Feb 262014
 

Ett litet rufsigt huvud sticker upp från en kudde.

-Mamma, jag tycker du är den bästa mamman! Av dig och hunden. Du är den BÄSTA mamman! Hon tittar intensivt på mig, forskande. Alltså av dig och Elis… DÅ är du den bästa mamman. Hon kollar att jag nickar min förståelse, och sträcker sedan ut händerna för att krama mig.

Och jag vill stanna livet i det där ögonblicket, just precis exakt det ögonblicket, när en nästan fyraåring sträcker ut sina armar och berättar att om man jämför mig med våran hund är jag den bättre modersfiguren. Jag vill att det alltid, alltid,  alltid skall vara precis så här. 

Fast förstås att de andra barnen är med också.

Och också på gott humör, förstås. Gärna sömnrufsiga, men inte arga. Glada, varma, förhoppningsfulla. Samtidigt. Och inte kivas om platsen närmast E eller platsen längst bort från varandra, eller surfplattan, eller – ok. Det går inte. Idyllen är bruten.

Som alla idyller bryts.

För att tiden går. Och inget ögonblick är i själva verket fulländat.

Och morgonen går vidare och innehåller många ögonblick som är minnesvärda just för att de kanske inte lämpar sig att stanna tiden på. Jag nämner som exempel ögonblicket då A tyckte att S stod för nära tv:n och knuffade honom rakt in i öppna spisen, eller ögonblicket då S som hämnd borstade en av katternas (oklart – och otäckt irrelevant – vilken) med A:s tandborste, eller ögonblicket när E bestämmer sig för att hennes kängor inte är tillräckligt rosa och kastar dem genom hela hallen och halva vardagsrummet.

Och så får vi på alla ytterkläder och hastar ut till bilen och iväg till lämningar på dagis och skola och när jag sitter i bilen igen så börjar jag fundera på vilka ögonblick jag skulle vilja ha bevarade, spara som pärlor, som alltid skulle finnas kvar. Frusen lycka.

Ögonblicket när Ansgar lades i min famn första gången, ja, det ögonblicket med alla barnen, förstås. Ögonblicket när H sade ”mamma” första gången, när S skrattar det där speciella fnitterskrattet han har över en ordvits som bara han kan uppskatta, när A tittar på E som går upp för vår trappa hemma i sin Teletubbiesliknande overall, och säger ömt och storebrorsaktigt ”hon är faktiskt så himla gullig bakifrån, har du tänkt på det mamma?” och E som i sin tur griper tag i H:s hand och säger ”Jag älskar dig H, bara du kan få städa mitt rum idag. För jag älskar dig!”

Och alla de här ögonblicken vill jag ha.

Så det är klart att om jag hade fryst tiden då, när Ansgar låg i mina armar, så hade jag  ju inte fått de andra ögonblicken. Och om jag inte hade tagit mig igenom de värsta ögonblicken i mitt liv, när Ansgar lämnat oss, eller för den delen ens vardagsförtretligheterna med kattbesmittade tandborstar, så hade jag inte fått nya ögonblick.

Så om jag fryser tiden nu, kommer jag inte att få vara med på releasepartyt för H:s första bästsäljare,  eller bevittna när S vigs till biskop, eller när A tar emot sitt Nobelpris i kemi ur Hennes Majestät Drottningens hand, eller få polera E:s tredje Oscarstatyett, eller vad som nu händer.

Så jag släpper ögonblicken, de frusna små pärlorna av moderssentiment, och går vidare med livet.

För det finns egentligen inget annat man kan göra. Utvecklingen trycker oss obönhörligen vidare mot nya ögonblick, mot nya världar, mot nya ögonblick. Och några av de nya ögonblicken kommer att göra ont, och några kommer att fnysas bort, och några kommer man att vilja greppa så hårt som man greppar en droppe vatten i en knuten näve. Långsamt öppnar jag nävarna, synar mina handflator. Tänker att det går inte att greppa så hårt om något man vill ha kvar.

Men när jag stiger ur bilen håller jag ändå handflatan lite kupad. För att inget skört skall rinna ur, för att inte något skall skvalpa bort.

Jag håller mina lyckliga minnen i handen, som en talisman att ta med mig in i de andra ögonblicken.

