Apr 142016
 

Du vaknade först av alla, men du berättade det inte för någon. Du låg kvar i sängen och kände efter. Större. Ja, bestämt var du större, betydelsefullare. För det blir man när man fyller sex år.

Du låg kvar och sträckte på dig och njöt av vissheten av att du är så stor nu som man är när man börjar skolan, så stor som du aldrig varit förut, så stor som du aldrig känt dig förut.

Och sedan kunde du inte ligga kvar längre, för det fanns presenter på köksbordet, och en familj som längtade efter att hylla dig, om du bara väckte dem först.

Och sedan vaknade alla och hyllade dig och du var det viktigaste som någonsin har existerat, och alla berättade det för dig. Och syskon som omsorgsfullt slagit in egenköpta presenter stod runt dig och föreslog att du skulle öppna just deras present nu. Och föräldrar pussade och gratulerade och du provade nya kläder och drog fram nya leksaker ur plastkartonger och du häpnade över varje mirakulös gåva, varje ny sak, varje present som påminde om din allt ökande ålder och värdighet och livsglädje.

Och kanske fick din mamma något blött i ögonen och din pappa log med extra ömhet när de såg dig, men det är inget som vi kan uttala oss om med säkerhet för du hade inte så mycket tid att kolla på sådant. Men kanske tänkte din mamma på den där dagen för sex år sedan när någon sade ”Det är en fin och arg flicka” och du firade livet med ett lejonvrål.

Och sedan gick du till förskolan, uppfylld av din betydelse, högtidlig i din stund av upphöjdhet, lekfull av livsglädje och lysande i din självmedvetenhet.

Och jag sitter fortfarande här, flera timmar efter att du gått för att leka med kompisarna, med något lite blött i ögat. Och en önskan, lysande som en eld, stark som en moderskärlek och alltuppslukande som en födelsedagsönskan att du behåller den där självmedvetenheten, livsglädjen och högtidligheten inför livet hela ditt liv.

Jan 262016
 

E ber aftonbön:

Snälla Jesus, jag vill tipsa dig om att om någon är dum mot folk så kanske de bara behöver få en rosa klänning för det blir man väldigt glad av. Så om du gav de där dumma mot tiggaren en rosa klänning så skulle de förmodligen bli så snälla så de aldrig mer skulle sparka någon. Tiggaren kan också få en rosa klänning för då kan han bli glad och tänka ”om jag har fått en sån här fin klänning får jag säkert mat och sånt också”. Och vet du vem mer som vill ha en rosa klänning? Jag ska ge dig tre ledtrådar. Det är en som är väldigt söt, och en som är väldigt SMART och en som är väldigt snäll.

OK, Jesus, om du tyckte det var svårt ska du få en ledtråd till: Det är en som har bra idéer om hur man får folk att vara snälla mot tiggare och hur man får tiggarna att bli glada.

Så nu kan vi ordna det, Jesus, att alla blir glada och snälla. Tack vare mig, typ, och lite dig för du får ju fixa de rosa klänningarna.

Och vet du Jesus, jag tycker du är så snäll så du ska också få en rosa klänning. Jag ska rita en till dig.imageMot teokrati (eller Eoktrati) med hög hastighet och intensiv fingertoppskänsla för viktiga frågor. 

