trolldryckskonst (med en annan lärare). 
Dessutom tar han och Dumbledore tillsammans sig an uppdraget att försöka göra slut på Voldemort. 

Det här är Snapes berättelse på många sätt. Efter att ha slungats fram och tillbaka mellan att uppfatta Snape som än ond än god får läsaren här övertygande bevis för att Snape är ond (men berättelsen slutar inte här). Samtidigt som vi får dessa besked får vi också en hel del bakgrund om Snape som ger oss en viss förståelse för honom. Voldemort är också märkligt frånvarande i boken – syns endast i återblickar. Ondskan däremot är tydlig.

När jag gått igenom böckerna en efter en här på bloggen har jag citerat Dumbledore varje gång. Dumbledore har stått för godhet och vishet och lotsat Harry genom allt obegripligt som händer honom. Nu dör Dumbledore och Harry blir ensam med frågorna.

Kanske kan min förtjusning i den här boken sammanfattas i det här stycket från Dumbledores begravning:

Och Harry såg mycket tydligt, medan han satt där i den varma solen, hur människor som tyckte om honom hade stått framför honom, den ena efter den andra, hans mamma, hans pappa, hans gudfar, och slutligen Dumbledore, alla fast beslutna att beskydda honom. Men nu var det slut med det. Han kunde inte låta någon annan stå emellan honom och Voldemort.

Ensamheten. Vuxenblivandet. Ansvaret.

Kanske är det här en sammanfattning av föräldraskapet vi har med Ansgar? När han dog blev vi föräldrar som inte hade någon att ta hand om. Men vi var föräldrar ändå, föräldrar som ville hans bästa, som ville ge honom allt. Det vi fick ge honom fick bli en begravning.

Det var slut på föräldragrejer att göra efter det. Men det var inte slut på föräldrakänslorna. Finns han i nästa värld, någonstans i universums utkanter, måste vi göra vårt bästa för att hela universum blir så bra som möjligt för honom. Det finns inget tydligt uppdrag i det annat än att leva så gott man kan och göra sitt bästa. Det är ett litet, litet myrsteg på väg  mot ett bättre kosmos. Men om det är vår uppgift, så är det det. Liten kanske, jämfört med annat föräldraskap. Men vårt föräldraskap.

Ensamheten. Vuxenblivandet. Ansvaret.

Idag är det Ansgars dödsdag. Elva år utan honom idag.

Och hur man än tänker om den här boken, vore den här lilla utläggningen av den inte komplett om den inte tog med de här raderna också. Det är Harry och Dumbledore i samtal om hur man skall förhålla sig till ondskan, till Voldemort.

-Men jag är varken ovanligt skicklig eller kraftfull, sa Harry utan att kunna hejda sig.

-Jo, det är du, sade Dumbledore med eftertryck. Du har en kraft som Voldemort aldrig haft. Du kan…

-Jag vet! sade Harry otåligt. Jag kan älska! Det var nära att han tillade: ”Än sen då!”

-Just det, Harry. Du kan älska, sade Dumbledore och såg på Harry som om han visste precis vad han just avstått från att säga. Och med tanke på allt som hänt i ditt liv är det en stor och enastående förmåga. Du är ännu för ung för att förstå hur ovanlig du är, Harry. 

-Så när profetian säger att jag skall besitta ”en kraft som Mörkrets herre ej känner till” så betyder det bara… kärlek? frågade Harry med en antydan till besvikelse. 

-Ja… just kärlek, sade Dumbledore. 

Föräldraskap på det svåra sättet. Föräldraskap i mörkret. Föräldraskap med den vaga och obekvämt stora uppgiften att göra universum bättre. Men kanske… kanske finns det något som har gjort universum lite bättre redan i själva föräldrskapet. Kanske är kärleken den kraft som skall förändra allt. I så fall kan vi tryggt vila i att Ansgar har fått den kraften. För det kunde vi ge honom – det kan vi fortfarande ha – det kan finnas trots dödens hemskhet: Kärleken.