Dec 072013
 

Jag går, likt natten, tunga fjät, runt gård och stuva.

Fast det är inte skuggorna som ruvar, det är hönsen.

Annars är det hyfsat likt sången. Då i vårt mörka hus går jag och släcker ljus. Nåja,  läslampor. Jag plockar upp nersparkade täcken och rättar till förlupna kuddar också.

Det är en av mina bästa tider på dygnet. Alla sover. Allt är fridfullt.

Det är bara jag och gosedjuren som är vakna. Gosedjuren, som med allvarsam min vakar över sina skyddslingar. De sköter sitt uppdrag med värdigt nit, utan att blinka står de på pass. När jag kommer låter de mig passera. De vet att jag är vänligt sinnad. Men de har inte tid att titta på mig, de har blicken samvetsgrant fäst i fjärran. De stirrar ständigt, uppmärksamt. De är beredda. De vaktar. De är som pyttesmå skumgummifyllda skyddsänglar.

Nu hör, det svingar i alla tysta rum: sus som av vingar.

Det ligger slarvigt slänga jumpakläder i hallen. Jag tar upp dem och suckar teatraliskt över dem, så att gosedjuren skall veta att jag också sköter mitt uppdrag. Men min suck är bara drama, inget annat. Jag gillar att vara den som är vaken mitt i mörkret, mitt i tystnaden.

Det är en av mina bästa tider på dygnet.

I köket hittar jag ogjorda och gjorda läxor och en liten blå gosedjurshund som kommit vilse från sin flock. Jag räddar honom tillbaka till A:s säng, där han förenar sig med sitt kompani. Sådär. A vaktas av en ovanligt stor här, en noggrant utvald skara som håller ställningarna.

Den här friden på nätterna, jag andas djupare in den, njuter med alla sinnen. Ibland, mitt under dagligt stök och bråk, kan jag längta efter den här stunden. Nu vilar alla konflikter, nu stillar sig all oro. Den här stunden är återhämtning, vederkvickelse på ett sätt som ren och skär sömn aldrig kan vara.

Lugn genomströmmar hela huset, fyller varje vrå. Imorgon kommer det inte att märkas, men i natt har det funnits och det gör skillnad.

Det är en av mina bästa tider på dygnet.

Snart, alltför snart, blir det morgon. Jag måste också bli en del av den mjukisdjursövervakade skaran sovande. Mitt pass är över. En stor beige plyschkatt som heter Polly tar över. Det är bra. Polly är tränad i fyra olika sorters närstridskamp. Eller, om inte, så har hon iallafall väldigt penetrerande lila knappögon. Skurkar, beware.

Dagen skall åter, ny, stiga ur rosig sky. Eller, som de säger i Staterna:

All their windows were dark. Quiet snow filled the air.
And the Whos were all dreaming sweet dreams without care.

Nov 112013
 

-Bär mig!

Hon famlar sin väg ur mardrömmen och när hon når ytan står jag där och tittar oroligt ner på henne. Hon ser mig och sträcker ut händerna.

-BÄR MIG! begär hon.

Jag bär henne. Jag bär henne som den bebis hon en gång var. Jag bär henne så att tårarna skall ta slut. Hennes. Mina. Alla.

Nu är det E det här handlar om men det har handlat om H och S och A också. Tidigare. Tidigare när de vaknade och grät och hittade sin trygghet mitt i natten i mig.

Jag bär henne och försöker minnas vad det var för dröm som hon avbröt med sitt nattskrik. Jag minns inte – det hänger bara kvar som tunna spindelväv i hörnen, en aning av något som en gång var. Jag minns att stämningen var otäck innan hon skrek, eller blev den otäck när hon skrek? Jag minns inte men fumlar med mina minnen. Får för mig att det är viktigt vad jag drömde.

Jag bär henne och sjunger tyst. Hon håller sig fast i mig, lugn och enveten. Hon vet att det fanns ett kaos nyss, på andra sidan drömmens ännu fladdrande gardiner, och hon vet att om hon håller i mig är hon på rätt sida om draperiet. Så hon håller fast. Hon håller mig så att jag inte skulle behöva hålla henne alls, hon skulle sitta fast ändå.

