Jun 282012
 

Vaknar av att S står och ruskar mig i axeln.

-Mamma, mamma! säger han med ett väldigt angeläget tonfall. Tittar på honom med först det ena ögat, sedan båda.

-Mmm. Jag tittar på klockan. 05:05.

-Mamma! Jag kan trösta dig!

-Va?

-Jag kan trösta dig om du är ledsen!

-Öh…ok…men jag är inte ledsen, jag är mest trött.

-Men jag kan trösta dig!

-Mmm.

-Jag vet, jag kan trösta dig om du är trött!!!

-Mmm.

Somnar om. Vaknar av att S ruskar i mig.

-MAMMA! Vakna då! Jag skall ju trösta dig för att du är trött!

-Mmm.

S sjunger sin tröstsång som han har hittat på. Den är väldigt fin.

-Känns det bättre nu mamma?

-Mmm.

-Nu skall jag trösta pappa.

-Mmm.

Han går några steg.

-Pappa! Pappa!! Jag kan trösta dig!

Jag somnar om, förunderligt tröstad av att det är M:s tur nu.

Trösterik. 

Maj 192012
 

Klockan 04:42. S kryper ner hos mig med den intressanta upplysningen:

-Förresten mamma, igår lärde jag E vad man skall göra om det kommer ett livfarlig bengalisk tiger springande.

Tänk er dragkampen i min själ. Å ena sidan: sova. Å andra sidan: höra mer om den bengaliska tigern och pedagogiken i hans undervisning. Innan jag hinner fatta något beslut fortsätter han:

-Alltså jag fattar ju att det är viktigt att du vet om det, det är därför jag kom nu fast det är visst ganska tidigt på morgonen? Men sånt måste man ju berätta med en gång.

Någonstans i sömndimmorna försöker jag förstå. Idén om att sova vidare förlorar allt mer mark till idén om att höra vidare.

-Eh…, hinner jag innan han fortsätter.

-Alltså jag kände bara att alla måste veta vad man skall göra i ett sådant läge. För om det faktiskt kommer en sådan där tiger så hinner man inte förklara utan då måste alla redan veta det innan, du vet, lite som när fluortanten skall komma?

-Fluortanten? FLUORTANTEN? Finns fluortanten nu?

-Ja, om inte tigern har tagit henne.

Nej, jag måste sova. Det här går inte, jag får inget sammanhang. Jag måste – osova. Och höra vidare.

-Vad menar du med fluortanten?

-Fluortanten skall komma till vår klass och då måste alla veta vad vi skall göra, förklarar han lugnt. Precis som om det kommer en livsfarlig bengalisk tiger, fast då behöver man ju inte skölja munnen förstås.

-Öh. Nähä. Nä.

-Så nu vet E hur man gör.

-Vad bra, för hon älskar att borsta tänderna!

-Mamma, somna inte. Inte borsta tänderna utan hon vet vad man skall göra om det kommer en livsfarlig bengalisk tiger förstås.

-Eh?

-Man skall faktiskt – men det vet väl du redan.

-Eh? Eh?

-Man skall faktiskt ringa 112. Och nu kan E det.

NU vaknade jag tvärt.

-Har du lärt E att ringa 112? Det var kanske – inte – jättebra. Hon är tillräckligt förtjust som det är i att gå och bära omkring telefonen och trycka på alla knapparna. Tänk om hon ringer upp 112, det är väl böter på det om man gör det i onödan? Hjälp.

-Ja, men alltså bara om det kommer en livsfarlig bengalisk tiger. Inte annars. Jag är väl inte dum heller.

Det måste vara ett tecken på min extrema trötthet att jag låter detta uttalande lugna mig och somnar om. Jag vaknar en halvtimma senare av att S ligger och knuffar på min axel.

-Mamma, vet du om att man kan lära sig ryska av att dricka en speciell läsk och så sätts alla ryska ord in i huvudet på en automatiskt utan att man behöver lära sig språket? Han flinar belåtet mot mig.
Och det är då det slår mig. Han vet. Han vet vilka saker jag kan sova igenom när han berättar och vilka jag vaknar av. Det är därför han aldrig kommer in och berättar vilken nivå han kommit till i sitt Pokemonspel, upplysningar som kan söva mig även under dagens mest pigga och uppmärksamma stunder. Han vet vad jag vaknar av. Och eftersom han vill ha sällskap när han vaknar i ottan, så han utnyttjar det.

