mar 072014
 

H, S och jag skall på genrepet av Melodifestivalen idag. Även på ett genrep kan favoritartisterna behöva lite extra stöd i form av uppmuntrande skyltar, så barnen har tillverkat sådana som de tänker hålla upp. H håller, inte oväntat, på Yohio. Här är hennes skylt:

2014-03-07 13.23.36

S gillar också Yohio. Men han tycker också att nästan alla de artister, som, utan att ge upp, kämpat och jobbat och tagit sig hela vägen fram till finalen, behöver få känna det berömda stödet från Hjälsta. Annars är det ju synd om dem. Hans skylt ser ut så här:2014-03-07 13.22.38

Men det räcker ju inte riktigt förstås. Så baksidan av S:s skylt ser ut så här:

2014-03-07 13.22.57

feb 262014
 

Ett litet rufsigt huvud sticker upp från en kudde.

-Mamma, jag tycker du är den bästa mamman! Av dig och hunden. Du är den BÄSTA mamman! Hon tittar intensivt på mig, forskande. Alltså av dig och Elis… DÅ är du den bästa mamman. Hon kollar att jag nickar min förståelse, och sträcker sedan ut händerna för att krama mig.

Och jag vill stanna livet i det där ögonblicket, just precis exakt det ögonblicket, när en nästan fyraåring sträcker ut sina armar och berättar att om man jämför mig med våran hund är jag den bättre modersfiguren. Jag vill att det alltid, alltid,  alltid skall vara precis så här. 

Fast förstås att de andra barnen är med också.

Och också på gott humör, förstås. Gärna sömnrufsiga, men inte arga. Glada, varma, förhoppningsfulla. Samtidigt. Och inte kivas om platsen närmast E eller platsen längst bort från varandra, eller surfplattan, eller – ok. Det går inte. Idyllen är bruten.

Som alla idyller bryts.

För att tiden går. Och inget ögonblick är i själva verket fulländat.

Och morgonen går vidare och innehåller många ögonblick som är minnesvärda just för att de kanske inte lämpar sig att stanna tiden på. Jag nämner som exempel ögonblicket då A tyckte att S stod för nära tv:n och knuffade honom rakt in i öppna spisen, eller ögonblicket då S som hämnd borstade en av katternas (oklart – och otäckt irrelevant – vilken) med A:s tandborste, eller ögonblicket när E bestämmer sig för att hennes kängor inte är tillräckligt rosa och kastar dem genom hela hallen och halva vardagsrummet.

Och så får vi på alla ytterkläder och hastar ut till bilen och iväg till lämningar på dagis och skola och när jag sitter i bilen igen så börjar jag fundera på vilka ögonblick jag skulle vilja ha bevarade, spara som pärlor, som alltid skulle finnas kvar. Frusen lycka.

Ögonblicket när Ansgar lades i min famn första gången, ja, det ögonblicket med alla barnen, förstås. Ögonblicket när H sade ”mamma” första gången, när S skrattar det där speciella fnitterskrattet han har över en ordvits som bara han kan uppskatta, när A tittar på E som går upp för vår trappa hemma i sin Teletubbiesliknande overall, och säger ömt och storebrorsaktigt ”hon är faktiskt så himla gullig bakifrån, har du tänkt på det mamma?” och E som i sin tur griper tag i H:s hand och säger ”Jag älskar dig H, bara du kan få städa mitt rum idag. För jag älskar dig!”

Och alla de här ögonblicken vill jag ha.

Så det är klart att om jag hade fryst tiden då, när Ansgar låg i mina armar, så hade jag  ju inte fått de andra ögonblicken. Och om jag inte hade tagit mig igenom de värsta ögonblicken i mitt liv, när Ansgar lämnat oss, eller för den delen ens vardagsförtretligheterna med kattbesmittade tandborstar, så hade jag inte fått nya ögonblick.

Så om jag fryser tiden nu, kommer jag inte att få vara med på releasepartyt för H:s första bästsäljare,  eller bevittna när S vigs till biskop, eller när A tar emot sitt Nobelpris i kemi ur Hennes Majestät Drottningens hand, eller få polera E:s tredje Oscarstatyett, eller vad som nu händer.