Och jag håller henne så att hon inte skulle behöva hålla sig fast alls, hon skulle sitta hos mig ändå.

För så har jag hållit henne, alltid. Sedan innan hon föddes, och när hon föddes och inte kunde hålla mig. Och nu, när hon kan. Jag håller henne ändå. Jag håller henne för att mardrömmarna stannar på andra sidan draperiet när jag håller henne. När jag inte gör det kan de komma. Men när jag håller henne, kan de inte komma.

På Ansgars begravning, slår det mig plötsligt, pratade prästen om hur fem ord ur Psaltaren 23 slöt sig runt våra huvuden som en vuxenhand som bär ett barns huvud: ”Ty du är med mig”. Och här står jag nu, och förkroppsligar de här orden för det yngsta av mina barn.

Så här har jag gått många nätter. Så här har jag gått med en vaggande, sjungande gång som gör oss båda trygga, med H och med S och med A före E. Och när jag har vaggat dem, har de vaggat mig. Och när jag har lugnat dem, har jag lugnat mig.

Ett annat minne: H som skrek på nätterna och hur jag gick och gick och gick och tänkte att det där skrikandet var en gåva till oss båda, en chans för oss båda att lugna oss mitt i den storm av oro som livet var för mig då, och som livet säkert var för H då. Vi vankar inåt H:s rum där hon sover en snart-tioårings sömn, en sömn som kräver gemensamt besök av Justin Bieber och Harry Potter för att störas innan hon själv vill det.

Jag minns A:s koliknätter och S:s morgonupprördhet och går förbi deras sängar också. E tittar nyfiket fram på sina sovande bröder och mumlar ”Här är mina brorsor men var är de?” med vad jag måste kalla för ovanlig filosofisk stringens med tanke på att klockan är tre på morgonen.

Vi går tillbaka till E:s säng. Hon lägger sig och drar dockan så tätt intill sig. Hennes ögon tittar upp på mig. Hon håller dockan som den sista droppen vatten. Som jag höll henne. Hon ger det vidare.

Och jag går till min säng nu.

Och det behagliga tillståndet mellan svävande tanke och sömn kommer och kräver min närvaro.

Och alla mardrömmar har rymt och alla spindelväv är bortrensade ur hjärnan, och lugnet råder igen.

Aug 312013
 

Sover och drömmer att E när hon blir stor blir en världsberömd kirurg som löser huvudvärkens gåta och tjänar multum och kan supporta sina gamla föräldrar i en style to which they are unaccustomed. Säger i drömmen till M ”Äntligen kan vi skaffa vår tredje inomhusbassäng”.

Vaknar av det distinkta ljudet av flera förvaringsmöbler som töms på hela sitt innehåll i en enda energisk och lycklig ”klockan är halv fem på morgonen och nu skall vi leka”-gest.

Somnar om med den trygga tanken ”jaja nu har de något att göra iallafall” och halvvägs igenom den lika trygga tanken ”och sedan när jag går upp har jag också något att göra” Fortsätter drömma om en ny lyckligare värld utan sjukdomar och med denna världsberömda kirurgdotter.

Vaknar igen av att E hamrar mig i huvudet med just den där släggan som barn har för att slå ner träpinnar i någon slags trägrej och som jag hade gömt bakom alla andra leksaker i leksaksskåpet samt sin HelloKitty-docka samtidigt som hon skriker ”Det är medicin i hammaren! Nu blir du frisk.”

Somnar om i den trygga förvissningen att  hennes kirurgiska metoder aldrig kommer att godkännas av Läkemedelsinspektionen.

2013-08-31 07.29.53

Maj 052013
 

Min mamma – som passar barnen därhemma medan vi är på romantisk weekend – berättade nyss att S väckte henne halvfem imorse och ville ringa till min mobil och tala om att jag är ”världens bästa mamma”.

Men det är jag inte. OK, jag kanske inte är extremt elakartad. Men inte världens bästa mamma. För jag hade inte blivit jätteglad då.

Däremot är min mamma världens bästa mamma. För hon sade att han fick vänta några timmar.

Och när det hade gått några timmar sade han ”nä det behövs inte för det har gått över nu”.

Det har däremot inte mina känslor av att det var ett storartat hjältedåd av min mor att värna om min sovmorgon.