Dec 192015
 

E: Alltså mamma, faktiskt, så säger A att tomten inte finns.
jag: Aha.
E: Men jag sade att tomten finns, för jag såg ju tomten på TV.
jag: Mmm.
E: OCH på Gränby Centrum. Han sjöng i en mikrofon.
jag: Ja.
E: Och så såg vi ju tomten utanför affären också, då när han gav clementiner till alla barn.
jag: Ja.
E: Och vid trafikljuset i stan. Och i filmen igår kväll.
jag. Ja.
E: Så då sade A att det var olika tomtar och att den riktiga tomten inte finns.
jag. Hmm.
E: Men han har ju fel förstås.
jag: Kanske det.
E: Fast han sade att jag hade fel.
jag: Vad sade du då?
E: Jag sade att han inte visste om den riktiga tomten fanns eftersom det finns så många tomtar så kan vilken som helst av dem vara den riktiga.
jag: Smart. Vad sade han då?
E: Han gillade den idén.
jag: Skönt.
E: Han gick och hämtade sina detektivgrejer.
jag: OK. Det känns… tryggt.
E: Han ska lista ut vem som är den riktiga tomten.
jag: Eller nåt.
E: Det ska bli jättespännande.
jag: Mmm.
E: Jag ska följa med honom.
jag: Vad består de där detektivgrejerna av egentligen?
E: En sax och en tång.
jag: (blundar)
E: För att A har en plan.
jag: (blundar hårdare)
E: Här är planen: om man klipper av en falsk tomte skägget, blir tomten arg.
jag: Och om man klipper av en äkta tomte skägget?
E: Så säger han ”Hohohoho!”
jag: OK.
E: Och SEDAN…
jag: blir han arg.
E: Kanske. Men då vet man!
jag: Så ni ska ge er ut och riskera allmän ilska tills ni hittar den äkta tomten?
E: Ja. Det blir nog några som blir arga.
jag: Vad… jag vågar knappt fråga, men vad…  vad ska ni ha tången till?
E: Ifall en av de falska tomtarna fuskar och säger ”Hohoho”så kan vi nypa dem i näsan med en tång.
jag: Och det är bra för att….
E: För att då blir de arga, förstås.
jag: Och det är bra för att….
E: För att den riktiga tomten säger Hohohoho då också. Fast liksom (håller för näsan) Honghonghonghong blir det ju då.
jag: Så nu kommer stans alla tomtar att vara arga på er?
E: Bara de falska.
jag: Åh, vilken lättnad.
E: Den äkta tomten kommer att tycka att vi är duktiga barn.
jag. Ja, alla vet ju hur den riktiga tomten älskar att bli avklippt skägget och nupen i näsan.
E: A är så smart!
jag: Kanske.
E: Och sedan, när vi har hittat den riktiga tomten, då sätter vi hans säck över huvudet på honom och tar med honom hit.
jag: OK.
E: För då får vi alla presenter.
jag: OK.
E: Och det är det som är det bästa med julen.
jag: Nej, det bästa med julen är att dela med sig.
E: Är det?
jag: Ja.
E: Då… i så fall… hmm….
jag: Det bästa med julen är att vara snäll mot människor.
E: Och ge saker till andra?
jag: Ja.
E: Då vet jag en snäll grej. När vi har hittat den riktiga tomten…
jag. Så kidnappar ni honom inte skoningslöst? Då frihetsberövar ni honom inte? Då fråntar ni inte alla andra barn i hela världen deras mytiska julglädje?
E: Jo de sakerna gör vi förstås.
jag: Förstås.
E: Men om det är så viktigt att vara snäll….
jag: Ja. Det är det.
E: Då kan vi ge bort tången och saxen till de falska tomtarna.
jag: Ah. 12404588_10153263542093837_1184316711_n

Dec 032015
 

12343344_10153236262993837_1346311770_oE, H och jag har köpt julklappar denna vecka. När vi nöjda tittade igenom våra köp på fiket efteråt konstaterade E plötsligen viktig sak.