Så jag släpper ögonblicken, de frusna små pärlorna av moderssentiment, och går vidare med livet.

För det finns egentligen inget annat man kan göra. Utvecklingen trycker oss obönhörligen vidare mot nya ögonblick, mot nya världar, mot nya ögonblick. Och några av de nya ögonblicken kommer att göra ont, och några kommer att fnysas bort, och några kommer man att vilja greppa så hårt som man greppar en droppe vatten i en knuten näve. Långsamt öppnar jag nävarna, synar mina handflator. Tänker att det går inte att greppa så hårt om något man vill ha kvar.

Men när jag stiger ur bilen håller jag ändå handflatan lite kupad. För att inget skört skall rinna ur, för att inte något skall skvalpa bort.

Jag håller mina lyckliga minnen i handen, som en talisman att ta med mig in i de andra ögonblicken.

feb 202014
 

E: Jag skall ha tröja på mig till dagis idag. Det tycker min kompis.

jag: OK, det blir väl fint.

Känner mig: riktigt harmonisk faktiskt.

 

Lite senare i köket: 

E: Mamma har sagt jag får ha tröja till dagis idag.

M: OK. Det är ju en väldigt fin tröja den där.

E: Ja, den är rosa.

Känner mig: lite lycklig. Inte ett vredesutbrott denna morgon. Det går ju riktigt bra det här.

 

Ännu lite senare, i hallen:

E: Jag skall ha tröja på mig till dagis idag.

jag: Ja, den rosa tröjan.

E: (knäpper kängorna) Så nu skall vi gå.

jag: Men overallen?

E: Jag skall ha TRÖJA till dagis idag har jag ju sagt.

Känner mig: Ni vet känslan som stenåldersmänniskorna fick när de trodde att de var på väg att slippa bli jagade av en mammut och denna mammut istället står och lurpassar på dem bakom nästa grotta. Den känslan. 

 

jag: (försöker iallafall) Och overall utanpå.

E: Bara tröja, bara tröja, bara tröja.

jag: Men det snöar ju.

E: Det snöar inte!

jag: Jo, titta ut.

E: Det snöar INTE.

jag: Vad är det som yr utanför fönstret då?

E: Det är MJÖLK.

jag: Det är inte tröjväder idag.

E: Du sade! Du sade ”Du får ha tröja till dagis idag”!

jag: Ja, och du har ju tröja till dagis idag! Men du måste ha overall också.

Känner mig: Kanske något, något lite opedagogisk. 

 

H: (studsar in i rummet med beredvilligheten hos en pedagogisk expert i ett barnuppfostransprogram, hurtig, självgod och med säkerheten som kommer av någon som vet att filmkamerorna alltid väljer hennes version) Men då vet du ju inte en sak, E.

E: Jag skall ha TRÖJA till dagis, H, mamma har sagt att jag får det.

H: Men du vet inte att din overall också vill ha tröja till dagis.

E: Min overall vill ha tröja till dagis?

H: Ja! Den sade det till mig imorse.

E: Men den kan inte ha tröja.

H: Jo, om du sätter på dig overallen. Då kan den ha en tröja utanpå.

E: Men min tröja är för liten.

H: Men du kan få låna min tröja.

E: Utanpå min overall?

H: Ja! (de klär på henne med gemensamma krafter, en fleecetröja i stl 158 utanpå en overall i stl 104)

Känner mig: gammal, trött och föråldrad i mina uppfostrings-och/eller-klädes-principer. Och som att jag måste förklara ännu en  sådan där konstig frycklundsk sak för förskolepersonalen.

 

I bilen:

E: Mamma, jag tycker att min overall är dum.

jag: (suckar)

E: Jag gillar INTE min overall.

jag: (suckar tungt)

E: Vet du varför?

jag: Nä.

E: För att den sade att den skulle ha tröja. DUMMA overall.

jag: OK.

E: För att det är SNÖ ute. Då skall man inte ha tröja.

känner mig: som att jag möjligen, eventuellt, kanske, med viss tur, inte kommer att galenförklaras av förskolepersonalen idag.

 

jag: Men då kanske vi kan ta av den när vi stannar bilen?

E: Ja. Overall räcker.

jag: Exakt.

E: Inte tröjväder idag.

känner mig: riktigt harmonisk faktiskt. 

