Jan 302016
 

I kaffekön på Leos lekland. Hon håller sin son på sin höft, han är kanske ett och ett halvt. Han ska få glass, hon ska få en kaffe latte.

Han småsjunger och leker med en sked och hon har sin telefon framme, svarar på ett sms eller något. När pojken byter från Blinka lilla till Imse Vimse tittar hon upp på honom och ler mot honom.

Och det är då jag ser det.

Det magiska ögonblicket när leendet förvandlas, från att vara ett socialt leende för hans skull, från att vara ett ordinärt ”mamma-till-barn”-leende, till att bli hennes eget leende, ett leende av glädje, nöjdhet och helig tacksamhet.

Jag skulle kunna säga att leendet nådde ögonen, men det var inte det som hände. Leendet satt i ögonen redan när hon började le mot sin son. Men någonstans satte sig leendet i själen. Rakt in i himlen.

Jag kunde se hennes tankar formas som tankebubblor över hennes huvud.

-Du är så vacker. Så fin. Så glad idag. Det är så enkelt att leva när du är glad, det är som att livets mening är uppfylld.

Sonen ler tillbaka, lägger ifrån sig skeden. Han sjunger extatiskt Imse Vimse, med prydliga och noggranna små gester till, och byter sedan till Bä bä vita lamm. Lika väl som jag kan texten till den, lika väl kan jag texten till mammans tankar.

-Kan jag ens fatta hur lyckligt lottad jag är som har dig i mitt liv? Kan jag ens greppa det? Kan jag lära dig hur glad du gör mig? Kan jag någonsin, någonstans, på något sätt, göra något som gör dig lika glad som du gör mig genom att bara existera?

Jag ser hennes händer krypa hårdare runt hennes son, det som förut var ett hållande blir en omfamning. Han ler mot henne och sjunger glatt vidare. Hon stannar upp, tagen av den kärleksglöd som lyser mellan dem. Hon drar efter andan.

Jag vet vad som kommer härnäst. Jag vet det lika tydligt som om hon hade sagt orden högt.

-INGET ont får hända dig. Inte nånsin. INGENTING. Ingenting får förstöra det där du har i dina ögon nu, det där ljuset, den där blicken, det där — det där som är du. Lova mig det, lova mig att inget händer dig!

Det som lyser ur hennes ögon är så starkt och flammande att det bländar mig, att jag vill titta bort. Men det är hypnotiskt. Jag låtsastittar på prislistan för att inte genera, men jag kan inte slita blicken ifrån den råa styrka som är mödrakärlek.

När jag ser henne, ser jag mig själv, ser jag alla mammor med alla barn som vi håller på höften eller inte håller på höften.

Det är hennes tur att betala och när hon tilltalas av killen vid kassan blir leendet normalt och vardagssocialt, obesvärat och enkelt. Sonen sitter på hennes höft, skyddad av hennes arm och hand, och den andra handen manövrerar tveklöst telefon, plånbok, bricka.

Hon bär iväg sin latte och hans glass, sitt liv och sin orsak att leva, och försvinner bort i lördagsvimlet bland vita bord och färgglada barn på Leos lekland.

Och jag vet inte vad han heter, sonen som sjöng Imse Vimse med så precisa gester, och jag vet inte vad hon heter. Men han är varje son och hon är varje mamma. Så är det. Så lever vi: I miraklets ständighet och kärlekens sköra styrka.

Och jag går tillbaka till vårt bord med alla våra glassar och kaffe latte-glas och vet att när min blick faller på mina barn kommer det där intensiva flammandet att bli synligt i mina ögon. Mina tankar och känslor kommer att stå klart och tydligt i eldskrift runt omkring mig, som vem som helst som har samma tankar och känslor kan läsa hur klart som helst.

Och det är vad det är, det var det jag uppfattade:  Ett hemligt språk. Ett kroppsspråk, ett blickspråk, ett språk som bär alla mammor som varit, alla mammor som är och alla mammor som ska komma – ett språk som bär alla barn som varit, är och kommer att komma, långt innan Leos lekland uppstod och tills långt efter att det slagit igen sina portar.

Och så består Imse Vimse, kaffe latte och kärleken, dessa tre.