E: Det är en julklapp som vi inte har köpt!
jag: Det hinner vi nog med ska du se.
E: Nej! Vi måste köpa den nu! Till tiggaren!
jag: Vilken tiggare?
E: Vår tiggare. Vid ICA. Hon som vi brukar ge en lapp till!!
jag: En julklapp till tiggaren… pengar?
E: Nej, inte pengar. Det är så tråkigt. Hon får pengar av många.
H: Inte så många.
E: Nej men hon får pengar i sin kopp. Inte pengar nu. Vi måste hitta på en JULKLAPP! Det är ju jul!
jag: Hmm.
E: Jag vet vad hon vill ha!
H: Vadå?
E: Klistermärken! Så klart!
jag: Klistermärken?
E: Ja, glittriga klistermärken. Med prinsessor kanske? Och änglar? Nej, jag vet precis. Sådana där rosa som har lite glitter längst upp. Med änglar. Änglar som sjunger och dansar ska det vara! På julen!
H: Du menar sådana där som du fick förut?
E: Ja! Inte vanliga änglar ska det vara. De ska sjunga och dansa.
jag: O… K…
E: Och guld och silver! Hon är ju en tjej. Hon borde ha en ängel med kronor och diadem. En sådan där påse med klistermärken, det ska hon få.
jag: O… K…
E: Hon kan sätta dem på sin kopp! Så blir den lite finare! Då blir hon glad!
jag: O… K…
H: Vad är det mamma? Det kan väl E få köpa?
jag: Ja, det kan hon väl men… det gäller ju att ge henne något som är… bättre… att ge henne?
E: Som vadå?
H: JUST DET! Som vadå?
jag: Eh… strumpor till barnen kanske?
E: MEN DET ÄR JU INTE TILL HENNE!
jag: Nej… strumpor till henne?
E: Men folk vill inte ha strumpor hela tiden mamma!
H: Inte jag iallafall. Inte i julklapp iallafall.
E: Folk vill ha GLITTRIGA grejer.
H: Som klistermärken kanske?
E: Exakt.
jag: H…. ska vi ge henne klistermärken?
E: Och kanske en ÖVERRASKNING!
jag: Klistermärken vore nog en överraskning.
E: Kan vi få ge henne det?
jag: Ja, fast kanske… Kanske vi kunde ge henne något som är varmt.
E: Varmt?
jag: Ja, hon kanske fryser. Det är kallt att sitta där.
H: En varm jacka?
jag: Vi kan fixa en varm jacka åt henne. Och vi har ett par kängor i källaren som är ganska varma som ingen använder. Det kanske är hennes storlek, vi kan kolla iallafall.
E: KLISTERMÄRKEN!
H: Men det här blir ett STORT paket, E! Stort!
jag: Vi slår in det jättefint.
E: Och ger det till henne? Jag ger det till henne.
H: Du får ge det till henne.
E: Det KANSKE kan bli lika bra som klistermärken.

Så nu har vi kollat runt och packat ihop varma kläder i allmänhet, och vinterjackor och kängor och varma strumpor i varierande storlekar. Imorgon ska vi slå in det i julpapper och lämna över det.

Imorgon ska hon sitter och tigger vid vårt ICA få reda på att någon tänkte på henne och ville att hon skulle få en julklapp. Imorgon ska godheten få segra, i det lilla. För det är alltid där godhetens segrar vinns. I små gester som gör världen en aning bättre, i ett litet hörn.

Imorgon. Imorgon ger vi årets första julklapp.

Och var inte oroliga, kära vänner. Vi har inte glömt.

I fickan på jackan ligger den – påsen med rosa och glittriga klistermärken.

Och änglarna sjunger och dansar.

 

Aug 192015
 

E: Mamma har du tänkt på att jag är väldigt komplicerad?

jag: (med kanske lite större övertygelse än artigheten påbjuder) Ja!

E: Jag är väldigt komplicerad för jag bodde i din mage när jag var liten.

jag: Ja.

E: Och sedan VILLE JAG FLYTTA UT! Det ville inte de andra. Det är för att jag är komplicerad.

jag: Vilka ville inte flytta ut?

E: Du vet. Alla bebisarna som är kvar därinne.

jag: Kvar?

E. Ja! Alla de som ville stanna i din mage. De gör det för de är inte så komplicerade, de förstår liksom inte.

jag: Så… jag har en massa bebisar i min mage som inte vill komma ut?

E: Ja!

jag: Okomplicerade bebisar?

E: Ja!!

jag: Hur länge har… de funnits där?

E: LÄNGE! För alltid, typ. Och de kommer alltid att stanna kvar.

jag: Så jag bar dem innan jag bar dig? Och nu efter? Låter komplicerat.

E: Ja, men jag trodde det inte själv först. Men så kom jag på att det är därför jag är så komplicerad. För att jag ville ut och börja leva som en människa.

jag: Och… de andra… de ville liksom inte det?

E: (oberörd) Visst! Vi var så många därinne och jag sade ”skall vi inte komma fram nu” och de bara ”nej, vi vill stanna här, det är mjukt och mysigt här inne” för de var inte så komplicerade.

jag: Jag känner mig så… kränkt. På något sätt.

E: För att du har bebisar i magen, kanske.

jag: Jag vet inte exakt varför.

E: För att jag är komplicerad kanske.

jag: Det kan vara en del av situationen, det kan det.

E: De där andra då! De är liksom som… som Minioner. EXAKT så faktiskt. Fast okomplicerade. Det är därför de aldrig, aldrig kommer ut från din mage. De bara bor där för alltid.

jag: Det du säger nu är något helt annat än vad läkarvetenskapen hävdar.