 

feb 102014
 

På cirkelargumentens logikrondell kör vi runt, runt och kan inte ta oss av. Igår vid matbordet:

S: Vad betyder ”ironisk”?

H: Det är – du vet när mamma säger sådär ”Nu måste ni vara lite tysta för jag är förkyld”.

S: Jaa…

H: Den där tystheten som vi gör då? Du vet?

S: Jaa…

H: DEN är ironisk.

S: Aah.

jag: Ursäkta?

H: Ja! Visst! Du är ursäktad! (fnittrar förtjust)

jag: Alltså ursäkta, menar ni att min egen familj omger mig med IRONISK tystnad när jag är allvarligt och uttröttande, huvudvärksframkallande  förkyld?

Alla ler och nickar.

jag: SÅ… ni är tysta – och driver med mig?

Alla nickar och ler.

jag: Men – det är ju…

S: Ironiskt.

jag: Men!

H: Men allvarligt, mamma, vi är ju tysta och lugna när du är sjuk! Då gör det väl inget om vi är lite ironiska?

jag: Men…

S: Alltså vilket är bäst, att vi är ironiskt tysta eller att vi är uppriktigt högljudda?

jag: Men?

H: Mamma, inse. Vi älskar dig, men vi skrattar åt dig.

S: Fast inte så högt! För vi vill inte störa!

H: För vi älskar dig.

S: För att du är du.

jag: Nu vet jag inte vilket som är ironi och vilket som är sant längre.

H: Vilket är  bäst, att vi är tysta ironiskt eller att vi älskar dig ironiskt?

jag: Men måste ni vara ironiska?

Allmän tystnad.

S: Haha, mamma.  JÄTTEROLIGT skämt!

jag: Var det… ironiskt sagt?  Eller var jag… rolig? Utan att liksom… planer- eller, jag menar: Var jag rolig nu?

Alla: Jaaa! Jätterolig!

jag: Och när ni säger så är ni inte… ironiska?

(alla exploderar av skratt)

På cirkelargumentens logikrondell kör vi runt, runt och kan inte ta oss av.

 

feb 082014
 

S: Dina byxor ser ut som att en discokula gått i tusenbitar! Har du hört talas om att man kan ha för många paljetter eller?

H: Jaha! Men din röst är ju som om tusen hårdrockare kvider för sina liv!

S: Hmm…

H: Vadå, var den inte bra?

S: Jo, jo, jättebra. Jag försöker bara komma på… jo. Din frisyr är ju som om tusen sopkvastar hade gått ner i spagat.

H: OK! O K! Och DIN frisyr är som om …. som om… som om någon skulle klippa en sådan där gran i en konstig form och kom halvvägs och ändrade sig och sedan körde av alltihopa med en motorsåg.

S: Jaja.

H: OK.

jag: Vad gör ni?

S: Det fattar du väl!

H: Övar lite inför melodifestivalen bara. Man vill ju ha alla de bästa elakheterna redo.

That’s my kids. Alltid redo.

 

jan 192014
 

M: Hon kommer aldrig att tycka att du är cool. 

jag: Det gör ont i hjärtat. Jag som är så himla cool.

M: Äsch. Det är vårt jobb att vara ocoola nu. Alla föräldrar måste vara det.

jag: (buttert) Det ingår inte i min naturliga grundpersonlighet att vara ocool.

M: Det finns två sorters ocoolhet: den man gör med flit och den som kommer när man försöker vara cool och inte är det. Gissa vilken som är värst.

jag: Du menar att jag bara skall resignera? 

M: Kanske. Du vet den där mössan du har?

jag: Den som jag inte får ha när jag hämtar henne på skolan?

M: Mm.

jag: Den som är så fin.

M: Jag tror att hon tycker att den… öh… passar den coolhetsgrad som hon upplever att du har. 

jag: Hm. Jaja. Jag fattar.

M: Ja.

jag: Det är ju deprimerande!

M: Tja.

jag: När hon är ur tonåren och jag får vara cool igen, så kommer jag att vara… 54 år. Och nio år utan träning…

M: Tja. När hon är ur tonåren fyller E 13.

jag: OK.. så… 61 år då.