Nov 252013
 

När vi har nått fram till den femte boken: Harry Potter och Fenixorden har ondskans krafter nått full styrka. Då samlar man ihop sig för att kunna kämpa det godas kamp. Det uppstår två sällskap i den femte Harry Potter-boken: Fenixorden och Dumbledore’s armé. Dumbledores armé är skolbarn på Hogwarts som förbereder sig för den strid som är oundviklig. Den gruppen leds av Harry. Fenixorden har ett flertal medlemmar som vi redan känner: Moody, Tonks, Lupin, Black, herr och fru Weasley, med flera.

Det intressantaste med de här grupperna är medlemmarna. Det är inte de coolaste, starkaste och mest självsäkra, tvärtom. Det är de som har gjort förluster, de sorgsna, de begränsade och de handikappade. Det är de som går ihop för att försöka vara de goda när allt ställs på sin spets. Det är de som kämpar och strider. Det är en svaghetens armé, på det viset.

De håller ihop. Det är där styrkan finns. De håller varandra under armarna, de står ut med mycket svårt, för varandras skull. För det godas skull.

Det här är så stort och så rörande för mig. De sorgsnas armé. De trasigas kamp. De som vaktar den låga som flämtar, nästan slocknar. De som tillsammans håller ett svagt ljus lysande. Det är de som är – det är vi som är – de som strider. Och visst, vi strider inte emot Voldemort, inte mot en inkarnation av allt som är ont och mörkt, men vi strider ändå. Vi strider mot meningslösheten, mot livlösheten, mot lusten att bara lägga sig ner och ge upp.

Och vi har en kraft som bär oss.

Dumbledore förklarar:

-En kraft som är på samma gång underbarare och hemskare än döden, än den mänskliga intelligensen och naturens krafter. Det är kanske också det mest mystiska av alla ämnen… Du, Harry, besitter en stor mängd av den kraften som Voldemort inte alls äger… det var ditt hjärta som räddade dig.

Det är kärleken som är vår kraft. För oss som sörjer är det en kraft som går bortom allt, som är starkare än döden. Det är en kärlek som ger oss en styrka som förnuftet inte kan styra över. Det är en kärlek som ger oss den tynande lågan att vakta i mörkret. Det är en kärlek som räcker, som ger oss något att hålla fast vid, något att tro på.

För oss som sörjer är det en kärlek som saknar sin mottagare. En kärlek som slutar i kylan. Men. En sak har vi lärt oss – och lärt oss den svåra vägen – det är kärlek ändå.

Det kanske inte ser så mycket ut för världen, den där kämpande ljuslågan i en kall och mörk värld. Men den har en hemlighet. Den ger värme och ljus. Den håller oss här. Den håller oss igång. Den håller oss levande.

potterphoenix

 Fenixorden är de goda som kämpar mot Voldemort.
De som tidigare stödde Voldemort går nu tillbaka till honom och sidorna polariseras i kampen mellan gott och ont. 
I slutet av boken dör Harrys gudfar och Dumbledore förklarar hela bakgrunden till Voldemorts sökande efter Harry. 

Nov 242013
 

Den fjärde Harry Potter-boken är den jag har minst intresse av, men det är den som H tycker bäst om. Så olika kan det vara.

HP GoF

 En tävling mellan tre trollkarlsskolor. Trots att han är för ung för att delta, vinner Harry.
I själva verket är allt iscensatt av Voldemort som försöker lura till sig Harry för att döda honom.
Harry dör inte, men Voldemort återfår sin fulla styrka och sina dödsätare,
och är från och med nu en kraft att räkna med. 

”Ingen besvärjelse kan återuppväcka de döda,” sade Dumbledore tungt.

Dumbledore vet vad han pratar om. Han har egen sorg, egen skuld att bära på – hans syster dog när han var ung och han bär ett tungt ansvar för det. Det vet vi förstås inte än, inte när vi läser den fjärde boken. Men det finns en oändlig sorgsenhet i Dumbledores röst när han pratar om de döda som man inte kan nå igen.

