Okt 052013
 

Vaknar av att H hyssjar mig. Tydligen sover jag för högljutt.

Hon sitter i fotändan av min säng och har en bok och en ficklampa. Klockan är halv sju.

H vaknar aldrig före åtta om man inte tvingar henne. Men ingen har tvingat henne. Det är tyst inifrån grabbarnas rum – sovtyst –  och E sover med huvudet under kudden och dockan ovanpå kudden – som vanligt. Allt är lugnt och stilla. Ovanligt lugnt och stilla. Eventuellt för lugnt och stilla. Man kan bli misstänksam för mindre.

jag: Varför är inte S vaken?

H: Men mamma – klockan är bara halv sex!

jag: Halv SEX? (Jag tittar igen. Ja. Halv sex. Ännu mycket underligare)  Men – du är vaken?

H: Ja! Jag måste ju veta hur det går med Dobby!

Hon håller upp boken. Hon har ett kapitel kvar. Hon vet vad som hände i Hemligheternas kammare. Men  hon vet inte än om Dobby skall bli fri och i så fall hur. Jag ler mot henne. Det är lite härligt att en fiktiv karaktär som Harry Potter kan få henne att göra det som ingen av oss andra kan: gå upp tidigt på morgonen. Fast…

jag: Men varför sitter du här vid mina fötter med en ficklampa och läser?

H: Jag ville inte störa dig.

jag: OK. Och det fanns inget sätt som du inte kunde störa mig inne på ditt rum?

H: (med exakt samma tonfall som hon kommer att använda när jag är senildement och påstår att vaktmästaren på mitt äldreboende stjäl mina melodikryss) Åh mamma!

jag: Förlåt.

H: Alltså du fattar väl. Det var ju JÄTTELÄSKIGT inne i Hemligheternas kammare. Jag var tvungen att komma hit och läsa. Men jag ville inte tända din sänglampa och sitta vid ditt huvud eftersom jag inte ville störa dig så jag satte mig längst ner. Med en ficklampa.

jag: Åh. Förlåt.

Nu försöker jag dölja att jag bär ett leende stort som Salazar Slytherins illistighet. Mina damer och herrar: själva definitionen av en tweenie. Kan läsa läskiga och svåra böcker. Men går kanske litegrann och sätter sig hos sin mamma när det blir som läskigast. Men ändå så stor att hon stannar upp och hämtar en ficklampa först och funderar ut hur man kan få den där närheten utan att väcka den mor som sover.

Vi ler mot varandra. Jag har en intensiv misstanke om att H tänker ungefär motsvarande tanke om mig: ”vilken härlig ålder det är på en mamma det här – trygghet utan vakenhet.”

Men ett mysterium kvarstår.

jag: Men hur kan S fortfarande sova? Det är ju nästan aldrig han sover så här dags.

H: Det SKULLE kunna vara så att jag i själva verket kan trolla. Och har en trollstav. Och har hittat den rätta formeln för att få honom att sova länge på morgnarna.

jag: Åh vad jag skulle betala dyra pengar om det vore så.

H: Ja. Eller så kan det vara så att han har lärt sig att dra ner volymen på tv:n och sitter och kollar på filmer utan att det hörs över hela huset.

Vi tittar på varandra igen. Ler. H skrattar lite.

jag: Då är det nästan mer sannolikt det där med trollstaven.

H: Jag VET.

Random Posts

Loading…

  8 Responses to “Hemligheternas kammare”

  1. Å, det är en av dina ljuvligare texter. Samförståndet, tryggheten, läsningen. Och slutet!

  2. Lika många bottnar som alltid, undertonen, det man läser mellan raderna.

  3. <3 fint!!

  4. Håller med Lillemor.

  5. Aha, man kanske ska fylla i namnet själv! Håller fortfarande me Lilemor.

  6. Vilken läsupplevelse.

  7. Underbart förmedlat 🙂

  8. Hej!
    Åh vad härligt – du kanske kan hälsa H att jag också var vaken imorse och satt i sängen och läste ut min Harry Potter, fast jag hade inte ficklampa då da, utan en kopp kaffe i stället, och jag tänkte att Emma kanske inte skulle vakna även om jag tände ljuset under tiden som jag läste.
    ::din lillebror David

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>