Och störst av dem är kärleken.12650548_10153345341648837_515409716_n

Jul 212015
 

11128771_10153000259483837_2103199873_n

Varje dag i hennes liv nu är en vandring från barndom till ungdom. Man kan nästan se det, kasten mellan det som var och det som skall bli. Ibland är hon det barn vi känner, ibland ser jag en vuxen titta fram ur hennes blick, en vuxen som ingen av oss känner än, inte hon och inte vi, någon som bosatt sig, som inte blivit bekväm än – en främling.

Varje dag i hennes liv är en vandring från barndom till ungdom. Dessa dagar är det så påtagligt, för hon skall byta rum här hemma. Så hon lägger det som var hennes barndom i tre högar: skänkes, slänges, behålles. Böckerna om älvor, som hon önskade så hett, som hon läste så entusiastiskt när hon gick i förskoleklass, skall bli lillasysters. De är inte längre en del av hennes liv, förstås. Men de har stått där i bokhyllan tills nu. Men nu är gränsen nådd. De böcker som får följa med är ungdomsböckerna, i tre eller sju eller en miljon delar. Det är magi, dystopi, science fiction och fantasy som är hennes världar nu.

Det som får följa med, och det som slängs. Urvalet fascinerar mig. Att stå där och balansera på kanten mellan barn och ungdom och göra urvalet: vad får vara med, vad får stanna i barndomslandet. Att flytta in i ett nytt rum, ett ungdomsrum, att hitta sin nya plats. Ett uppbrott, en ankomst.

Metodiskt plockar hon igenom hylla efter hylla, låda efter låda. Hon skrattar och ler och berättar. Lycklig över något som legat längst in i en garderob kommer hon med en lång historia om ”när jag var liten”. Barndomen är imperfekt nu. Och jag ser längtan i hennes ögon, efter framtiden, som är orörd, spännande, underbar. Från imperfektum till det perfekta.

Den blåa färgen i hennes ögon skiftar medan hon pratar med mig. Jag kan nästan fånga den, blåheten, men så bryts den, som vågor på ett hav. Stormar bort. Ena sekunden barn, nästa – inte ett barn. En vuxen, nästan.

Och det slår mig att hennes uppbrott är mitt, men hennes ankomst är inte min. Det är mig hon skall lämna i barndomslandet. Ensam som en gammal leksak. Inte nu, tack och lov, men en gång. Det gör ont, men det gör gott. Men det gör ont.

Det är som det skall vara.

Det blåa i blicken skiftar igen, hon vänder sig mot sitt packande och en sak till slår mig, med kraften av stormigt hav:
Det är när hon är ung som jag känner igen mig själv i henne. Det är när främlingen blickar ut ur hennes ögon som hon är någon annan, helt och hållet sig själv, ny. Hon håller på att växa in i en själ som är äldre än jag.

Maj 312015
 

2015-05-31 22.42.40-1
Morsdagsros idag, den perfekta rosen (”Hur någon nu kan vilja ha en ros när det finns Lego”) från barn som fnittrar och sjunger ”Romans nummer 3 eller 12” från Galenskaperna (”Eftersom Happy Birthday inte passar så bra”).

Min första Mors dag var mitt smärtsammaste: Ansgar hade dött och det var ett halvår kvar tills H skulle födas. Mors dag utan barn, utan skyddsnät. Moderskap med sorg och hopp sida vid sida, Mors dag på det svåraste av sätt.

Och idag är en dag, invirad i fint presentpapper men fylld av skarpslipade eggar, när det känns det att vi är så många – så många som är mammor på det svåraste av alla sätt. Mammor som saknar sina barn, mammor som stått ut med förnedrande och omskakande behandlingar för att få bli mammor, mammor som får utkämpa en daglig kamp för att barnen skall få det de behöver, mammor som krigar mot sina sjukdomar, mammor som lever sina barns lidande som en kniv rakt in i sin egen strupe, mammor som måste fly, mammor som måste tigga, mammor som inte vet var barnen är eller hur de mår…  Det finns så många svåra sätt att vara mamma.

Morsdagsros idag, den perfekta rosen, blek som sorgen och vass som kärleken, smärtsam och sammetsmjuk. Uttrycket sub rosa kommer för mig – ”under rosen” – ord som handlar om förtrolighet, om tystnadsplikt, om saker som sägs ”off the record”.