E: För att jag är KOMPLICERAD.

jag: Ah.

E: Du måste lyssna på vad jag säger.

jag: Ja, det förefaller så.

E: Jag är så bra!

jag: Får jag fråga hur du kom till den här slutsatsen?

E: Vilken? Att jag är bra? Eller att jag är komplicerad?

jag: Nej, att det är flera ofödda och okomplicerade bebisar i min mage.

E: Det var enkelt.

jag: OK.

E: Enkelt för mig alltså. För dig hade det varit svårt.

jag: Jag kan tänka mig det.

E: Jag sade till pappa att din tjocka mage var full med mat och då sade han att det var inte så. Och då tänkte jag: vad kan man ha i magen mer än mat? Jo, bebisar.

jag. Och då sade förstås pappa: ”Nej, mamma har ingen tjock mage”?

paus

jag: Det sade väl pappa?

E: Pappa sade att det var tur att det inte fanns fler som jag. Och då tänkte jag att det måste vara alla de där bebisarna inuti som inte är som jag.

jag. OK.

E: Vet du vad det heter när man har många olika okomplicerade i sin kropp?

jag: Schizofreni?

E: Det heter tjock.

jag: Kränkt. Sade jag att jag kände mig kränkt?

E: Jag vet vad kränkt betyder.

jag: Vilken osannolik lycka för mig.

E: Vill du veta vad det betyder?

paus

E: Det betyder okomplicerad.

jag: Förstås.

E: Själv är jag väldigt komplicerad.

jag: Vi är fullständigt överens därvidlag. 2015-08-12 15.42.45

Aug 102015
 

2015-07-12 18.33.01Hon har  blivit stor. Hon har vetat länge nu att hon skall börja på en ny avdelning på dagis. Men detta är något mycket mer än en ny avdelning på dagis – det är den avdelning på dagis som är den sista, den avdelning på dagis som har lokaler INNE I SKOLAN, den avdelning på dagis som innebär att man får äta i skolmatsalen och jumpa i jumpasalen – den avdelning på dagis som betyder att man är stor nu.

Hon har vetat det länge, sett fram emot det intensivt, och imorse var det dags.

Imorse behövde vi inte gå in genom dagisets grindar för att lämna av henne utan fick gå in i skolbyggnaden. Fattar ni? Det är exakt, precis, på pricken som att man har slutat på dagis och går i skolan.

Hon vaknade halv fem imorse, studsande och med ett leende lyckligt som en förskollärare på Panduro, och förkunnade för oss alla om och om igen: ”Idag börjar jag på Frode!” Hon sjöng medan hon klädde på sig, skrattade segervisst i bilen och dansade mot ingången till den nya avdelningen.

Och sedan, när vi kom fram till dörren och alla hennes jämnåriga vänner stod innanför den så stannade hon bara. Blickstilla. Orörlig. Det var som att hon i den stunden insåg allvaret, insåg sanningen, nådde sin dröm. De lysande ögonen blev allvarsamma, nästan inåtvända. Hon tog mig hårt, hårt i handen och höll mig tätt. En förskolefröken mötte upp och visade var kläderna skall hänga och de fina nya lokalerna. E släppte mig inte ens en tiondedel av en sekund. Hon har inte hållit mig så hårt i handen sedan vi var på Kolmården och såg lejon, men detta var något annat. Detta var livet som drabbade henne.

Det är en sak att ha en vision om att bli stor, att vara störst, bäst och vackrast. Det är en annan sak att komma fram till porten, gå in i framtiden och upptäcka att man plötsligt blivit det man ville.

Vi kramas så där länge, hon vill inte riktigt släppa mig. Kommer hon verkligen att vara densamma när jag kommer tillbaka? Hon håller kvar mig, håller kvar sin litenhet, en sekund till, och sedan en till. Jag håller henne om ryggen och säger de finaste ord jag kan, om att hon är stor och jag är stolt, och vi ses i eftermiddag och jag älskar dig.

Hon stannar upp och tittar på mig. Ögonen fulla av en vishet som hon inte hade när hon var liten och gick på andra, bebisaktigare dagisavdelningar. Ögon fulla av den blyga glädje som det innebär att ha nått ett mål.