Den oändliga sorgsenheten är vi många som delar. Det är det oåterkalleliga i döden som skär djupast i oss, att alla möjligheter att säga en sak till, att vara tillsammans en gång till är uteslutna för alltid. Det gör ont på ett sätt som ger sår i hjärtat, sår i hjärnan.

I Harry Potter och den flammande bägaren förekommer en spännande karta (marodörkartan) över skolan Hogwarts, en karta som visar alla salar och trappor och hemliga gångar, och dessutom rörliga prickar som förställer alla de människor som rör sig på Hogwarts. Man kan alltså, om man tittar på kartan, se små prickar som flyttar sig fram och tillbaka och varje prick är försedd med ett namn.

Om det ändå vore så med döden – att man kunde veta var ens döda var, vad de gjorde, hur de har det. Det skulle göra det lättare att stå ut med att de var borta. Istället får vår fantasi ta vid – som jag skrev för några dagar sedan hoppas jag att Ansgar är på stora och viktiga äventyr, sådant som räddar universum från ondskans makter i himlarymderna, men också är precis lagom spännande och roligt och fullt av viktig vänskap och god mat. Men jag vet ju inte.

Tänk om jag hade en marodörkarta över himlen, där man kunde se en liten prick som rörde sig. Vad gör han? Får han lyssna på Astrid Lindgren läsa sagor? Lär han sig intelligens av da Vinci och Einstein, godhet av moder Teresa? Skrattar han åt  Groucho Marx och Povel Ramel? Myser han i en soffa någonstans med sin farmor? Tänk att få se, tänk att få ana… man får inte det. Man kan bara hoppas.

Jag har ingen karta över Ansgars värld. Men finns det, kan det finnas, vågar man hoppas, att han har en karta över oss? Att han på något sätt kan följa våra rörelser, ta del av våra liv? I så fall, Ansgar, ser du mig insvept i sorgedagar just nu, årets färglösa dagar, årets gråskalsdagar. I så fall ser du våra måltider och våra samtal och kanske våra drömmar. I så fall vakar du kanske över dina syskon, tittar till dem och hejar på dem när de behöver en extragod vän?

Jag vet inte, jag vet inte. Men jag hoppas.

Nov 232013
 

HarryAzkabanBritish2

Fången från Azkaban är massmördaren Sirius Black som rymt från trollkarlsfängelset
och enligt varje klok gissning är på väg mot Harry Potter för att döda honom.
Såsmåningom visar det sig att han i själva verket är oskyldig och Harrys gudfar
och Harry och Hermione räddar honom undan en säker död. 

En viktig och mörk ny företeelse i Harry Potter och fången från Azkaban är dementorer.

Dementorerna är onda på riktigt – icke att förväxlas med boggartar (bloggen har skrivit om dem tidigare). De är en slags varelser som tar ifrån människor deras lyckliga minnen. I allvarliga fall lämnar de människor tomma och utan själ för alltid. Det finns inget botemedel mot detta.

När J K Rowling skrev om dementorerna hämtade hon inspiration från en depression hon gick igenom under en svår period i sitt liv. Känslan av att aldrig kunna vara lycklig mer var en hon hade upplevt och hon kände till den förlamande känslan som det ger.

Alla som varit med om något riktigt svårt kan nog känna igen känslan att övermannas av en sorg så kvävande att man tror att man aldrig kommer att bli lycklig igen.

Det går –  lär J K Rowling ut – att motverka det här genom att frammana sina lyckligaste minnen. En gång när Harry gör det tycker han sig se sin far (som varit död sedan Harry var ett år gammal). Han förstår att han inte ser honom, men vill ändå gärna tro på det.

Och Dumbledore säger:

-Tror du verkligen att de döda som vi har älskat någonsin lämnar oss? Tror du inte att vi minns dem som allra tydligast i våra svåraste stunder? Din far lever i dig, Harry, och ger sig starkast till känna när du verkligen behöver honom.