Och plötsligt ser jag att vi är en armé: en armé av mammor, som överallt på jorden, ur olika hem, på olika sätt, med olika gåvor, går ut och kämpar – en hopplös kamp vissa dagar, en hoppfull kamp andra dagar, men alltid beredda – nödgade – till den kamp som krävs. Vi må vara en sliten armé, som sover dåligt om nätterna, men vi är en armé som härbärgerar superkrafter.

En armé som verkar sub rosa. En armé som mitt i kaoset av sorg och hopp och barn och längtan bärs av förtrolighet. I vår armé uppstår ständigt mammamöten – vid kaffekoppar på ett barnkalas, vid grinden på förskolan, i sofforna på jujutsuträningen – heliga platser, heliga samtal. Förtrolighet. Det överbrygger skillnaden mellan din kamp och min kamp, påminnelser om att alla våra rosor har törnen, men också sammetslenhet. Vår väg är olika, men lika full av hisnande underverk och skärande ovisshet, lika full av livgivande kärlek och skriande oro.

Under rosen möts du och jag, och kanske är vi lika, och kanske är vi olika, men vi känner igen kärlekssmärta när vi ser den, och något i dig skall beröra något i mig.

Och imorgon bitti skall armén av mammor gnida sömnen ur sina ögon igen.  Imorgon är en av alla de dagar som inte är Mors dag, när ingen skall ge oss rosor, men alla skall ge oss uppgifter. Vi skall vakna och konstatera att det är måndag, att barn behöver tas om hand, att strider skall utkämpas – strider om hårborstning, eller strider mot myndigheter som inte förstår vad barn behöver – att klockan tickar och att livet inte väntar.

Och kampen går vidare. Kärleken går vidare och smärtan går vidare, och vår arsenal innehåller förtrolighet och vänskap, vårt vapen är kärleken och vår symbol är rosen, blek som sorgen och vass som kärleken.

Och därför, käre son, ville jag ha rosor istället för Lego.

Apr 132015
 

E fyller fem år imorgon. Hon är 122 cm lång. Hon kan räkna till tio, och hon har fått en spruta. Hon förhandlade sig till att få två presenter av bvc-sköterskan (en rosa tatuering och ett lila fjärilsklistermärke), och vi reser oss upp för att gå. Sköterskan tar i hand och säger:

-Jaha, då har ni slutat på bvc då.

Jag vänder mig mot E för att säga att hon är så stor att hon inte hör till bvc längre när pronominet slår mig med full kraft, som en boxningshandske i ansiktet. Ni. Då har NI slutat på bvc då.

Då har jag slutat på bvc, då. När ens sista barn slutar på bvc, då måste även mamman sluta på bvc.

Jag vänder mig om i dörren och tittar in i det lilla vitmålade rummet. Stirrar blint på den scen på vilken så många av mina barns utvecklingssteg har visats upp. Ett skrivbord, en bebisvåg, ett skötbord. Jag har gått på bvc sedan 2003. Skall jag bara sluta nu?

Bvc-sköterskan ler professionellt mot mig och tycker antagligen att jag skall gå ur rummet, men jag kan inte det. Inte nu. Inte sådär bara. Det här rummet – det har varit en stor del av mitt liv. Här har jag suttit och lyssnat på råd om böjveckseksem, samtalat med människor som diskuterat mina bröstvårtor på akademisk nivå, hållit barn i handen vid vaccinationer och jublat när A klev över 18-kilosgränsen.

I det här rummet insåg jag att H behöver glasögon. I det här rummet förstod jag att S inte hörde illa, utan bara föredrog att sätta de små klossarna i en viss speciell färgordning framför att lyssna på ljud i hörlurar vid hörselkontrollen. I det här rummet har änglalika sköterskor förklarat att kolik går över, att jag kommer att få sova (vilket år som helst) och att ett-och-ett-halv-års-trots är helt normalt. Och tvåårstrots. Och treårstrots. Och fyraårstrots. Och…

I det här rummet har allting varit normalt. Och har det inte varit det, så har det blivit det. För på bvc är allt normalt.

Jag kommer att sakna det. Jag kommer att sakna ett rum där allt är normalt, ett rum där någon kan väga normalitet och ta bort oro med ett måttband runt huvudet. Jag kommer att sakna det här rummet.

Bvc-sköterskan tittar forskande på mig, nästan som att jag vore en väldigt intressant form av tredagarsfeber. Jag gör en hjälplös gest mot rummet och säger:

-Vi har varit med om så mycket här. H:s glasögon, S:s eksem, A:s kolik, E:s skorv… Jag kommer liksom att sakna det. Sakna bvc.

