Maj 312015
 

2015-05-31 22.42.40-1
Morsdagsros idag, den perfekta rosen (”Hur någon nu kan vilja ha en ros när det finns Lego”) från barn som fnittrar och sjunger ”Romans nummer 3 eller 12” från Galenskaperna (”Eftersom Happy Birthday inte passar så bra”).

Min första Mors dag var mitt smärtsammaste: Ansgar hade dött och det var ett halvår kvar tills H skulle födas. Mors dag utan barn, utan skyddsnät. Moderskap med sorg och hopp sida vid sida, Mors dag på det svåraste av sätt.

Och idag är en dag, invirad i fint presentpapper men fylld av skarpslipade eggar, när det känns det att vi är så många – så många som är mammor på det svåraste av alla sätt. Mammor som saknar sina barn, mammor som stått ut med förnedrande och omskakande behandlingar för att få bli mammor, mammor som får utkämpa en daglig kamp för att barnen skall få det de behöver, mammor som krigar mot sina sjukdomar, mammor som lever sina barns lidande som en kniv rakt in i sin egen strupe, mammor som måste fly, mammor som måste tigga, mammor som inte vet var barnen är eller hur de mår…  Det finns så många svåra sätt att vara mamma.

Morsdagsros idag, den perfekta rosen, blek som sorgen och vass som kärleken, smärtsam och sammetsmjuk. Uttrycket sub rosa kommer för mig – ”under rosen” – ord som handlar om förtrolighet, om tystnadsplikt, om saker som sägs ”off the record”.

Och plötsligt ser jag att vi är en armé: en armé av mammor, som överallt på jorden, ur olika hem, på olika sätt, med olika gåvor, går ut och kämpar – en hopplös kamp vissa dagar, en hoppfull kamp andra dagar, men alltid beredda – nödgade – till den kamp som krävs. Vi må vara en sliten armé, som sover dåligt om nätterna, men vi är en armé som härbärgerar superkrafter.

En armé som verkar sub rosa. En armé som mitt i kaoset av sorg och hopp och barn och längtan bärs av förtrolighet. I vår armé uppstår ständigt mammamöten – vid kaffekoppar på ett barnkalas, vid grinden på förskolan, i sofforna på jujutsuträningen – heliga platser, heliga samtal. Förtrolighet. Det överbrygger skillnaden mellan din kamp och min kamp, påminnelser om att alla våra rosor har törnen, men också sammetslenhet. Vår väg är olika, men lika full av hisnande underverk och skärande ovisshet, lika full av livgivande kärlek och skriande oro.

Under rosen möts du och jag, och kanske är vi lika, och kanske är vi olika, men vi känner igen kärlekssmärta när vi ser den, och något i dig skall beröra något i mig.

Och imorgon bitti skall armén av mammor gnida sömnen ur sina ögon igen.  Imorgon är en av alla de dagar som inte är Mors dag, när ingen skall ge oss rosor, men alla skall ge oss uppgifter. Vi skall vakna och konstatera att det är måndag, att barn behöver tas om hand, att strider skall utkämpas – strider om hårborstning, eller strider mot myndigheter som inte förstår vad barn behöver – att klockan tickar och att livet inte väntar.

Och kampen går vidare. Kärleken går vidare och smärtan går vidare, och vår arsenal innehåller förtrolighet och vänskap, vårt vapen är kärleken och vår symbol är rosen, blek som sorgen och vass som kärleken.

Och därför, käre son, ville jag ha rosor istället för Lego.

Random Posts

Loading…

  4 Responses to “Sub rosa”

  1. Vem är väl som du?! Denna måste du publicera så att den når en större publik nästa Mors dag.

  2. Så vackert!

  3. En sliten armé som sover dåligt om nätterna! En text till alla mammor och icke-mammor i världen.

  4. Men åh! Så otroligt vackert och sant!

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>