M: Jag kommer att vara 64.

jag: Men. Du. Har. Inte. Samma. Problem. Som. Jag.

M: För att jag inte är ute efter att vara cool.

jag: Exakt!

M: ”Will you still need me, will you still feed me, when I’m 64”

jag: Antagligen. Men du glömmer den viktigare frågan: kommer jag att ha en cool mössa när du är 64?

M: Det är ju onekligen en stor och öppen fråga.

jag. Ja!

M: Men man kan alltid hoppas.

jag: Mm.

M: Du tycker inte att du lägger lite för stor vikt vid det här problemet?

jag: Det har faktiskt med COOLHET att göra!
M: (på exakt samma gång) Det har bara med coolhet att göra!

jag: Så! Superviktigt!

M: Du är medelålders nu. Lär dig leva med det!

jag: Jag vet att jag är medelålders. Jag är medelålders på ett coolt sätt.

M: Älskling, man kan inte det. Det går inte.

Lång tystnad.
Lång, isande tystnad.
Lång, isande, existentialistisk tystnad.

M: (försiktigt) Men om man kunde det, så skulle du vara den som var det.

jag: Too little, too late.

M: Nej, jag menar det! Du kanske kan vara ocool på det coola sättet.

jag: Finns det ett coolt sätt?

M: Ja! Sådär som du gör!

jag: Hurdå? Som jag gör? Vad menar du?

M: Det som du gör är ju alltid coolt. Så det sättet du är ocool på måste ju också vara coolt. Det är logiskt.

jag: Är det? Logiskt. Hmm.

M: Det är bara du som kan vara ocool med sådan ballhet i ocoolheten.

jag: På riktigt?

M: Ja! Allvarligt!

jag: Så när H skriker att jag är töntig, så är hon bara…

M: …obildad.

jag: Ah.

M: Men alla vi som vet, som förstår, som är… vad skall jag säga….

jag: Medelålders?

M: Nej! Som är duktiga på att uppfatta coolhet.

jag: Ni fattar, alltså.

M: Ja! Lita på oss. Vi vet vad vi snackar om.

jag: Så. Jag är lite cool ändå.

M: Och inte lite!

jag: OK. Juste.

M: Du ser. Jag uppskattar din coolhet.

jag: Tack. Jag älskar dig.

M: Och jag älskar dig.

jag: Så. Vad tycker du om min mössa?

M: (efter viss tystnad) Älskling. Jag tycker helt ärligt: Den passar den coolhetsgrad som jag uppfattar att du har.

jag: Åh! Tack!

M: Mm.

jag: … Eller?

DSC_3937

 

Äsch. Den coolhetsgrad han upplever att jag har måste ju vara: ”Väldigt, väldigt cool”. 

jan 132014
 

H: Mamma.

jag: Ja?

H: Mamma, du vet att jag skall ha en kompis som sover över här i natt.

jag: Ja! Jättekul!

H: Mamma, kan du typ… inte baka?

jag: Inte baka?!

H: Kan du låta bli att baka ikväll?

jag: Men jag bakar ju varje kväll.

H: Ja. Men inte ikväll.

jag: Men vad skall vi ha för bröd till frukost då?

H: (med längtansfull röst) Köpebröd.

jag: Men vi har inget köpebröd.

H: Har vi inte?

jag: Nä. Jag bakar ju varje kväll.

H: Men! OK. Men baka något normalt då.

jag: Normalt?

H: Du vet. Som inte är ett experiment. Som… som följer ett recept!

jag: Jag följer ju alltid massor av recept!

H: Men följ bara ETT. Ett normalt. Och hitta inte på en massa hela tiden.

jag: Men! Det är ju inget kul! Vem som helst kan ju följa recept!

H: Så då borde du också klara det då.

jag: Men… det är ju inget roligt. Då kan man inte hitta skojiga saker i kylen och bara slänga med dem.

H: Just. Det. Ja.

jag: Så vadå, jag skall bara öppna en bok och läsa ett recept och sedan göra exakt som det står?

H: Ja! Exakt så!

jag: Men… jag kanske kunde UTGÅ från ett recept. Så kan vi säga.

H: Sådär som du utgick från ett recept när du hittade på det där ärtsoppebrödet?

jag: Hm. Men kanske utgå från ett recept och lova att inte inkludera ärtsoppa.