Hon ler mot mig, böjer handen bakom sig och stänger dörren till bvc-rummet, det rum där jag inte längre hör hemma, och säger de förlösande orden:

-Det är normalt.

E och jag går ut mot väntrummet, ut mot verkligheten, ut mot framtiden. Jag känner episk filmmusik inom mig, tar E:s hand och tänker säga något om att vi nog skall klara även detta, när E ler mot mig och säger:

-Mamma, jag är stor nu. Och du! Du är också stor nu.

Och så får det väl bli. Vi skall nog klara även detta, vi som blivit stora nu. 2015-03-15 13.04.43

Apr 082015
 

H: Skall du ha på dig den där?

jag: Ja.

H: När vi går ut ur det här huset och folk kan se oss?

jag: Ja.

H: Alltså. Mamma. Du som är så noga med att vara (gör luftcitationstecken) ”cool”.

jag: Just eftersom jag ÄR cool.

H: Men mamma. Ingen som ser de där kläderna kommer att tycka att du är cool.

jag: Joho. Jag.

H: Ingen VETTIG människa som ser de där kläderna kommer att tycka att du är cool.

jag: Min kära dotter, begreppet ”cool” är vad man gör det till.

H: Det är GAMLA kläder.

jag: Vintage.

H: Från ett helt annat århundrade.

jag: Vintage från det här århundradet skulle vara lite misslyckat.

H: Mamma….

jag: Jag tycker att jag är cool.

H: Och resten av världen får bara rätta sig efter det eller?

jag: Typ.

H: ”Typ”. Du säger ”typ”. Som att du var en av oss.

jag: Smileyface!

H: (himlar med ögonen) Jag trodde att de här problemen skulle gå över när jag gav dig den där lilla broschyren som jag skrev. ”Vilka kläder man får ha på sig och vilka uttryck man får använda”.

jag: I dina skrivna rader finner jag många guldkorn. Men de där kläderna du säger… de är så… inte tråkiga direkt men… du vet. Man får inte vara sig själv om man skall ha de där kläderna.

H: Och det är dåligt för att….?

jag: För att jag vill vara mig själv.

H: Men ingen annan vill att du är det.

jag: Men det spelar ingen roll för mig.

H: Det är bara för att du är tvåhundraåttionio år gammal.

jag: Japp.

H: Alltså mamma. OK. (med enorm självövervinnelse) Ha den där – eh – vad heter det – den där — klänningen. Men stanna i bilen.

jag: Men om jag stannar i bilen träffar jag ju ingen.

H: Exakt.

jag: Alltså du förstår bara inte begreppet coolt.

H: Fluffiga blommiga klänningar som du har köpt på internet. Som andra säljer. FÖR ATT DE INTE VILL HA DEM!

jag: Men jag vill ha dem. För att jag känner mig glad och nöjd och bekväm i dem. Och jag känner mig som mig själv i dem.

H: Det — det räcker väl inte som skäl för att ha DE DÄR kläderna!

jag: Nej. Nej, det gör det faktiskt inte.

H: Allvarligt?

jag: Du har rätt.

H: Så – du tänker gå och byta klänning?

jag: Sade jag det?

H: Eh… inte… riktigt… Men JAG sade det.

jag: Du sade att det inte räckte som skäl att jag kände mig som bekväm och glad och som mig själv i de här kläderna.

H: Och du höll med.

jag: Men jag har två skäl. Jag känner mig som mig själv – OCH jag skämmer ut dig.

H: Och då blir du glad?

jag: Tja. Ja. Det är när jag skämmer ut dig som jag känner mig allra mest som mig själv.

 

2015-04-08 20.32.38

Feb 032015
 

Snöstormen rasar utanför och M har varit ute och plogat för tredje gången på samma kväll. Nu sitter han och värmer sig och H sitter och läser, så jag har en utmärkt publik för min upprördhet.

jag: Vet ni vad som gör mig jättearg?

H: (med vad som kanske hade varit lite större engagemang om inte jag hade pratat i en halvtimma redan) Nä.

jag: Jag är glad att du undrar! Det gör mig jättearg att de snabböversatte låttexterna i Frost. Frozen, alltså.