När mörkret sluter sig som tyngst runtom mig får jag också  ta till de lyckliga minnena. Den 23 november 2002, till exempel, var en dag av lyckliga minnen. En dag när Ansgar levde. En dag när ingen trodde att det fanns några speciella hälsoproblem med honom. En dag när sorgen inte slagit oss sönder och samman. Idag lutar jag mig mot den dagen, och mot vad Dumbledore säger. Ansgar är inte så långt borta som man kan tro.

Så älskar vi honom
och hans kärlek till oss
är självklar och skoningslös
och han får oss att längta
såsom vi aldrig längtat till någon förut. 
-fritt efter Ulf Lundell
(från Ansgars dödsannons)

 

Nov 222013
 

Idag fyller Ansgar 11 år. Precis den ålder då man får sin kallelse till Hogwarts, påminde H mig om imorse. S sjöng Happy Birthday för Ansgar, kanske i tanken på att en internationell hälsning är bäst om man skall fira någon som är väldigt långt borta från vår värld. Eller så tänkte han att det var lämpligast med ängelska när man tilltalar någon som är i himlen. A skålade för Ansgar och hoppades att han mår bra i sitt hjärta nu. E fattade förstås ingenting utan trodde att vi tände ljus för att det har blivit Lucia.

imgharry potter and the chamber of secrets3I Harry Potter och hemligheternas kammare visar det sig att det finns en otäck hemlighet under Hogwarts,
byggd av en av Hogwarts grundare. Där bor en basilisk som vill utrota alla trollkarlar som inte är renblodiga,
och han släpps lös av Voldemort. Det krävs att Harry Potter lär sig viktiga saker om sig själv
för att han skall kunna besegra basilisken och i viss mån även Voldemort. 

En hemlig kammare som härbärgerar gruvlig ondska, dold under den tryggaste platsen på jorden. Ett monster som kan släppas löst och förgöra allt. Kanske har vi alla en sådan där hemlig kammare? Kanske är det en del av att vara människa? Under och bortom vår vardag bär vi på hemligheter, på sorger och skador, på sådant som vi helst håller en bit ifrån oss, men aldrig kan göra oss av med.

En basilisk kan döda enbart med sin blick, det gäller att inte titta in i ögonen på den. Men det är inte det enda sättet den har – dess tänder är dödligt giftiga. Om man möter ögonen indirekt, genom en kamera eller en spegel, dör man inte utan blir förlamad. En basilisk kan bli tusen år gammal.

Visst märker man  på beskrivningen hur lik en basilisk är sorg?

Jag har lärt mig genom åren att inte stirra den i ögonen, inte låta den hypnotisera mig. Jag möter den – jag måste möta den, så här års och ibland annars, men jag möter den numera väldigt försiktigt, så att den bara förlamar, inte dräper mig.  Sorgen kan också bli tusen år gammal, gammal och trött, men ändå elak. Och sorgens ögon må bli skumma och svaga med åldern, men ändå kan den paralysera med ett ögonkast.

I Harry Potter och hemligheternas kammare säger Dumbledore:

-…Och dessutom kommer du att finna att vem som än ber om hjälp och stöd på Hogwarts skall finna det.

Hogwarts är skolan, tryggheten, under vilken hemligheternas kammare vilar. Det kan vara värt att tänka på när vi brottas med våra basilisker: Vi har inte bara en hemlighet som ligger förborgad under trygghetens yta. Vi har också en trygghet som står rest ovanför vår sorg. Vi har vår vardag. Den är vårt värn och vårt skydd. Den ger oss hjälp och stöd.

När sorgen är så stor och så bottenlös som den blir på sådana här årsdagar, är det min vardag jag vänder mig till för stödet och trösten. Min vardag – så när barnen idag tog med sig kompisar hem från skolan så stod jag i köket och njöt av det faktum att det kan vara barnskratt, fniss, och oväsen här. Att min vardag inte är steril och sorgladdad utan full av liv. Det kändes som att Ansgar hade trivts i det här kaoset.