Ögon som ser på mig med något som aldrig funnits i dem förut: lite, lite överseende.

-Såja, mamma, säger hon. Nu får du gråta färdigt och gå.

Jag stirrar på henne. Det är ju hon som är ledsen, det är ju hon som står inför något livsomvälvande, det är ju jag som är den stödjan– hon klappar mig på kinden, och blir blöt på handen.

-Inte gråta, mamma, säger hon, från sin upphöjda, mogna position av Frodebarn. Det är ingen fara. Jag älskar dig ändå.

Hon släpper mig, vinkar en gång och springer iväg med vännerna, och jag går till bilen. Vad hände egentligen? Vem var det som hade en existentialistisk kris, hon eller jag? Vem var det som stöttade och stödde? Hon eller jag? Vem var det som hade tårar i ögonen?

Jag sätter mig i bilen, säker på bara en enda sak: Hon har blivit stor.


2015-07-12 18.32.58

 

Aug 062015
 

2015-07-12 10.19.12-1

Ögon som betraktar mig, som äger mig. Ögon som vet, inte bara tycker, att det är mitt fel att det regnar.

Den sortens blick som är djup som havet och arg som ett hällregn.

Den här blicken vet saker, inte bara saker om regn, utan saker om mig.

Den vet att det mitt fel att hon inte tog regnjackan på när jag bad henne om det.

Den vet att om man blir så arg på sin mamma för att det regnar, att man kastar sina strumpor i havet och det visar sig att strumpor blir ännu blötare av hav än av regn, så är det också ens mammas fel.

Den vet dessutom att mammor har en magisk förmåga att få det att sluta regna, och om de inte använder den kan det bara bero på en sak: mammors oförklarliga, illistiga, ogenomträngliga, inneboende ondska.

Men titta lite längre på den här blicken. Den har mer än ilska och vetskap om hur mammor fungerar.

Den har en glimt någonstans, också. Och när du har sett den glimten, är räddningen nära. Eller närmare. Ser du den? En glimt om att det finns mer i världen än det som är blött och blötare än blött, dumt och dummare än dumt.

Det är en glimt med en hemlighet, en glimt som bara finns hos den som vet var vi lade skorporna med kardemummasmak.

Och det är den sortens hemlighet som också är djup som havet, djup som en mörkblå blick. Den sortens hemlighet som kan rädda en regnig utflykt till ett blött hav, den sortens hemlighet som är lika delar självinsikt, humor och sötsug. Den sortens hemlighet av den sortens glimt i den sortens blick som man kan spegla sig i.

Och detta är hemligheten: Både mammors ondska och femåringars ilska kan botas av skorpor med kardemummasmak.

Apr 142015
 

2015-04-14 07.47.26

Hon vaknade halv sex och ställde sig vid min säng. Hon skrek: ”Jag fyller inte år nu! Och inte nu! Och inte NU! Men NUUUUU!” och då var det bara att gå upp och fira. För när man väcks på det sättet, så vet man att det är en speciell dag.

En av de mest speciella grejerna, om man frågar henne, var att hon gjorde en fläta på sin nya docka ”alldles själv bara att H jode den fusst och sen jode jag och sen lagade liksom H lite det som blev lite tokigt med min fläta. Men jag jode selva flätan”. En av de mest speciella grejerna, om man frågar mig, var att eftersom hon inte längre är en liten bebis, så tycker hon att det är min tur nu. Japp. Hon kan erbjuda sig att vara mamma, och jag får vara dreglande, vag, trotsig och allmänt osammanhängande.

Jag förstår inte hur någon rimligen kan tacka nej till den chansen. Särskilt inte eftersom den innehåller möjligheten att stå där imorgon bitti, halvsex, och skandera vid E:s sängkant:  ”Inte nu, inte nu, inte NU, men NUUUUUU!”

Apr 132015
 

E fyller fem år imorgon. Hon är 122 cm lång. Hon kan räkna till tio, och hon har fått en spruta. Hon förhandlade sig till att få två presenter av bvc-sköterskan (en rosa tatuering och ett lila fjärilsklistermärke), och vi reser oss upp för att gå. Sköterskan tar i hand och säger:

-Jaha, då har ni slutat på bvc då.

