H: Mamma.

jag: Ja?

H: Mamma, du vet att jag skall ha en kompis som sover över här i natt.

jag: Ja! Jättekul!

H: Mamma, kan du typ… inte baka?

jag: Inte baka?!

H: Kan du låta bli att baka ikväll?

jag: Men jag bakar ju varje kväll.

H: Ja. Men inte ikväll.

jag: Men vad skall vi ha för bröd till frukost då?

H: (med längtansfull röst) Köpebröd.

jag: Men vi har inget köpebröd.

H: Har vi inte?

jag: Nä. Jag bakar ju varje kväll.

H: Men! OK. Men baka något normalt då.

jag: Normalt?

H: Du vet. Som inte är ett experiment. Som… som följer ett recept!

jag: Jag följer ju alltid massor av recept!

H: Men följ bara ETT. Ett normalt. Och hitta inte på en massa hela tiden.

jag: Men! Det är ju inget kul! Vem som helst kan ju följa recept!

H: Så då borde du också klara det då.

jag: Men… det är ju inget roligt. Då kan man inte hitta skojiga saker i kylen och bara slänga med dem.

H: Just. Det. Ja.

jag: Så vadå, jag skall bara öppna en bok och läsa ett recept och sedan göra exakt som det står?

H: Ja! Exakt så!

jag: Men… jag kanske kunde UTGÅ från ett recept. Så kan vi säga.

H: Sådär som du utgick från ett recept när du hittade på det där ärtsoppebrödet?

jag: Hm. Men kanske utgå från ett recept och lova att inte inkludera ärtsoppa.

H:  Eller saffransaioli.

jag: Regler, regler.

H: Ibland är det bra med regler.

jag: Jaja. OK. Jag skall baka något vanligt tråkigt himla standardbröd.

H: Bra! Vitt. Vitt bröd vill vi ha. Inga konstiga fröer eller så. Vitt.

jag: Vitt… hm. Vet du vad som nästan är vitt?

H: Jag är bara intresserad av svar som innehåller ordet ”vetemjöl”.

jag: Hm.

H: Du vet att man inte gör bröd vitt genom att slänga in en massa vita grejer va?

jag: Nänä, men man kan väl få improvisera.

H: Pappa säger att det var så du sade precis innan det där hemska med avocado-och-banan-brödet.

jag: Pappa är så konservativ.

H: Lova nu då!

jag: Jaja.

H: Följ ett recept.

jag: Jaja.

H: På vitt bröd.

jag: Ja. Ja.

H: Fint. (går)

jag: (sätter mig vid köksbordet)

H: (kommer tillbaka) Jag vet vad du gör, vet du.

jag: (oskyldigt) Vadå?

H: Jag VET vad du gör.

jag: Jaha, vad gör jag då?

H: Du skriver en egen kokbok. Bara så att du kan ha med vad som helst i ditt himla bröd.

jag: Det gör jag faktiskt inte.

H: Nähä, vad skriver du då?

jag: Jag har bara skrivit ett enda ord.

H: Och det är….

jag: Det var bara en idé jag hade…

H: Jaha…

jag: …för en helt annan gång.

H: Vibrationerna av dina lömska tankar sprider sig genom huset vet du. Jag VET vad du tänker.

jag: Vet du vad jag har skrivit för ord då?

H: (snattar åt sig pappret) Du har så sjukt gammaldags handstil… få se… inde… inge… nä.

jag: Det är för att det är ett helt nytt ord. Som bara jag har kommit på.

H: Ungefär som du brukar komma på recept?

jag: (med värdighet) Inte alls så. Det här ordet kommer att ändra hur man ser på recept för all framtid.

H: Ge mig det där pappret igen!

jag: OK.

H: (läser med ögonbryn hoprynkade av koncentration)

jag: (betraktar ögonbrynen noga)

H: (knöcklar plötsligt ihop ögonbrynen på ett helt annat sätt)

jag: Ah. Du har förstått.

H: Jag har läst. Men jag har inte FÖRSTÅTT.

jag: Mig, va? Du har inte förstått mig?

H: Det är för att jag inte VILL förstå dig.

Om folk inte förstår mig, är det väl rimligt att anta att det beror på att de saknar den erfoderliga intelligensen för att göra det.