H: Tänka sig.

jag: Ja! Därför att de är så bra på engelska! (tystnad)

M: OK, älskling.

jag: De är riktigt existentialistiska. Riktigt bra. Och ordvitsarna! Fråga mig om ordvitsarna! (tystnad)

H: Måste – eller – öh – skall jag?

jag: Vem som helst av er får gärna fråga mig om ordvitsarna. (tystnad, förmodligen den sortens tystnad som uppstår när två människor tyst kämpar om vem som mest förtjänar äran att få ställa en fråga om ordvitsar till en upprörd mor)

M: Suck. OK. Eh… hur är det med ordvitsarna?

jag: Exakt! Hur ÄR det med ordvitsarna? På engelska: roliga, kreativa, väl infogade i sitt sammanhang – som i låten ”In Summer” när snögubben har jättemånga roliga skämt som bygger på värme och kyla. Men på svenska! Bara långsökta och tråkiga. Tunga som stenar. SAMMA skämt. Fattar ni?

H: Eh… (det är möjligt att hon svarar utan att överväga vilket alternativ av ”ja” och ”nej” som kommer att förlänga diskussionen mest, men någonstans i det mest cyniska skrymslet av min cyniska själ tror jag kanske ändå att ett sådant övervägande gjordes) … Ja.

jag: Den sången är för övrigt ett utmärkt exempel på det här existentialistiska också. Jag tänkte aldrig på det med den svenska översättningen, men de balanserar ganska flagrant på gränsen mellan skratt och hjärtknipande existentialism. Men på svenska – tja – ni fattar.

H: Vi fattar.

M: Mmm. Verk-li-gen. Vi fattar verkligen.

jag: Och om vi går vidare till den stora hiten från filmen: Let it go.

M: (drömskt) Let it go!

jag: Eller på svenska då: Slå dig fri.

H: Åh, att slå sig fri!

jag: Den har samma problem. Spännande, engagerande lyrics på engelska. Men på svenska….. pffft!

M: Mmmm.

jag: Fattar ni hur illa det här är?

H: (låter ärligheten vinna över behovet av att snabbt avsluta konversationen) Nä. Jag fattar faktiskt inte det. Det är snöstorm ute och pappa har jobbat hårt med att ploga och jag fick fem kilo snö i min huva när jag lutade mig mot en vägg idag – och du tänker bara på Frost.

jag: Jag tycker att det är väldigt lämpligt att tänka på Frost under en snöstorm. För ni vet – eller hur?

H: Säg det inte.

jag: ”Lite snö har väl aldrig stört mig.”

M: Argh.

jag: Eller som det heter på engelska: ”The cold never bothered me anyway.”

H: Mamma.

jag: ”Some people are worth melting for. ”

H: Visst, mamma. Whatever.

M: (försiktigt) Det är ju väldigt… fint och så, älskling… att du inte känner dig tvungen att… ha… liksom…

H: … riktiga problem…

M: Just! Det är det som är så fint med dig. För du har inte det, utan kan… koncentrera dig så bra på… eh, vad skall jag säga?

H: Låtsasproblem?

M: Jag vill inte säga låtsasproblem. Det är inte låtsasproblem. Jag vill säga — översättningsdilemma. Det är ett bättre ord. Översättningsdilemman.

H: Och det faktum att mamma faktiskt inte bara har tittat på Frost utan dessutom växlat över och tittat på Frost på engelska utan oss barn.

M: Mmm.

H: Är inte DET låtsasproblem?

M: Tro mig, kära dotter. Det är inte ett låtsasproblem.

frozen-idina-menzel-elsa-clip

So she’s got a few flaws… 

Dec 192014
 

 

 

polka

Barnen: Det är jul om mindre än en vecka!
Vuxna: Det är jul om mindre än en vecka!

 

Och häri, förstår ni, kära bloggläsare, ligger den milsvida skillnaden mellan barn och vuxna. I tonfallet.

 

Barnen lyckliga, skränande, förskottsberusade av hagalen paketlycka.
Vuxna hålögda, muttrande, tyngda av att detta måste bli en sagolik jul för barnen och därför får jag inte glömma att… (infoga valfri julförberedelse).

 
Barnen längtar vilt och passionerat, hämningslöst och härligt efter julen, presenterna, maten, känslan av högtid, gott humör, ljusen, traditionerna, presenterna, musiken, presenterna, godiset och presenterna.