Jag vänder mig mot E för att säga att hon är så stor att hon inte hör till bvc längre när pronominet slår mig med full kraft, som en boxningshandske i ansiktet. Ni. Då har NI slutat på bvc då.

Då har jag slutat på bvc, då. När ens sista barn slutar på bvc, då måste även mamman sluta på bvc.

Jag vänder mig om i dörren och tittar in i det lilla vitmålade rummet. Stirrar blint på den scen på vilken så många av mina barns utvecklingssteg har visats upp. Ett skrivbord, en bebisvåg, ett skötbord. Jag har gått på bvc sedan 2003. Skall jag bara sluta nu?

Bvc-sköterskan ler professionellt mot mig och tycker antagligen att jag skall gå ur rummet, men jag kan inte det. Inte nu. Inte sådär bara. Det här rummet – det har varit en stor del av mitt liv. Här har jag suttit och lyssnat på råd om böjveckseksem, samtalat med människor som diskuterat mina bröstvårtor på akademisk nivå, hållit barn i handen vid vaccinationer och jublat när A klev över 18-kilosgränsen.

I det här rummet insåg jag att H behöver glasögon. I det här rummet förstod jag att S inte hörde illa, utan bara föredrog att sätta de små klossarna i en viss speciell färgordning framför att lyssna på ljud i hörlurar vid hörselkontrollen. I det här rummet har änglalika sköterskor förklarat att kolik går över, att jag kommer att få sova (vilket år som helst) och att ett-och-ett-halv-års-trots är helt normalt. Och tvåårstrots. Och treårstrots. Och fyraårstrots. Och…

I det här rummet har allting varit normalt. Och har det inte varit det, så har det blivit det. För på bvc är allt normalt.

Jag kommer att sakna det. Jag kommer att sakna ett rum där allt är normalt, ett rum där någon kan väga normalitet och ta bort oro med ett måttband runt huvudet. Jag kommer att sakna det här rummet.

Bvc-sköterskan tittar forskande på mig, nästan som att jag vore en väldigt intressant form av tredagarsfeber. Jag gör en hjälplös gest mot rummet och säger:

-Vi har varit med om så mycket här. H:s glasögon, S:s eksem, A:s kolik, E:s skorv… Jag kommer liksom att sakna det. Sakna bvc.

Hon ler mot mig, böjer handen bakom sig och stänger dörren till bvc-rummet, det rum där jag inte längre hör hemma, och säger de förlösande orden:

-Det är normalt.

E och jag går ut mot väntrummet, ut mot verkligheten, ut mot framtiden. Jag känner episk filmmusik inom mig, tar E:s hand och tänker säga något om att vi nog skall klara även detta, när E ler mot mig och säger:

-Mamma, jag är stor nu. Och du! Du är också stor nu.

Och så får det väl bli. Vi skall nog klara även detta, vi som blivit stora nu. 2015-03-15 13.04.43

Apr 072015
 


A skall läsa en saga för E. Det måste vara Nicke Nyfiken, har E bestämt, men de hittar inte boken. Men. Nuförtiden är det ju bara att googla fram allt man vill hitta. Allt som krävs är fantasi och talang.

A plockar fram lite bilder från sin mobil och berättar den här sagan:

A: Det var en gång en pigg och nyfiken liten apa.Chewbaccaheadshot

 

E: Åh! Söt!
A: Japp. Och han levde ihop med sin vän, mannen med den gula hatten.
harrison_ford_indy_indiana_jones_fedora_hat_leather_jacket
E: Ja, han är så snäll.
A: Japp. Och en dag träffade de en flicka som älskade kanelbullar.
carrie_fisher_princess_leia_xvi_by_dave_daring_d62_by_dave_daring-d62qtyz
E: Åh, kanelbullar!
A: Ja, jag vet. (drar fram nästa bild och funderar ett tag) Eh… sedan… slängde de alla kanelbullarna i en stor… soptunna.
1521964A: Snipp snapp snut, så var sagan slut. Var det en bra saga?
E: Världens bästa saga. Jag tänker kalla den…. något fint. Star wars, tror jag.
A: Det var ett fint namn.
E: Det är för att jag älskar den. Imorgon vill jag höra om Darth Vader fast med NallePuh-teckningar.
A: Det blir spännande.
E: Ja, det blir det.

Ja. Det blir det.