Dec 222015
 

Sitter i köket, med ett ljus tänt. Äter popcorn.

H: Ehmm… mamma?

jag: Ja.

H: Mamma, hallå! Vakna! Du… du skulle ju slå in julklappar nu.

jag: Ja.

H: Och vahettere laga den där adventsstaken? Och stryka julgransmattan? Och ta fram juldukarna? Och slå in de där paketen?

jag: Ja.

H: Men alltså du gör ju inte det?

jag: Jag äter popcorn.

H: Men mamma du har ju jättemycket att göra. Julstämning, du vet.

jag: Jag vet.

H: Men varför sitter du där och bara sitter? Tänt ljus? Popcorn?

jag: Det är mammornas popcornkväll ikväll.

H: Mammornas popcornkväll? Det här låter ganska mycket som den gången du försökte lansera ”första och sista chokladbiten är alltid mammans”-regeln.

jag: I don’t make the rules.

H: Det finns ingen riktig regel om mammornas popcornkväll.

jag: Joho.

H: Nähä.

jag: Tro vad du vill. När du får barn kommer du att få reda på det.

H: Mammornas popcornkväll, pfah! Ibland tror jag att du inte vill att vi ska få julstämning.

jag: Det här är väl julstämning?

H: Julstämning är för BARNENS skull.

jag: Jag har ett tänt ljus.

H: JULSTÄMNING ska vara att det är fint och städat och alla julgrejer är framme och alla paket är inslagna och alla sillbitar är vahettere syltade och rödbetssalladen griljerad och alla de där grejerna.

jag: Jag vet.

H: Känner du inget ANSVAR?

jag: Vem av oss är den revolterande tonåringen och vem är den traditionsbundna åldringen?

H: Men det måste ju bli JUL!

jag: Det kommer att bli jul.

H: Mammornas popcornkväll, minsann.

jag: Lagstadgad.

H: Mammornas lagstadgade popcornkväll.

jag: Japp.

H: Du vet att om jag googlar det kommer jag inte att få en enda träff.

jag. Det är för att de inte finns på internet.

H: Det som inte finns på internet finns inte.

jag: Mammornas lagstadgade popcornkväll med tända ljus finns ändå.

H: Och man får reda på det typ när man får barn?

jag: Ja.

H: Vad är det då?

jag: Har du barn? För om inte, så kan jag inte avslö–

H: Ibland känns det som att jag är den vuxna och du är barnet.

jag: Så känner jag också ibland. Det är märkligt. För det är ju jag som är den vuxna, därom vittnar —

H: Dina gråa hår och rynkor i pannan?

jag: Nej! Därom vittnar att jag har kännedom om mammornas lagstadgade popcornkväll och inte du.

H: Men berätta då.

jag: Du har helt rätt. Julstämning behövs. Men alla mammor vet att man gör sina bästa insatser under tidspress. Och det är ju inte julafton imorgon. Så ikväll sitter mammor över hela Sverige och äter popcorn med tända ljus.

H: För att?

jag: För att inte ägna sig åt julförberedande arbete. För att liksom ladda. För att liksom se till att det blir lite mer spänning imorgon.

H: Så vadå? Du gör ingen nytta alls nu?

jag: Jo.

H: Genom att äta popcorn?

jag: Ja. Och ladda. Och…

H: (med en röst som jag faktiskt måste rapportera är en aningens aningens aning anklagande) OCH?!

jag: Jag fixar till datumljuset. Det måste ikapp. Jag sitter här och väntar på att det kommer ner till 22.

H: Det kan vara den sämsta ursäkten någonsin.

jag: Man får inte lämna levande tända ljus.

H: Så det är för ett datumljus som du sitter här och inte tar ansvar för julupplevelsen här hemma?

jag: Nej.

H: Utan det är för… mammornas popcornkväll?

jag: Mammornas LAGSTADGADE popcornkväll.

H: Med tända ljus.

jag: Med, som du säger, tända ljus.

H: Det är som att du typ hatar dina barn och vill att de ska ha en dålig jul.

jag: Men jag älskar mina popcorn.

H: Mmm. Julstämning.

jag. Du kan få smaka.

H: Va?! Men jag… har ju inga barn.

jag: Men nu känner du till hemligheten.