Så min basilisk får ta sin förlamande blick och försöka nå fram med den över legobeströdda hallgolv, över av-H-ratade-kläder-från-imorse-belamrade pallar, av äsch-vi-drar-väl-fram-alla-våra-nintendospel-och-lägger-i-en-hög-på-köksbordet-ansamlingar. Och basiliskblickar kan vara olycksbådande och otäcka men de tar sig svårligen förbi våra tvätthögar.

Idag tackar jag mitt familjekaos för att Ansgars födelsedag firas av att Ansgars småsyskons kompisar är här och rumsterar. Idag tackar jag mitt Hogwarts för det familjekaos som gör att livet vinner även på sorgens dag.

 

Nov 212013
 

För elva år sedan idag låg jag i en säng på Akademiska sjukhuset och kunde inte sova. Kejsarsnittet hägrade morgonen därpå  – vårt första barn skulle komma till världen – och jag försökte föreställa mig alla sätt som livet skulle bli annorlunda än vad det någonsin hade varit förut.

Och det blev annorlunda. På alla sätt.

Men inte annorlunda på blöj-och-sömnlöshetssättet. Inte då. Annorlunda på det förtvivlade och sorgliga sättet.

Elva år sedan idag.

En vecka senare hade det redan blivit annorlunda – så annorlunda. Vi flydde. Där satt M och jag i ett hus på västkusten och läste Harry Potter för varandra. Högläste. Ville ha något att sysselsätta tankarna med. Och Harry Potter blev vår vän där. Han var någon att hålla i handen – någon som också hade berörts av döden. Han blev ”Pojken som överlevde”. Och vi blev med tidens hjälp ”föräldrarna som överlevde”.

Jag har tidigare pratat om olika teman i Harry Potter-böckerna: erisedspegeln till exempel. Det här året kommer sorgedagarna att följa de sju böckerna om Hogwarts och på det sättet tar jag kontakt med min gamla litterära vän som på olika sätt följt mig sedan 2002.

HP Swedish

De vises sten är en sten som kan ge evigt liv. Därför är den eftertraktad av onda makter (Voldemort) som vill försöka återfå det liv
som för honom bara är ett skuggliv. De goda krafterna (rektor Dumbledore) försöker rädda stenen men det är Harry Potter
som kan ta den 
ifrån ondskan och rädda sig själv och trollkarlsvärlden. 

De vises sten förstörs i slutet av boken och Dumbledore förklarar:

-För nån som är så ung som du verkar det säkert otroligt men…. för ett rationellt sinne är döden när allt kommer omkring ingenting annat än nästa stora äventyr.

Det finns ett hopp i den tanken – ett hopp som tröstar mig. Av alla sätt som jag kan se på Ansgars död, ser jag det helst av allt som att han gick vidare till ”nästa stora äventyr”. Vi får vara kvar i den här världen men han fick ett annat uppdrag – något större och viktigare än vi. Och det uppdraget är ett äventyr.

Jag tänker mig så gärna honom i en slags Hogwartstillvaro: en skola där han lär sig att använda sina nya krafter (för man måste ju få någon slags superkrafter när man dör). Goda människor omkring honom. Trogna vänner. Underbara måltider. Och så ibland – vid enstaka tillfällen – en erised-spegel där han kan stå och titta på oss och drömma om sin familj.

Ansgar kunde inte vara kvar hos oss. Det var hans hjärta som inte klarade av livet här. Hans hjärta var för stort. Hans stora hjärta var (kan jag tänka när jag behöver tröstas) en superkraft byggd för större sammanhang – för ett uppdrag och ett äventyr som vi inte kan förstå eller ta del av. Och pojken med ärret – på hjärtat, inte på pannan – en del av det äventyret.

Någonstans – i en annan del av verkligheten – kanske all sorg och smärta vi får leva med fyller en funktion. Någonstans pågår ett slag som bara Ansgar och hans stora hjärta kan vinna.