H:  Eller saffransaioli.

jag: Regler, regler.

H: Ibland är det bra med regler.

jag: Jaja. OK. Jag skall baka något vanligt tråkigt himla standardbröd.

H: Bra! Vitt. Vitt bröd vill vi ha. Inga konstiga fröer eller så. Vitt.

jag: Vitt… hm. Vet du vad som nästan är vitt?

H: Jag är bara intresserad av svar som innehåller ordet ”vetemjöl”.

jag: Hm.

H: Du vet att man inte gör bröd vitt genom att slänga in en massa vita grejer va?

jag: Nänä, men man kan väl få improvisera.

H: Pappa säger att det var så du sade precis innan det där hemska med avocado-och-banan-brödet.

jag: Pappa är så konservativ.

H: Lova nu då!

jag: Jaja.

H: Följ ett recept.

jag: Jaja.

H: På vitt bröd.

jag: Ja. Ja.

H: Fint. (går)

jag: (sätter mig vid köksbordet)

H: (kommer tillbaka) Jag vet vad du gör, vet du.

jag: (oskyldigt) Vadå?

H: Jag VET vad du gör.

jag: Jaha, vad gör jag då?

H: Du skriver en egen kokbok. Bara så att du kan ha med vad som helst i ditt himla bröd.

jag: Det gör jag faktiskt inte.

H: Nähä, vad skriver du då?

jag: Jag har bara skrivit ett enda ord.

H: Och det är….

jag: Det var bara en idé jag hade…

H: Jaha…

jag: …för en helt annan gång.

H: Vibrationerna av dina lömska tankar sprider sig genom huset vet du. Jag VET vad du tänker.

jag: Vet du vad jag har skrivit för ord då?

H: (snattar åt sig pappret) Du har så sjukt gammaldags handstil… få se… inde… inge… nä.

jag: Det är för att det är ett helt nytt ord. Som bara jag har kommit på.

H: Ungefär som du brukar komma på recept?

jag: (med värdighet) Inte alls så. Det här ordet kommer att ändra hur man ser på recept för all framtid.

H: Ge mig det där pappret igen!

jag: OK.

H: (läser med ögonbryn hoprynkade av koncentration)

jag: (betraktar ögonbrynen noga)

H: (knöcklar plötsligt ihop ögonbrynen på ett helt annat sätt)

jag: Ah. Du har förstått.

H: Jag har läst. Men jag har inte FÖRSTÅTT.

jag: Mig, va? Du har inte förstått mig?

H: Det är för att jag inte VILL förstå dig.

DSC_3921Om folk inte förstår mig, är det väl rimligt att anta att det beror på att de saknar den erfoderliga intelligensen för att göra det.  

dec 282013
 

Min man har byggt en liten mur åt sig av dagens tidning och sitter bakom sin barrikad, i vår röda fåtölj, och låtsas att han inte finns.

Det är naturligtvis alldeles försent för sådana åtgärder.

Men det är svårt att prata med någon som låtsas att han inte finns, så jag kallar in en opartisk domare, som normalt håller på mig.

H: Vad var det som hände nu då?

M: Vadå, inget hände. E ville sitta i mitt knä. Är det fel? Jag frågar er: Är det fel?

H: Nej. Det låter mysigt.

jag: Ha!

H: Och sen?

jag: Och sen gjorde han bort sig så mycket att han försöker se ut som att han inte finns.

H: OK, mamma. Vi har fattat att du är arg. Pappa, vad hände sen?

M: Sedan klappade hon mig på hakan och sade att jag hade hår där.

H: Hm. Inte fel vad jag kan se.

jag: (ödesmättat) Ha! Ha!

H: Och…?

M: Och sedan förklarade jag om skägg. Om hur A och S också kommer att få hår i ansiktet när de blir stora.

H: Inte fel.

M: Och sedan sade hon:

jag: HA! HA! HA!

M: Och sedan sade hon:

jag: Hrrm!

M: Men vadå? Jag kan väl inte hjälpa det?!

jag. Det är där vi har skilda åsikter, min vän.

M: Men! Inte! Mitt! Fel!

jag: Hm.

H: Vad sade hon?