H: OK. (smakar)

jag: Så?

H: Plötsligt fattar jag.

jag: Exakt.

H: Plötsligt vill jag bara sitta still och vila.

jag: Precis.

H: Och se till att datumljuset kommer rätt.

jag: Så att det kan bli jul.

H: Och julstämning.

jag: Japp.

Och har vi inte gått därifrån, så sitter vi väl där än.

12431304_10153270609243837_929221308_n

Dec 102015
 

Regler för mammor till tolvåringar

1. Mammor äga – och detta kan inte nog betonas – icke rätten att svänga sig med ungdomliga uttryck såsom ”LOL” eller ”OMG” eller ens ”typ”. Mammor ska vara väl medvetna om sin åldersstigenhet och på lämpligt sätt avpassa såväl språkbruk som klädsel efter sina gråa hår.

2.Tolvåringar har full insyn i, och full kontroll över, mammans mobil.

3. Regel 2 är endast tillämplig åt det hållet, det motsatta är inte tillåtet. Det finns inga omständigheter under vilka det skulle betraktas som ok för mamman att ha insyn i eller kontroll över tolvåringens mobil.

4. Undantag från regel 2: Mamman har rätt att köpa en ny iPhone 6s+++ åt tolvåringen närhelst hon så vill.

5. I regel 4 ska orden ”har rätt att… närhelst hon vill” förstås som, tolkas som och verkställas som ”måste… i julklapp”.

6.  Innehållet i Harry Potter-böckerna är juridiskt bindande och jämställt med Sveriges grundlag såsom ett dokument som ger besked om allt som är viktigt och guidar oss alla genom livet.

7. Varje brott mot regel 6 är att betrakta såsom flagrant hädelse och bestraffas med himlande ögon, fnysningar, eller/och avfärdande kroppsspråk.

8. Mammor ska betrakta det som stora privilegier om tolvåringen finner skäl att le mot eller/och prata med dem. Mammor ska därvidlag bli lite varma i hjärtat och milda i blicken och tillåts vid dessa tillfällen dra sig till minnes yngre dagar när tolvåringen var en femåring och ibland kramade mammorna. När mammorna minns det blir blickarna ännu mjukare och mammorna anmodas i dessa lägen avstå från att berätta dessa minnen högt.

9. Jag menar allvarligt, vem som helst skulle ju kunna stå och lyssna. OMG.

10. Nej, just ja. OMG = Brott mot regel 1. Oops. Eller snarare: LOL!

Nov 192015
 

12278749_10153213166738837_7120640229319766505_n

För tolv år sedan kom du in i mitt liv, och med dig glädjen. En helt ny typ av glädje, förundrad, trött glädje.

När du var ett par månader kom en natt när du verkligen inte tyckte att vi skulle sova. Men du var inte hungrig, i behov av byte eller ens övertrött – du var lycklig, urglad, faktiskt. Du tyckte att vi borde vara vakna och fira livet. Det var vi också.

När du kom till oss, följde lyckan med,  så stark och intensiv som din personlighet. Det enda jag egentligen tyckte att du kunde skaffa dig var lite morgontrötthet, men jag upptäckte, med din hjälp,  att man kan fira livet ganska bra även halv fem på morgonen.

När du var två och ett halvt fick du din andra lillebror och drabbades av en stark nyfödd kärlek till denna lille vän, som du kallade för ”MIN bebis”.  Det var att fira livet.

När du var sex försvarade du din första lillebror emot ”dumma pojkar i skolan” – du greps av den sortens kärlek som bara storasystrar kan känna, den som säger MIN BROR, MITT ANSVAR. Och ingen slår honom utom jag.

Vid åtta års ålder började du organisera en kampanj för att en vän till dig med leukemi skulle få tag på benmärg, du skrev ett brev, du pratade med folk, du gjorde allt du kunde. Och du gjorde det med patos och med kärleksfullhet, med hela din själ engagerad. Du firade livet.

När du var elva år fick du skolans fredspris för ditt arbete mot nätmobbning, och du gjorde och slog in julklappar till tiggare.

Och nu, nu är du genomtänkt och verbal, beredd att diskutera, fantisera, prata och lyssna och tänka, tänka, tänka. Du firar din plats i livet, din möjlighet att ta för dig i livet.