Mar 012013
 

Klockan 05:35, S vid min säng:

S: Mamma!

jag: Mfff.

S: MAMMA!

jag: *snarkar*

S: M a m m a!

jag: Mhrrrmm.

S: MAMMAMAMMAMAMMAMAMMA!

jag: Eh… ehmm…. vad? (somnar om)

S: M A M M A!

jag: Om du skriker så väcker du… (somnar om)

S: (vid mitt öra) M  A  M  M  A!

jag: Jajajajajaja jag är vaken. Vad är det? Vad är det?

S: (viskar nu väldigt intensivt) Mamma jag ville bara berätta en sak.

jag: Mmm.

S: Jag lovade pappa att du skulle få sova till sex idag. Så jag kommer inte att väcka dig som vanligt kvart i sex. Skönt va?

jag: Mmmm. (somnar om)

S: MAMMA! M A M M A!!

jag: Ja.

S: Och så ville jag säga att det egentligen var mitt förslag. För jag älskar dig så mycket så jag vill att du skall få sova ordentligt.

jag: Tack. TACK. (kramar honom)

S: För igår kväll när du jobbade pratade vi om hur mycket vi tycker om dig. Och pappa sade att vi inte tänker på att du också behöver vila och liksom bara vill en massa saker från dig och att vi aldrig uppskattar dig och låter dig vila ut. Så jag ville bara berätta att idag skall du få göra det.

jag: Åh vad du är snäll.

S: (kramar mig och går)

jag: (ligger vaken och ler)

Jan 022013
 

Det står en jublande lycklig S vid min sängkant klockan 05:12.

-Åh man skall bestämma så mycket! Imorse när jag vaknade tänkte jag: skall jag spela surfplatta eller Nintendo? Och sedan tänkte jag: skall jag åka skridskor eller kasta snöbollar? Och sedan tänkte jag: Skall jag spela Brått i Valleby eller Creationary? Med H eller med A eller med båda två? Eller skall jag lyssna på Magnus Uggla eller Eric Saade? Och så vet du vad jag tänkte på sedan?

-Skall jag gå och väcka mamma eller inte? frågar jag med matt röst.

-Haha mamma – du är så jätterolig! Nej förstås inte det. Utan jag tänkte: skall jag väcka mamma genom att sjunga eller genom att prata! För man behöver ju inte välja om man vill väcka dig eller ligga kvar för man vill ju ALLTID väcka dig!

-Åh tack snälla du! svarar jag med uppriktigt menad ironi.

-Och nu skall jag gå och välja om jag skall ta ner surfplattan från det hemliga gömstället genom att balansera på en stol eller genom att klättra i bokhyllan! Hurra! Lika roligt vilket so- mamma vad gör du? Går du upp nu? Men klockan är ju bara –

-Jag tänker gömma surfplattan på ett helt nytt, ännu hemligare ställe.

Han är tyst en sekund eller två som om han tänker för sig själv: ”Skall jag låta min entusiasm nedslås? Eller inte?” och sedan har han beslutat sig.

-Får jag titta på? Eller inte? Åh vad spännande det är!

2012-12-24 13.13.22

Dec 272012
 

Skall jag berätta om hur man kan veta att man är ägd?

Igår var vi hos barnens kusiner. E ville ha med sig sin sovanka men eftersom det vore katastrof om den glömdes kvar där hämtade jag istället det tämligen ointressanta gosedjuret ”Elefanten” som resesällskap, och hon accepterade det. Vi hade en trevlig stund, sådär juldagsidylliskt som det kan vara, hos kusinerna.

Sådant gör inte att man är ägd. Men.

På natten började diskussionen klockan 4:00.

E skrek efter ”FANTEN!”

Efter att ha orienterat mig i tid och rum insåg jag att elefanten inte var kvarglömd hos kusinerna utan låg i vår bil. Utomhus. I snön.

Jag förklarade kortfattat för E att elefanten hade valt att sova i bilen i natt och att det var ett spännande äventyr för elefanten som vi inte fick störa.

Inte ägd.

Efter diverse muttranden somnade hon om bara för att vakna klockan 04:49 och kräva Elefanten i tydliga och vältaliga ordalag – eller nåja. Hon skrek och skrek och skrek med allt högre volym och intensitet.