Jag undrar vad han kommer att bli när han blir stor.

Undervisningssituation

Maj 042012
 

05:22, jag vaknar av att A står och drar i min fot.

-Mamma, mamma, jag vet hur man kan göra! Man kan göra nya pengar!!!

-Öh – eh – va?

-Alltså om jag vill köpa det där nya spelet som kostar 500 kronor, då behöver jag bara göra en apparat som gör nya pengar, så  har jag så mycket pengar som jag vill sedan. Då kan jag köpa Lego Ninjagogrejer och Pokemongrejer och Nintendogrejer och allting.

-Ehm va?

-Alltså jag kan göra pengar själv!!!

-Nej, det kan man inte gubben.

-Jo, jag kan. Jag har superkrafter. Och du kan också få låna om du vill köpa några nya (paus medan han funderar på vad vuxna kan vilja köpa för tråkiga saker) några nya räkningar eller så.

-Åh, tack, men…

Han är ute ur rummet innan jag hunnit prata. Det låter som att han lägger sig igen. Snart hör man små snarkningar.

Som ansvarig mor ligger jag dock vaken en timma, tills det är dags att gå upp. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag är imponerad eller bara oroad.

Minns ni det här inlägget? Just det. 

 

Apr 102012
 

Jag vaknar av att S står och tittar på mig. Medan jag vaknar till stirrar han. Nyvaken stirrar jag tillbaka och undrar varför vi tittar på varandra. Jag väntar på att han skall säga något, något som förklarar vår tysta ögonduell. Befinner vi oss i en vilda västern-film? Hör man surret av insekter och känner solens hetta slå mot cowboyhatten? Nej, det gör man inte. Vi befinner oss i mitt sovrum och en tyst, men välvillig, sjuåring stirrar intensivt på mig.

Jag tittar bort en sekund för att kolla klockan. Halv sex. Hans stirrande blick har inte lämnat mig. Jag börjar tro att jag vaknade enbart för att han glor så. Kan man göra det, vakna av att någon tittar tillräckligt stint? Tydligen. Jag stirrar tillbaka.

Till sist bryter han tystnaden.

-Mamma, säger han högtidligt, jag ville bara säga att du ser väldigt trött ut när du sover.

Mar 012012
 

Vaknar och räknar automatiskt in antalet sovande barn omkring mig. Två, killarna. A har tagit med sig tre gosedjur, sina kuddar och sin filt. S har hel sonika tagit min filt. Oj, och mina kuddar. När jag tittar på honom, vaknar han.

-Mamma, säger han, jag har en fråga.

Han vaknar alltid sådär, mitt i ett sammanhang. Jag tittar på klockan som snart är sex. Eller jaja, om 45 minuter. Det är sovmorgon för att vara S.

-Min fråga är så här: hur vet man att saker finns?

-Öhmm?

-Jo, tänk om jag tittar på en säng och så tänker jag ”jaha, där står en säng” och så är det kanske en dröm. Och så finns det ingen säng. Så hur vet man att saker finns?

-Eh – man kan sätta sig i sängen.

-Men tänk om man drömmer då med. Tänk om jag drömmer nu.

-Åh, ja, tänk, säger jag, med en tydlig önskan i rösten.

-Så hur vet man? Jag TROR att jag fick läxa i skolan, men tänk om jag bara drömde.

-Jag förstår, säger jag, men – alltså – drömmar vaknar man ju ur.

-Men tänk om man undrar innan man har vaknat.

-Mmm. Jag börjar bli trött igen och letar efter ett sätt att formulera att om man har en dröm som man aldrig vaknar ur är det bara teoretiskt intressant om det är dröm eller verklighet. Och förresten, hur definierar man verklighet? Men jag kommer inte på något sätt att säga det, så jag säger att man får försöka fundera. Om man funderar så är det ett tecken på att man inte drömmer.

-Men om man drömmer just att man funderar, då?

-Ja, då blir det ju svårt.

A har vaknat till under diskussionen och hunnit tröttna på den.

-Lägg av, säger A med avslutande stämma. Om man drömmer så vaknar man när ens bror bara tjatar och pratar och då säger man ”lägg av” och så fortsätter man drömma. Så är det.

Han somnar om på två sekunder och S tystnar också. Jag tror inte A:s logik har svarat på hans fråga direkt men han funderar vidare i tysthet. Jag gör också det – hur somnar man om efter sådana grubblerier?