Du förde med dig ett liv värt att fira när du föddes.

Så idag vill jag fira dig med tro, hopp och kärlek – och en vetskap om att åren har medfört den där enda lilla förbättringen som jag längtade efter. Du är – definitivt – morgontrött. Och därför, kära dotter, vill jag skicka med dig detta:

Jag älskade dig när du krävde att jag skulle gå upp halvfem på morgonen. Och jag älskar dig när du hävdar att det är ett brott mot mänskliga rättigheter att väcka någon före tio. Jag kommer till och med att älska dig när du tycker att man ska sova till klockan femton på eftermiddagen.

Men då kanske jag väcker dig framåt lunchtid och föreslår att du ska fira livet.

Det är fascinerande, livet.

Jul 212015
 

11128771_10153000259483837_2103199873_n

Varje dag i hennes liv nu är en vandring från barndom till ungdom. Man kan nästan se det, kasten mellan det som var och det som skall bli. Ibland är hon det barn vi känner, ibland ser jag en vuxen titta fram ur hennes blick, en vuxen som ingen av oss känner än, inte hon och inte vi, någon som bosatt sig, som inte blivit bekväm än – en främling.

Varje dag i hennes liv är en vandring från barndom till ungdom. Dessa dagar är det så påtagligt, för hon skall byta rum här hemma. Så hon lägger det som var hennes barndom i tre högar: skänkes, slänges, behålles. Böckerna om älvor, som hon önskade så hett, som hon läste så entusiastiskt när hon gick i förskoleklass, skall bli lillasysters. De är inte längre en del av hennes liv, förstås. Men de har stått där i bokhyllan tills nu. Men nu är gränsen nådd. De böcker som får följa med är ungdomsböckerna, i tre eller sju eller en miljon delar. Det är magi, dystopi, science fiction och fantasy som är hennes världar nu.

Det som får följa med, och det som slängs. Urvalet fascinerar mig. Att stå där och balansera på kanten mellan barn och ungdom och göra urvalet: vad får vara med, vad får stanna i barndomslandet. Att flytta in i ett nytt rum, ett ungdomsrum, att hitta sin nya plats. Ett uppbrott, en ankomst.

Metodiskt plockar hon igenom hylla efter hylla, låda efter låda. Hon skrattar och ler och berättar. Lycklig över något som legat längst in i en garderob kommer hon med en lång historia om ”när jag var liten”. Barndomen är imperfekt nu. Och jag ser längtan i hennes ögon, efter framtiden, som är orörd, spännande, underbar. Från imperfektum till det perfekta.

Den blåa färgen i hennes ögon skiftar medan hon pratar med mig. Jag kan nästan fånga den, blåheten, men så bryts den, som vågor på ett hav. Stormar bort. Ena sekunden barn, nästa – inte ett barn. En vuxen, nästan.

Och det slår mig att hennes uppbrott är mitt, men hennes ankomst är inte min. Det är mig hon skall lämna i barndomslandet. Ensam som en gammal leksak. Inte nu, tack och lov, men en gång. Det gör ont, men det gör gott. Men det gör ont.

Det är som det skall vara.

Det blåa i blicken skiftar igen, hon vänder sig mot sitt packande och en sak till slår mig, med kraften av stormigt hav:
Det är när hon är ung som jag känner igen mig själv i henne. Det är när främlingen blickar ut ur hennes ögon som hon är någon annan, helt och hållet sig själv, ny. Hon håller på att växa in i en själ som är äldre än jag.

Apr 082015
 

H: Skall du ha på dig den där?

jag: Ja.

H: När vi går ut ur det här huset och folk kan se oss?

jag: Ja.

H: Alltså. Mamma. Du som är så noga med att vara (gör luftcitationstecken) ”cool”.

jag: Just eftersom jag ÄR cool.

H: Men mamma. Ingen som ser de där kläderna kommer att tycka att du är cool.

jag: Joho. Jag.

H: Ingen VETTIG människa som ser de där kläderna kommer att tycka att du är cool.

jag: Min kära dotter, begreppet ”cool” är vad man gör det till.

H: Det är GAMLA kläder.

jag: Vintage.

H: Från ett helt annat århundrade.

jag: Vintage från det här århundradet skulle vara lite misslyckat.