Och de vuxna längtar desperat, skrämmande, ursinnigt efter ett par extra dagar att lägga in innan den 24e kommer med alla sina krav på lycka och frid.

För någon måste fixa julen, presenterna, maten, känslan av högtid, gott humör, ljusen, traditionerna, presenterna, musiken, presenterna, godiset och – vad var det nu då? – ah, presenterna.

 

Det mest flagranta i julefriden är att man behöver den mest när man förbereder för den.

 

Så någonstans i skärningspunkten mellan förväntan och förvirring möts vi allihopa.
Och jag tänker att vi kanske kunde lära av varandra. Inte lära ut vår julstress till barnen, naturligtvis, men kanske ge dem en aning av känslan att det finns ett hedersuppdrag i det här att förbereda andras lycka, att ta ansvar för andras upplevelser.

 

Och kanske kunde vi lära oss att förväntan är en lika viktig lycka som själva haendets, fåendets lycka. Att en god längtan ger en god närvaro i nuet. Skulle vi kunna lära varandra det?

 

Öh.

 

Nej.

 

Det går fetbort.

 

För det är jul om mindre än en vecka. Vi har ingen som helst möjlighet att hinna det.

 

Men Karin Boye, hon håller huvudet kallt, hon. Hon vet.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr! Oändligt är vårt stora äventyr. 

 

 

Sep 212014
 

Alltså jag vill inte skryta. Men jag uppfostrar fyra barn och jag börjar bli hyfsat van.

Så.

Idag slog jag rekord.

Jag är mycket stolt.

Idag efter godnattsagan gick jag ut i vardagsrummet och delgav M att jag faktiskt blir ganska så jättejättesur och trött på barnen ibland när de inte vill lyssna fast jag berättar superintressanta historier om olika bilar jag har haft och vad det har varit för fel på dem och hur fiffigt jag löste de problemen.

Och sedan.

Sedan kollade jag mobilen och då hade jag fått ett sms från skolfotofirman.

Så.

Idag slog jag rekord.

Från total ”mamma måste bara vila lite från alla besvärliga barn”-uppgivenhet till total rördhet över ett foto på exakt samma barn – MINDRE ÄN tio sekunder.

Sådan snabbhet är inget för rookiemammor med två eller färre barn.

Den sortens verklighetsflykt måste man vara proffs för att klara av.

Så.

Idag slog jag rekord.foto

Men! Så! Söta! Nej! Mamma kan INTE stoppa om!
Mamma sitter här och beundrar en bild av er!

Aug 172014
 

H: Mamma du vet hur du alltid säger att det bästa i världen är att vara mamma till oss?

jag: Ja.

H: Det är inte det bästa i världen!

jag: OK. Vad är det bästa i världen då?

H: Inte att ha BARN i alla fall!

jag: Är det att… skolan börjar imorgon?

H: Men mamma! Lägg AV! Nä! Typ, NÄ!

jag: OK, vad är det då?

H: Att jag har en ny Converseväska!

jag: Är det det bästa i hela världen?

H: Öh, ja.

jag: Bättre än att ha barn?

H: Hallå! Ja.

jag: Bättre än att skolan börjar imorgon?

H: Eh… ja.

jag: Så en ny Converseväska alltså.

H: Det är det bästa.

jag: En liten fråga bara?

H: OK.

jag: Vem gav dig Converseväskan?

H: (djup suck)

jag: Vem?

H: Jajajajajaja, jag vet att det var du. Och jag är typ tacksam och allt sånt.

jag: Fast det är inte det jag menar. Utan bara: Vem gav dig Converseväskan?

H: Mäh! Vad sade jag nyss?

jag: Så – alltså – jag.

H: (ser ytterligt ironisk ut)

jag: Och vem berättar du för om hur glad du är för väskan?

H: (möjligen något lite enerverad) Du! DU! Du!

jag: Så på vilket sätt skulle nöjet att äga Converseväskan kunna vara större än nöjet att vara mamma till den som äger Converseväskan? Du och all den här glädjen och…

H: Mamma.

jag: …och själva känslan att ha varit med och givit dig något som du tycker om, som ett kvitto på all min kärlek till dig, något som du tycker…

H: Mamma.

jag: …så mycket om och som jag vet att du kommer att sätta värde på och ha användning för och….

