Nov 112013
 

-Bär mig!

Hon famlar sin väg ur mardrömmen och när hon når ytan står jag där och tittar oroligt ner på henne. Hon ser mig och sträcker ut händerna.

-BÄR MIG! begär hon.

Jag bär henne. Jag bär henne som den bebis hon en gång var. Jag bär henne så att tårarna skall ta slut. Hennes. Mina. Alla.

Nu är det E det här handlar om men det har handlat om H och S och A också. Tidigare. Tidigare när de vaknade och grät och hittade sin trygghet mitt i natten i mig.

Jag bär henne och försöker minnas vad det var för dröm som hon avbröt med sitt nattskrik. Jag minns inte – det hänger bara kvar som tunna spindelväv i hörnen, en aning av något som en gång var. Jag minns att stämningen var otäck innan hon skrek, eller blev den otäck när hon skrek? Jag minns inte men fumlar med mina minnen. Får för mig att det är viktigt vad jag drömde.

Jag bär henne och sjunger tyst. Hon håller sig fast i mig, lugn och enveten. Hon vet att det fanns ett kaos nyss, på andra sidan drömmens ännu fladdrande gardiner, och hon vet att om hon håller i mig är hon på rätt sida om draperiet. Så hon håller fast. Hon håller mig så att jag inte skulle behöva hålla henne alls, hon skulle sitta fast ändå.

Och jag håller henne så att hon inte skulle behöva hålla sig fast alls, hon skulle sitta hos mig ändå.

För så har jag hållit henne, alltid. Sedan innan hon föddes, och när hon föddes och inte kunde hålla mig. Och nu, när hon kan. Jag håller henne ändå. Jag håller henne för att mardrömmarna stannar på andra sidan draperiet när jag håller henne. När jag inte gör det kan de komma. Men när jag håller henne, kan de inte komma.

På Ansgars begravning, slår det mig plötsligt, pratade prästen om hur fem ord ur Psaltaren 23 slöt sig runt våra huvuden som en vuxenhand som bär ett barns huvud: ”Ty du är med mig”. Och här står jag nu, och förkroppsligar de här orden för det yngsta av mina barn.

Så här har jag gått många nätter. Så här har jag gått med en vaggande, sjungande gång som gör oss båda trygga, med H och med S och med A före E. Och när jag har vaggat dem, har de vaggat mig. Och när jag har lugnat dem, har jag lugnat mig.

Ett annat minne: H som skrek på nätterna och hur jag gick och gick och gick och tänkte att det där skrikandet var en gåva till oss båda, en chans för oss båda att lugna oss mitt i den storm av oro som livet var för mig då, och som livet säkert var för H då. Vi vankar inåt H:s rum där hon sover en snart-tioårings sömn, en sömn som kräver gemensamt besök av Justin Bieber och Harry Potter för att störas innan hon själv vill det.

Jag minns A:s koliknätter och S:s morgonupprördhet och går förbi deras sängar också. E tittar nyfiket fram på sina sovande bröder och mumlar ”Här är mina brorsor men var är de?” med vad jag måste kalla för ovanlig filosofisk stringens med tanke på att klockan är tre på morgonen.

Vi går tillbaka till E:s säng. Hon lägger sig och drar dockan så tätt intill sig. Hennes ögon tittar upp på mig. Hon håller dockan som den sista droppen vatten. Som jag höll henne. Hon ger det vidare.

Och jag går till min säng nu.

Och det behagliga tillståndet mellan svävande tanke och sömn kommer och kräver min närvaro.

Och alla mardrömmar har rymt och alla spindelväv är bortrensade ur hjärnan, och lugnet råder igen.

Random Posts

Loading…

  8 Responses to “Barnet buret bär”

  1. <3

  2. Så fint!

  3. Tankar som bär.

  4. Det mänskliga hållandet – något som bär! (Övar mina copywriterförmågor). Gillar hur hon håller så fast att inte du skulle behöva hålla och vice versa. Gillar också att psalm 23 byter från att tala om Gud i tredje person till att vända sig till henom i andra person och tillbaka igen. Har aldrig tänkt på det.

  5. Fint, filosofiskt och kärleksfullt.

  6. fint och igenkännande

  7. Det var inte länge sedan jag var i den situationen med ett barnbarn. Det känns så bra att kunna finnas där – när det behövs som bäst 🙂

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>