H: Mamma….

jag: Jag tycker att jag är cool.

H: Och resten av världen får bara rätta sig efter det eller?

jag: Typ.

H: ”Typ”. Du säger ”typ”. Som att du var en av oss.

jag: Smileyface!

H: (himlar med ögonen) Jag trodde att de här problemen skulle gå över när jag gav dig den där lilla broschyren som jag skrev. ”Vilka kläder man får ha på sig och vilka uttryck man får använda”.

jag: I dina skrivna rader finner jag många guldkorn. Men de där kläderna du säger… de är så… inte tråkiga direkt men… du vet. Man får inte vara sig själv om man skall ha de där kläderna.

H: Och det är dåligt för att….?

jag: För att jag vill vara mig själv.

H: Men ingen annan vill att du är det.

jag: Men det spelar ingen roll för mig.

H: Det är bara för att du är tvåhundraåttionio år gammal.

jag: Japp.

H: Alltså mamma. OK. (med enorm självövervinnelse) Ha den där – eh – vad heter det – den där — klänningen. Men stanna i bilen.

jag: Men om jag stannar i bilen träffar jag ju ingen.

H: Exakt.

jag: Alltså du förstår bara inte begreppet coolt.

H: Fluffiga blommiga klänningar som du har köpt på internet. Som andra säljer. FÖR ATT DE INTE VILL HA DEM!

jag: Men jag vill ha dem. För att jag känner mig glad och nöjd och bekväm i dem. Och jag känner mig som mig själv i dem.

H: Det — det räcker väl inte som skäl för att ha DE DÄR kläderna!

jag: Nej. Nej, det gör det faktiskt inte.

H: Allvarligt?

jag: Du har rätt.

H: Så – du tänker gå och byta klänning?

jag: Sade jag det?

H: Eh… inte… riktigt… Men JAG sade det.

jag: Du sade att det inte räckte som skäl att jag kände mig som bekväm och glad och som mig själv i de här kläderna.

H: Och du höll med.

jag: Men jag har två skäl. Jag känner mig som mig själv – OCH jag skämmer ut dig.

H: Och då blir du glad?

jag: Tja. Ja. Det är när jag skämmer ut dig som jag känner mig allra mest som mig själv.

 

2015-04-08 20.32.38

Mar 052015
 

Morgon innan förskola och skola och allt det där. Jag vill borsta E:s hår. Hon blir arg och skriker ”Dumma fula mamma!” H griper in.

H: Men E, inte säga att mamma är ful! Hon blir ledsen då!
E: Bra!
H: Men om mamma blir ledsen kanske hon inte gör allt som du vill.
E: Allt som jag vill?
H: Glada människor är snälla människor. De gör mer som man vill.
E: Så… inte säga fula dumma mamma?
H: Exakt.
E: Förlåt mamma. Du är inte dum och ful.
jag: Tack. (borstar E:s hår)
H: Förresten mamma, snygg tröja. Är den ny?
jag: Hmm… vill du att jag skall göra som du vill nu?
H: Va? Nä. Jag bara råkar gilla din tröja.
jag: Så du tycker verkligen att den är fin?
H: Ja.
jag: Den HÄR tröjan? En tröja som jag äger? Är den fin?
H: Ja! Åh, mamma, allt jag säger är inte sagt för att påverka dig.
jag: OK… i så fall… tack. (börjar kolla att jag har allt med i min väska)
H: (till E) Så! Där ser du!
E: Men hon gjorde liksom inget som du vill.
H: Men hon KOMMER att göra som jag vill.
E: När då?
H: Shhh. Vi pratar om det sedan. Hon hör.
jag: Ehmmm… jag står här. Bredvid er. Och hör allting!
H: Mamma, allvarligt!
jag: Ja, allvarligt.
H: Jag liksom bara saying to the little girl.
jag: Eh?
H: E, kan inte du gå ut och kolla om bilen står kvar i garaget? (E försvinner ut)
jag: Jaha?
H: Vill du inte att hon skall behandla dig snällt?
jag: Jo.
H: Vill du inte att hon skall tänka att det lönar sig att behandla dig snällt?
jag: Eh… jo… antar jag.
H: Vill du inte att hon skall fatta att du inte behöver göra något snällt tillbaka omedelbart? Att det kan vara lite senare, längre fram?
jag. Eh…
H: Vore det inte bra om hon såg det som att det är bra då om hon är snäll mot dig och du är snäll mot henne?
jag: …. Jo.
H: Så med andra ord, jag har precis informerat henne om att hon skall vara snäll mot dig, för att du är snäll mot henne. Så hennes förtroende för vänlighetens kraft kan gro. Inget fel på det va?
jag: Nej. Bra jobbat. Fint uppfostrat.
H: Om du vill tacka mig har jag några förslag på lite saker jag vill ha.
jag: Ah.
H: Bara för att lära mig att det lönar sig att hjälpa till.
jag: Ah. 