M:  Hon sade: ”Jag vill inte ha sådär sticksigt skägg som du har när jag blir stor, pappa.” (dramatisk paus, som sekunderna innan jorden går under)

H: Eh?

M: Ja.

H: Eh… vad är det för fel på det?

M: Inget. INGET alls.

H: Nej. Inte.

M: Du ser!

jag: Mm. Om man typ slutar berättelsen där.

M: Vad jag förstår slutar berättelsen där.

jag: För att du inte vill ta ditt ansvar!

M: Men vad skulle jag ha gjort?

jag: Du kunde ha snabbat dig och sagt typ ”Det slipper du ha för du är tjej” eller något.

M: Men! Jag hann inte!

H: Varför hann du inte?

M: Ingenting.

jag: Nähä.

H: Varför hann han inte?

jag: INGENTING.

H: Men vad är ni osams om då?

M: Vi är inte osams!

jag: Din far låtsas att han inte finns!

M: Det borde du uppskatta om du tycker att allt är mitt fel!

jag: Men!!!

H: Vad hände?

M: Hon sade alltså att hon inte ville ha sticksigt skägg som mitt.

H: Ja.

jag: Och så fortsatte hon: …

M: Du kan säga. Du var också där.

jag: Över min döda kropp.

H: Vad sade hon?

M: Jag bara sitter här och läser tidningen, jag.

jag: Gör du det.

H: Vad hände?

jag: Exakt. Vad HÄNDE?

M: (till H) Alltså inget. Du vet ju hur barn är.

H: Eh, ja, eftersom jag är ett barn.

M: Just ja.

H: Du kanske glömde för att jag typ är den enda vuxna i det här rummet just nu.

jag: Ha!

M: Jaja.

H: Kan ingen berätta vad som hände?

jag: Han kan. Om han fortfarande existerar.

M:  Hon sade ”Jag vill inte ha sådär sticksigt skägg som du har när jag blir stor, pappa.  (paus) Jag vill ha mjukt fint skägg, som mamma.”

jag: Inte! Roligt!

M: Och sedan råkade jag… få en hostattack bara. Och…

jag: Och garvade knäna av sig.

M: Inte! Hostade lite bara!

jag: Så nu sitter han bakom sin tidning och gömmer sig. Fegt, eller hur, H?

(tystnad)

jag: H?

M: H?

(H kommer tillbaka till vardagsrummet, bärande på tidningen Julia. Hon sätter sig i vår vinröda fåtölj med tidningen framför sig som en mur)

jag: H?

H: Jag finns inte, jag finns inte.

M: Exakt.

H: Bara en liten hostattack.

M: Det är så vi säger.

H: Lite sådär.

M: Tills stormen bedarrar.

jag: Det är inte JAG som inte existerar, det är NI. Jag hör varenda ord ni säger!

M: Va?

H: Mamma! Tala ur skägget!

Båda exploderar.

”Hostattack” säger de.

Jo, jag tackar.

dec 192013
 

Om man vill veta något alls om E:s personlighet kan man kanske hitta en ledtråd i att hon tilltalar H med ”hovdamen”:”Hovdamen, håll min docka!” ”Hovdamen, hämta mina skor!”

Om man vill veta något alls om H:s personlighet kan man kanske hitta en ledtråd i att det var hennes idé att E, ”prinsessan”, skulle ha H som hovdam.

Idag kom prinsessan emot mig med dockan och en mycket allvarlig min.

E: H får inte vara med mig.

jag: Ojdå, varför då?

E: Hon höll min docka upp och ner på.

jag: Ojsan.

E: Dockan fick ont i öronen då.

jag: Ah.

E: Min docka sade ”Jag gillar inte hovdamen!”

jag: OK.

E: Så jag sade till hovdamen att hon fick gå till sitt rum.

jag: Mm.

E: Så nu sitter hon därinne och tänker på vad dumma saker hon har gjort.

jag: Eh… kanske.

E: Hon GÖR det.

jag: OK.

E: Hon kanske gråter för att hon inte får vara med mig.

jag: Mm.

E: Hon kanske gråter flera dagar.

jag: Mm.

E: Hon SAKNAR mig.

jag: Mm.

E: Lyssna! Hon gråter jättemycket!

Vi lyssnar ett tag.

Och ja, hon gråter.