Och i den här delen av verkligheten, i den här delen av november, förbereder sig en familj med normalstora friska men krossade hjärtan på årets sorgedagar.

Sorgen är oberäknelig som slumpen och svår som nöden, meningslös, poänglös. Vettlös. Om det inte finns en saga med en drake att besegra, en saga som behöver en modig prins med extra stort hjärta som kan kämpa de godas kamp och vara med och besegra den kosmiska ondskan. Kanske gör det det. Kanske är det bara min fantasi. Sådant kan man inte veta.

Men en sak vet jag. Harry Potter-böckerna lär oss det och Ansgars korta liv lärde mig det: Döden är stark och skoningslös. Men den är aldrig starkare än kärleken. Det finns ingen kraft som kan rå på kärleken.

Så. I kärlekens namn. Beväpnad med min fantasi, min familj, mina vänners omtanke och mina Harry Potter-böcker är det dags att äntra in i årets sorgedagar.

Nov 202013
 

Två av de underligaste datumen i mitt liv är den 20 och 21 november.

Det beror på datumen som omringar dem.

Den 19 är den stora glädjens dag – H:s födelsedag. ”Den stora glädjens dag” låter nästan lite för litet. Det är den stora triumfens dag. Livets seger. Födelse och omvälvning i samma eleganta vändpunkt. Inte visste vi innan H föddes – inte kunde vi veta – att det fanns möjligheter bortom sorgen, att lycka kan växa mitt i tragedi. Men det kunde. Det blev. Och H:s födelsedag är (bland alla andra saker den är) en påminnelse till oss om detta: Vad vi har fått.

H är gåvan som omöjliggör bitterhet – som omöjliggör för sorgen att ta över. H är liv där liv behövdes som mest. H:s dag är segerns dag.

Och sedan kommer den 20. Och sedan kommer den 21.

Och sedan är det Ansgars födelsedag: Den 22 november.

Ansgars födelsedag var förstås också en glädjedag och en triumfens dag. Men den har blivit något annat: en påminnelse om skörheten. Om rå och brutal, hänsynslös sorg. Om hur nära det alltid är. Om hur olycksaligheten väntar, precis bortom en väldigt tunn slöja som heter vardagstrygghet. Ansgars födelsedag är alla de existentialistiska smärtornas dag.

Ansgars födelsedag är påminnelsen om att mitt i livet och mitt i växandet och mitt i kärlekens glädje, bidar döden sin tid. Till och med i det starkaste ljus lurar mörkret. Mitt i den mossmjukaste, mest rofyllda, idyll hotar en kraft som fördärvar. Förintar. Förtär.

Så den 20 november och den 21 november. De är underliga dagar. Dagar mitt emellan tron på livets ljus och vissheten om dödens gråhet.

Ett par dagar som hade känts annorlunda om de kom åt andra hållet – om vi istället gick från det grymma till det ljuva. Men så är det inte. Så blev det inte. För jag orkade inte vara gravid på Ansgars födelsedag – orkade inte med den emotionella överlappningen. Så H fick födas tre dagar innan Ansgars dag.

Följden av detta var att på Ansgars första födelsedag var hon lika gammal som Ansgar var när han dog. Det var mystiskt och mysteriöst. Att hålla sin dotter på sin sons födelsedag – att hon liksom tog vid. Att hon fanns där – i den ålder han lämnat oss vid – beredd. Just vid hans dag.

Och detta innebär förstås att verkligheten inte går åt det här hållet som de här dagarna går åt. Det går inte baklänges – de går inte från det ljuva till det grymma. Det är bara datumen som gör.

Dagarna går som de skall – bort från sorgen. Därför att vi har H. Därför att vi har S. Därför att vi har A. Därför att vi har E. Fyra skäl att livet segrar. Även dessa dagar.

Men med det sagt kvarstår ändå fakta:

Två av de underligaste datumen i mitt liv är den 20 och 21 november.