2015-02-28 14.32.19 Jag har närt Machiavelli vid min barm. 

Jan 202015
 

M och H vid köksbordet. H läser Kamratposten och M sitter möjligen och stör henne, bara lite. Själv tjuvlyssnar jag utifrån hallen.

M: Du!

H: Ja.

M: Den där Avicii….

H: Vem?

M: Avicii! Den senaste coola artisten!

H: Artisten?

M: Ja! Jättebra musik!

H: Musik?

M: Ja, jättemodern ju!

H: Du menar inte Taylor Swift?

M: Nej, inte han!

H: Taylor Swift är inte en ha–

M: Utan jag menar Avicii! Som är ascool.

H: Ascool, pappa, verkligen.

M: OK. OK. Du hänger väl inte med förstås. Det gör inget. Du är ju bara elva. Men du, den där filmen du ville se?

H: Insurgent?

M: Ja! När var det den hade premiär?

H: 20 mars.

M: Skall vi gå och se den?

H: (möjligen med en liten diskret betoning av det andra ordet) Ja, jag skall gå och se den. Med min kompis.

M: Och jag kan också följa med.

H: Pappa….

M: OK, OK. Jag fattar. Rädd att kompisen skall tycka jag är coolare än dig.

H: Mmmm. Coolare, verkligen, pappa. (en kort tystnad, som H verkar njuta en hel del av)

M: Den där tidningen du läser, visste du att den fanns när jag var ung?

H: Mmm..

M: Ändå har den inte funnits så länge.

H: Hmmm…

M: Det måste betyda att jag inte är så gammal.

H: Pappa…

M: Allvarligt! Den har bara funnits sedan…

H: 1892.

M: Haha, visst.

H: Kolla här! (visar honom)

M: Ah. (paus) Coolt.

H: Mmm.

M: Coolt, coolt, coolt.

H: Mmm. Coolt. Jag fattar.

M: Vet du vad mamma sade till mig igår? Att jag var riktigt coo-

H: Var det före eller efter hon köpte BRODDAR till dig?

M: Va?! Nä! Jag har inte – det är inte –

H: Det är inte vadå?

M: Det är inte— jag har inte — mamma har inte —

H: BRODDAR.

M: Många väldigt unga och coola människor har faktiskt broddar.

H: Mmm.

M: Som till exempel (paus medan han tänker)

H: Aviktus?

M: Aviktus?

H: Den där filosofen eller vad det var som du gillade?

M: Avicii!

H: Ja!

M: Men alltså. Det där med broddar… det är verkligen….

H: Coolt?

M: Ja! För att det är förståndigt. Man trillar inte på isen. Man gör sig inte illa. Man är ansvarstagande. Man är —

H: Cool.

M: Just det.

H: OK. Cool.

(tystnad)

M: Cool betyder fortfarande något bra va?

(tystnad)

H: Jag vet inte riktigt vad cool betyder faktiskt.

2014-10-12 09.29.34Om någon tittar på dig med den här blicken, är du helt enkelt inte cool . 

Dec 052014
 

Kära dotter.

Jag vill att du skall veta att det finns ingen, absolut ingen, som kan korsa armarna som du.