Nu kommer jag att grubbla över det här hela dagen. Om det nu är ”dag” och inte ”dröm”. Vad tror du?

Maj 082008
 

imorse.
H: Mamma!
jag: (sömndrucket) Mmmm.
H: Mamma! Vakna! Det är morgon. Vi måste gå upp!!
jag: Mmmmm. Vänta skall jag titta på klockan. (klockan visar 04.43) Nej, det är mitt i natten. Vi får sova lite mer. Godnatt!
H: MAMMA! När är det morgon?
jag: Det är flera timmar kvar. Godnatt, godnatt.
H: M A M M A!!! Det är ljust ute.
jag: (har nästan hunnit somna igen) Mmmm. Det kan bli så på natten.
H: Men mamma! (kommer och sätter sig vid min huvudkudde och drar mig i håret). MAMMA! M A M M A!!! (jag öppnar ytterst motvilligt ögonen) Mamma, jag har en väldigt viktig fråga.
jag: Mmmmm..
H: Vem har gjort orden?
jag: Öh….va?
H: Vem har gjort orden?
jag: Vilka ord?
H: Alla orden. Alla orden som man säger.
jag: Öh…vem som har gjort orden?
H: Jaa.
jag: Ehmmmm…. (väljer den enkla utvägen) Gud.
H: Har GUD gjort alla orden?
jag: (med all den tvärsäkerhet som endast ett mycket akut sömnbehov kan ge) Japp. Godnatt.
H: Har Gud gjort ALLA orden?
jag: (väldigt väldigt trött nu) Absolut. Godnatt nu, sov så gott (drar täcket över huvudet)
H: (böjer sig ner och viskar under täcket) De fula orden också?
jag: Fula ord? Vadå fula ord?
H: Som….jävlar. Och fufan. Och —
jag: OK, de fula orden.
H: Har Gud gjort dem med?
jag: ….. (väljer åter igen lättast tänkbara utväg) Mmmm. Men nu måste vi sova.
H: OK. (tyst i två sekunder, tillräckligt länge för att jag skall somna om) MAMMA!!! Men de engelska orden då?
jag: De är jättefina tycker jag, älskling. Godnatt.
H: MEN! VEM! HAR! GJORT! DE! ENGELSKA! ORDEN!
jag: ….men det får ni prata om när ni har kommit fram till dagis (vaknar) Va? Va?
H: (med en blaserad pedagogisk röst som jag avundas henne) Jo, vi talade just om de engelska orden. De som de pratar i England. Jag frågade dig vem som har gjort dem.
jag: OK. Jag förstår. Jag är med. Jag är vaken. Vad sade du?
H: (upprepar långsamt, som till en idiot) Vem har gjort de engelska orden?
jag: Öh..det är också Gud. Här är ett bra engelskt ord: Good night. Det betyder att vi skall sova (somnar innan jag pratat klart)
H: Har Gud gjort de engelska orden också?
jag: Mmmmm… (öppnar ett öga och tittar på klockan som nu är 4.46. Varför går aldrig minuterna så här långsamt på natten när jag sover, utan bara när jag hålls vaken?)
H: Men de engelska orden är ju andra ord, som betyder samma sak som de svenska.
jag: Mmmm.
H: Men varför gjorde Gud flera ord för samma sak?
jag: Mmmmm.
H: Och har Gud gjort precis ALLA ord som alla säger i hela världen?
jag: Mmmmm.
H: Så om jag säger så här: ”kascha bomma gunne luppe ru” – har Gud gjort de orden också?
jag: Vet du, gumman, jag tycker faktiskt att vi skall sova nu. Vi kan prata mer om det här imorgon.
H: OK. (lägger sig och somnar)

Jag ligger vaken till sex (den officiella tiden då man får gå upp i vår familj). Funderar.
1) Vem har kommit på alla orden?
2) Kan det verkligen vara samma som kommit på alla fula ord som de vackraste orden i språket (som … sömn. Och  sovmorgon. Och… dotter?)
3) Om Gud nu har kommit på alla orden, skulle det inte ha varit smart att istället komma på något färre ord och lägga mer krut på att hitta på något humant sätt att få barn att sova lite längre på morgnarna?
4) Varför svarade jag inte Det Rätta Svaret när hon kom och började fråga. Det ENDA Rätta Svaret, det som garanterar sömn och glädje för en trött mor?

”Fråga pappa, han vet.”