Det var kallt ute. Snöigt. Bilen står en bit bort. Jag ville verkligen inte hämta Elefanten.

Men klockan 04:57 var det exakt vad jag gjorde.

Kanske lite ägd. Men ändå i den förtjusande förvissningen om att jag köpte mig sömn. Så jag skulle uppskatta ägdhetsgraden till ungefär 45%.

Hunden betraktade mig förvånat när jag låste upp dörren och smög mig ut. Världen därute tycktes som paralyserad av chock. Varför? Varthän? Vadan? tycktes skuggorna och mörkret fråga mig, som om jag var en ensam hjälte på väg till ett ödesmättat möte i gryningen.

Vilket – om ni tänker på saken – jag var.

Jag rotade fram den mossgröna mjukistingesten och anförtrodde den att det var med visst motstånd jag begivit mig ut för att rädda den ur mörkret och kylan. Jag kan ha fel men jag tyckte att den log lite nedlåtande, som för att säga att den har sina metoder.

Halvt ägd. Av ett gosedjur.

E klamrade sig lyckligt fast vid elefanten och lade sig ner med ett belåtet leende och sov i flera timmar. I min fantasibild av vad som skulle ske alltså.

I själva verket skrek hon fortfarande när jag stampade snön från mina hastigt påträdda kängor, hängde upp kappan och halsduken och även medan jag snabbt smög in till E igen. Hon skrek när jag närmade mig sängen. Skriket upphörde när jag höll fram Fanten.

Men så fort hon rörde vid den mossgröna började hon gråta igen.

”FANTEN KALL!” vrålade hon och kastade elefanten i golvet och sig själv in i ett vredesutbrott som varade till 05:30. 05:31 plockade hon upp Elefanten, pussade den, klappade den, lade den längst ner i fotändan av sängen där de andra halvfavoriterna till gosedjur ligger, drog sin sovanka till sig och somnade dygdigt. Men precis innan hon somnade gav hon mig en blick. En blick som säger ”jag kan få dig att göra i princip vad som helst”.

Och det var då jag visste att jag var fullständigt, helt, ultrabautamycket hundraprocentigt fantastiskt mycket totalägd.

Dec 042012
 

-Mamma! Mamma! En viskskrikig röst i natten. Jag tittar på klockan.  Den är 4:39.

-Ja?

-Vi bor inte i Alperna, berättar rösten.

-Nej det stämmer.

-Men om vi bodde i Alperna, skulle vi ha en sådan där hund då?

-S… klockan är inte ens fem.

-Så vad har man för hund då då? Om klockan inte är fem?

-S…

-Har man olika hundar för olika tider i Alperna?

-… Nej… eller… jag tror inte det.

-Så vad skulle vi ha för hund då?

-Öh… en morgontrött hund.

-Haha mamma! Du är jätterolig! Men jag menar vilken sorts hund?

-En som trivs bra i Alperna kanske.

-Skulle vi ha en sådan där med en tunna?

-Mm.

-Vad heter de?

-Mmm.

-De heter inte Mmm. Men de är väldigt coola. Jag undrar när de får den där tunnan – om de måste klara något prov först eller om de bara får den i födelsedagspresent eller så.

-OK.

-OK?

-Mmm.

-Vadå OK? Jag frågade när de fick tunnan och du bara –

-S! Jag är lite trött. Det är tidigt på morgonen.

-Är det morgon? Vad skönt! Jag var rädd att jag väckte dig!

-Du väckte mig faktiskt. Det är inte morgon. Det är TIDIGT. Det är natt. Sov nu.

-Men det där med tunnan då?

-Kanske vi kunde fortsätta diskussionen imorgon?

-Jaja. (tystnad i sex sekunder. Det är nästan exakt den tid som det tar att få en att börja hoppas på att man kanske skall få somna om) Mamma. Om vi bodde i Alperna och hade kor då kanske vi skulle få ha en kohund också.

-En kohund. Mm. Ja. Visst.

-Som de har i Danmark.

-Mmm.

-Finns det alper i Danmark?

-Mmm. Eller nä. Nej. Inga alper i Danmark.

-Ändå har de kohundar.

-OK.

-Skall jag sova nu?

-Ja.