Egentligen är det ju lite av en konstart, det där med att korsa armarna. Det kan – i vackra fall – vara som en dans. Även om korsade armar ofta associeras med egen vilja och trotsutbrott går det faktiskt att korsa armarna på ett avspänt och inbjudande sätt, nästan som en potentiell, teoretisk, omfamning. Man kan korsa armarna beslutsamt, man kan korsa dem segervisst, man kan korsa dem uppgivet. Man kan korsa armarna vilsamt, som en blomma som sluter sina blad för natten. Man kan korsa dem som en inledning på en diskussion, eller som en avslutning på en diskussion. Det finns egentligen bara en sak man inte kan kommunicera med korslagda armar: velighet.

Det finns inte något sätt på vilket det finns skuggan av en möjlighet att eventuellt börja tänka tanken som såsmåningom nästlar sig fram till en idé om att det möjligen skulle kunna bli så att man verkar velig genom att korsa armarna. Jo, i och för sig, det gör det. På sätt och vis. Om man liksom korsar om armarna hela tiden, byter fattning, liksom, från vänster till höger och tillbaka igen. Då är man på vända-kappan-efter-vinden-nivån på sina korslagda armar.

Men det här är ju egentligen inte ett särskilt relevant, eller stringent, resonemang, för att du skulle ändå aldrig, hur rikhaltiga möjligheter det än fanns, korsa dina armar på ett veligt sätt. När du korsar armarna, så korsar du armarna. Och då är det inte mer med det.

Förutom förstås i betraktarens blick. För varje betraktare måste se och förstå hur storslagna dina armkorsningar är. Jag gör det. Jag är stolt över att göra det.

Liksom artonhundratalskavaljerer behärskade blommornas språk, behärskar jag armkorsningarnas språk.

Så idag i bilen när vi pratade om att kanske eventuellt göra läxor idag, så var det en beskyddande armkorsning, en som värnade om din integritet och din fritid. Sedan när jag föreslog att vi kanske skulle fördriva bilturen genom att sjunga en glad och käck sång tillsammans, då blev armkorsningen snarast hjältemodig, episk. En armkorsning som kunde hindra en faktiskt totalt omusikalisk och sånggalen mamma från att stämma upp ”Staffan Stalledräng”. Det är en armkorsning som är en ärofylld bragd, ett kroppsspråkets sätt att säga: ”You want the truth? You can’t handle the truth!”

Jag slutar sjunga, av pur beundran. Jag ser dina ögon. Våra blickar möts i backspegeln. Det är möjligt att du kröker läpparna i ett svagt leende, det vet jag inte säkert. Men en sak vet jag helt säkert: det finns en förnöjsam tacksamhet i din nästa armkorsning.

Annika Lantz:
Dom kan hålla armarna i kors över bröstet så snyggt i ”Desperate Housewives. Det ser nonchalant-elegant ut på ett sätt jag aldrig har uppfattat den kroppshållningen. Själv ser jag alltid ut som nånting gammalt-barskt ur ”Rännstensungar” när jag fösöker mig på armarna i kors.

h2


Nov 192014
 

2014-11-17 08.03.40Idag fyller den här unga damen elva år. Och det har varit förtrollade och fantastiska år. 

Av alla människor som jag har träffat, är du den som har lärt mig mest om livet. Redan när du bara var ett litet plus på ett graviditetstest var du ett underverk. Det är alla barn, men du var ett underverk mitt i sorgen, mitt i bedrövelsen.

Redan tidigt i graviditeten lärde du mig om hopp, hur hopp kan lysa upp det mörkaste av mörker. Du var hoppet som bar mig framåt, som bar oss allt längre in i framtiden, mot varandra.

Sedan föddes du, och plötsligt var det som när filmmusiken sammanfaller med soluppgången. Allt var rätt, allt var viktigt, allt var stort.

Och du lärde mig om livet, livet som övervinner döden, livet som märkvärdigt nog tar för sig, lever vidare, inte tvekar. Du lärde mig att livet är till för de levande, att levandet är en uppgift och ett privilegium. Du var livet. Du är livet.

Och sedan blev du storasyster. Och då lärde du mig om den självutgivande kärleken, och kärlekens behov av att skydda och stärka och uppmuntra. (Och ibland lärde du mig lite om storasystrars behov av att dra småbrorsor i håret). Din självklara kärlek, din självsäkra kärlek.

Och åren har gått. Och du har lärt mig att kärleken och oron är siamesiska tvillingar, rygg mot rygg sitter de fast i varandra, som av samma revben.