H: MAMMA.

jag: Ja?

H: Vi hade fel båda två.

jag: OK?

H: Det bästa i hela världen är inte att ha oss som barn och inte att ha en Converseväska, utan det bästa i hela världen vore att ha en Converseväska och en mamma som är TYST.

jag: Du vet att Converse betyder konversera va?

H: Men det är ingen UPPMANING!

jag: Det skulle kunna vara det.

H: Nä. Converse betyder ”var tyst”.

jag: Som tur är kommer du att ha engelska när skolan börj…

H: I vår familj. I vår familj betyder Converse ”TYSTNAD”.

jag: (iakttar den önskade tystnaden och tänker att det faktiskt inte finns något bättre än att ha just exakt denna dotter som har en Converseväska som hon älskar väldigt, väldigt mycket. Men om det vore så att det fanns något bättre än detta så vore det förmodligen att ha just exakt denna dotter som har en Converseväska som hon älskar väldigt, väldigt mycket och samtidigt sabotera eller förbättra (beroende på perspektiv) den glädje hon upplever genom att prata jättejättemycket oavbrutet hela tiden. Så jag hade inte riktigt rätt. Det bästa i världen är att ha de där barnen, att ibland få se dem sådär jättejätteglada och sedan prata så länge att de blir som vanligt igen)

(Det är den största glädjen. Eller skulle kunna vara om jag inte beordrats tystnad)

(eller)

(ELLER)

(Eller så gör det faktum att jag beodrats till tystnad glädjen över min pratsamhet ÄNNU större)

 

Jul 142014
 

2014-07-14 16.52.16

Liseberg har en ny åkattraktion i år – Helix. Den är remarkabel på väldigt många sätt. Lite kort information om den:

Längdgräns: 130 cm
Tillverkare: Mack Rides
Åktid: ca 2 min
Höjdskillnad: 52 m
Banans längd: 1 381 m
G-krafter: 4,3 G
Tyngdlöshet: 3 gånger
Inversioner (upp och ner): 7 gånger
Topphastighet: 100 km/h

Längdgränsen för att få åka är alltså 130 cm, fattar ni? Idag mätte A till sin stora glädje, för första gången på Liseberg, över 130 cm. Bildbevis:


2014-07-14 10.32.42

Så.

Vi började med Flume Ride, Kållorado, Kaninresan och Högspänningen. Barnen, som är mycket modigare än vad jag är, åkte Balder och Rabalder och Lisebergsbanan och H åkte Kanonen med sin morfar, som tack och lov är mycket modigare än vad jag är. 

2014-07-14 15.51.26

Och när det gäller Helix.

Tja.

När det gäller Helix.

Alltså den verkar ju spännande. Och de verkar ha lagt ner väldigt mycket tid på den. Arbetat hårt och tänkte innovativt och allt sådant där. Vem är jag, en enkel humanist, att ens börja förstå den typ av intelligens som klarar av att  kreera idéer som att ha två accelerationspunkter som använder sig av linjär synkron accelerationsteknik.

Så jag menar det verkar ju väldigt vederhäftigt allt det där.

Och kön till Helix är lovande lång och ringlande.

Och de skriker väldigt övertygande i kurvorna och de sju (SJU) tillfällen när de åker upp och ner i Helix. Och nämnde jag att man blir tyngdlös tre gånger under resan? Och att den kommer upp i 4.3 G-krafter?

Och det är ju jätteroligt tycker jag att de satsar så hårt på nya nöjesidéer på Liseberg.

Men nä. Vi åkte inte.

Det kändes liksom… onödigt. Och, ja, ni vet…

De hade ju genrep inför Lotta på Liseberg också, och övade att sjunga ”Does your mother know” med den stjärnspäckade gästartistlistan Oscar Zia, Linus Svenning, Shirley Clamp med flera, och jag sjöng med, och då drabbades H av sådana akuta skämmighetskänslor att hon helt sonika gick.

Hon såg alltså sin mors sjungande som en så pinsam livsskändning att hon var tvungen att gå. När det var allsång.

Hon var helt enkelt tvungen att gå därifrån, rödkindad och vred.

Så. Ni vet. Vi åkte inte Helix.

Hur många G-krafter Helix än har hade den inte haft en chans i konkurrens med så underbar underhållning som en moders-generad elvaåring.

2014-07-14 12.24.49Roligare än Helix.