Och märkligare ändå: Hon gråter på ett sätt som låter väldigt mycket som när Taylor Swift sjunger ”You belong with me”. Hon gråter på ett sätt som faktiskt låter exakt som när Taylor Swift sjunger ”You belong with me” samtidigt som en tioåring hovdam sitter och spelar Harry Potter-spel på sitt Nintendo.

Om man vill veta något alls om E:s personlighet kan man kanske hitta en ledtråd i att hon anser sig ha rätt att skicka H till hennes rum.

Om man vill veta något alls om H:s personlighet kan man kanske hitta en ledtråd i att hon låter E tro att det är E som tog initiativet till H:s hovdamliga ledighet från sina prinsessuppassaruppdrag.

But the sound wasn’t sad. Why, this sound sounded merry!
It couldn’t be so… But it WAS merry. VERY!

dec 052013
 

E: Mamma sjöng när hon hämtade mig på dagis idag.

H: Va?!

jag: Ja. En liten Luciatruddelutt bara. E sjöng och jag liksom sjöng med henne.

H: VAR! DET! NÅGON! DÄR?

jag: Jag vet inte, några fröknar bara, kanske några förskolebarn, och, ja, du vet, alla dina kompisar och alla som går i sexan och  — (möter hennes blick) Jag bara skojar. Det var bara några dagisbarn där.

H: Ååååh vad pinsamt!

jag: Jag försäkrar dig att ingen som du känner såg mig.

E: Jag såg dig.

jag: Ja, vi sjöng tillsammans! Vi höll varandra i handen och sjöng Luciasången. Det var roligt!

E: ”Ute är mörkt och kallt, i alla husen”

jag: ”Lyser nu överallt, de tända ljusen”

H: Argh! Mamma. Lyssna nu på mig. Du får inte sjunga. Du får ALDRIG sjunga.

jag: Men jag gillar att sjung-

H: Aldrig.

jag: Men det är mysigt att sjung –

H: Mamma. Lyssna på mig. Andra människor kanske tycker att deras mammor är lite pinsamma ibland, liksom. Du vet. Typ när de skrattar högt eller har sin gröna jacka eller så. Men inte ens VÄRLDENS mest pinsamma mamma som finns i hela Skolsta SJUNGER. För man GÖR inte så.

jag: Men de andra mammorna kanske inte är lika musikaliska som jag.

H: Åååååh! Man GÖR inte så.

jag: Du vet, jag sjunger ju faktiskt väldigt —

H: OFTA.

jag: Och gärna.

H: Du är typ den enda föräldern som kan vara pinsam till och med när du är alldeles ensam i ett rum.

jag: (kontemplerar detta) Hm. Som en superkraft.

H: (himlar med ögonen. Hon gör det bra. Hon gör det så bra att hon gör det en gång till)

E: (förtjust) Min mamma är PINSAM! Min lilla mamma. Du kan sjunga för min docka istället. (sätter dockan på en stol, tar med sig H därifrån)

Jag tittar på dockan. Dockan tittar på mig. Jag funderar på om den föredrar klassiskt eller modernt. Jag sjunger så gärna vilket som. Innan jag har hunnit tänka ut detta har H kommit tillbaka lite snabbt och försett dockan med ett attribut –  dagens slutliga recension av min sångförmåga.

DSC_3703

Jag och dockan tittar på varandra. Jag blinkar. Dockan ler. Vi börjar vårt framträdande med Nirvanas ”Smells like teen spirit”. Jag spelar luftgitarr. Dockan ler varmt och vänligt. Jag headbangar på sticket. Dockan ler möjligen en aning överseende.

Men jag kan svära på att hon sjunger med i sista refrängen.

Och någonstans, i ett nästan  ljudsäkert gömställe i en annan del av huset, säger någon ”Pinsamt” och någon annan svarar ”Typ ÖSAPINSAMT”. Och jag avbryter min Kurt Cobain-imitation för att viska till dockan ”Vänta bara tills jag sjunger Lady Gaga.”

They’d stand close together, with Christmas bells ringing.
They’d stand hand-in-hand. And the Whos would start singing.
And the more the Grinch thought of the Who-Christmas-Sing
The more the Grinch thought, ”I must stop this whole thing!”