-(tystnad i nästan två sekunder) Mamma? Mamma?

-Mm.

-Du lät ganska pigg när du sade ”Ja”.

-OK.

-Men är du pigg då?

-Nä.

-Så vi skall sova?

-Ja.

-Nu lät du sådär pigg igen.

-Nu sover vi.

-Ja men mamma jag skulle bara…

-Åh vad jag sover nu! Snark snark.

-Hmpf. (han är tyst i nästan tolv sekunder) Mamma. Tror du att det finns en internetgrej som handlar om Alperna?

-Mm. Kanske. Men internet har stängt nu.

-Varför stänger internet?

-De stänger egentligen inte. Det var jag som inte ville prata nu. Godnatt.

-Godnatt älskade lilla mamma! (tystnad i sex sekunder) Även om vi bodde i Alperna skulle jag väcka dig på morgnarna.

-Ja jag vet det vännen.

-För att jag älskar dig.

-Detsamma. Skall vi so-

-Fast jag skulle ju inte ha frågat samma sak då kanske.

-Nä.

-Utan kanske om Sverige eller så.

-OK.

-Hur många människor bor i Sverige till exempel. Och finns det några kohundar där?

-Mm.

-Är du vaken än mamma?

-… Ja.

-Skall vi gå och kolla på internet då?

-Nej inte så vaken.

-Men då kan jag fråga något annat då.

-Nej. Det behövs inte.

-Du kanske vill att jag skall sjunga en sång.

-Nej. Det behövs inte heller.

-Vi kan leka tysta leken.

-Ja!! Jättebra idé. Tysta-leken-börjar-nu…

Tystnad. I femton sekunder. Det betyder att man hinner somna.

-Det har gått femton sekunder nu mamma.

-Va? Va?! Va??

-Det hade gått femton sekunder. Så ingen av oss vann.

-Ah. OK. Godnatt.

-Men mamma… de där korna och hundarna och alltihopa och de som bor där med hattar…

-I Alperna?

-Ja!

-OK.

-Vilket språk pratar de? Alpiska? Alperiska? Och är de duktiga på  schack?

-S.. varför är du så intresserad av Alperna?

-Egentligen är jag inte det. Jag är lika intresserad av alla höga berg.

-Mm.

-Och låga berg.

-OK.

-Och folk som bor i öknen och i gropar och under vattnet och…

-Folk som gillar att sova på morgonen då?

-…Jag vet inte. Jag känner egentligen inte några sådana.

Okt 312012
 

Konsten att skrota en sovmorgon

 

04:36

S: Mamma jag kan inte sova.

jag: Men jag måste sova nu. Eller jag menar: man måste sova nu.

S: Men vad skall jag göra då?

jag: Gå och lägg dig i din säng och blunda.

 

04:49

S: Mamma jag har legat och blundat i flera timmar nu och jag kan inte somna.

jag: OK men lägg dig och blunda utan att titta på klockan hela tiden då.

 

05:31

S: Mamma nu är jag trött på det här. Jag ville bara säga att jag går upp nu.

jag: Vänta vad är klockan – nej – det går inte. Du måste sova. Gå och —

S: Men jag SOMNAR inte.

jag: Men lägg dig här då så kanske du sover.

 

05:40

S sover i min säng.

 

05:45

S: Mamma jag vill bara säga att jag sover int… (somnar om)

 

06:07

S: Mamma jag kan absolut inte so… (somnar om)

 

06:28

S: Mamma nu har jag legat här i flera år och somnar bara inte!

jag: Jag med.

S: Skall vi inte gå upp och spela schack?

jag: Nä.

S: Vad skall vi göra då?

jag: Sova.

S: Men jag vill spela schack.

jag: Då får du göra det i fantasin medan jag sover!

S: Ja! Fantasischack!

jag: (somnar om)

 

6:43

S: Mamma! Jag vann över dig!

jag: OK … … en match till!

S: I fantasin?

jag: Ja!!!

 

6:46

S: Mamma jag vann igen.

jag: Men det är omöjligt! Det gick för fort.

S: Det var blixtschack.

jag: Öh….

 

6:50

S: Mamma jag vill gå upp nu.

jag: Jaja. Jag kan inte heller sova av någon anledning.

S: Skall vi spela schack?