Du har lärt mig att se världen med dina ögon, och att jag inte kan se världen med dina ögon.

Du har visat mig vem jag är, och vem du är. Lika, men inte samma. Från samma plats, men med olika mål. På samma väg, men med andra steg.

Och du har visat mig, genom din intelligens, din fantasi, din vänlighet, att det finns en poäng med att livet går vidare. Att sorgen inte har ett slut, men ett nederlag. Att livet är kärlek, att kärlek är livet.

Och om du på sistone har börjat lära mig en hel del om hur man rullar med ögonen och säger ”men skärp dig!” när vi som är från stenåldern försöker förklara något, så är det bara en del av livets kraft, det med.

För du vet det där hoppet du gav, då när du inte var större än ett clearblue-plus? Det hoppet har vuxit när du har vuxit. Det har livet gjort också, och kärleken med.

Och nu består dessa tre: hopp, liv och kärlek. Och störst av dem är kärleken.

 

Aug 172014
 

H: Mamma du vet hur du alltid säger att det bästa i världen är att vara mamma till oss?

jag: Ja.

H: Det är inte det bästa i världen!

jag: OK. Vad är det bästa i världen då?

H: Inte att ha BARN i alla fall!

jag: Är det att… skolan börjar imorgon?

H: Men mamma! Lägg AV! Nä! Typ, NÄ!

jag: OK, vad är det då?

H: Att jag har en ny Converseväska!

jag: Är det det bästa i hela världen?

H: Öh, ja.

jag: Bättre än att ha barn?

H: Hallå! Ja.

jag: Bättre än att skolan börjar imorgon?

H: Eh… ja.

jag: Så en ny Converseväska alltså.

H: Det är det bästa.

jag: En liten fråga bara?

H: OK.

jag: Vem gav dig Converseväskan?

H: (djup suck)

jag: Vem?

H: Jajajajajaja, jag vet att det var du. Och jag är typ tacksam och allt sånt.

jag: Fast det är inte det jag menar. Utan bara: Vem gav dig Converseväskan?

H: Mäh! Vad sade jag nyss?

jag: Så – alltså – jag.

H: (ser ytterligt ironisk ut)

jag: Och vem berättar du för om hur glad du är för väskan?

H: (möjligen något lite enerverad) Du! DU! Du!

jag: Så på vilket sätt skulle nöjet att äga Converseväskan kunna vara större än nöjet att vara mamma till den som äger Converseväskan? Du och all den här glädjen och…

H: Mamma.

jag: …och själva känslan att ha varit med och givit dig något som du tycker om, som ett kvitto på all min kärlek till dig, något som du tycker…

H: Mamma.

jag: …så mycket om och som jag vet att du kommer att sätta värde på och ha användning för och….

H: MAMMA.

jag: Ja?

H: Vi hade fel båda två.

jag: OK?

H: Det bästa i hela världen är inte att ha oss som barn och inte att ha en Converseväska, utan det bästa i hela världen vore att ha en Converseväska och en mamma som är TYST.

jag: Du vet att Converse betyder konversera va?

H: Men det är ingen UPPMANING!

jag: Det skulle kunna vara det.

H: Nä. Converse betyder ”var tyst”.

jag: Som tur är kommer du att ha engelska när skolan börj…

H: I vår familj. I vår familj betyder Converse ”TYSTNAD”.

jag: (iakttar den önskade tystnaden och tänker att det faktiskt inte finns något bättre än att ha just exakt denna dotter som har en Converseväska som hon älskar väldigt, väldigt mycket. Men om det vore så att det fanns något bättre än detta så vore det förmodligen att ha just exakt denna dotter som har en Converseväska som hon älskar väldigt, väldigt mycket och samtidigt sabotera eller förbättra (beroende på perspektiv) den glädje hon upplever genom att prata jättejättemycket oavbrutet hela tiden. Så jag hade inte riktigt rätt. Det bästa i världen är att ha de där barnen, att ibland få se dem sådär jättejätteglada och sedan prata så länge att de blir som vanligt igen)

(Det är den största glädjen. Eller skulle kunna vara om jag inte beordrats tystnad)

(eller)

(ELLER)

(Eller så gör det faktum att jag beodrats till tystnad glädjen över min pratsamhet ÄNNU större)