Mar 052015
 

Morgon innan förskola och skola och allt det där. Jag vill borsta E:s hår. Hon blir arg och skriker ”Dumma fula mamma!” H griper in.

H: Men E, inte säga att mamma är ful! Hon blir ledsen då!
E: Bra!
H: Men om mamma blir ledsen kanske hon inte gör allt som du vill.
E: Allt som jag vill?
H: Glada människor är snälla människor. De gör mer som man vill.
E: Så… inte säga fula dumma mamma?
H: Exakt.
E: Förlåt mamma. Du är inte dum och ful.
jag: Tack. (borstar E:s hår)
H: Förresten mamma, snygg tröja. Är den ny?
jag: Hmm… vill du att jag skall göra som du vill nu?
H: Va? Nä. Jag bara råkar gilla din tröja.
jag: Så du tycker verkligen att den är fin?
H: Ja.
jag: Den HÄR tröjan? En tröja som jag äger? Är den fin?
H: Ja! Åh, mamma, allt jag säger är inte sagt för att påverka dig.
jag: OK… i så fall… tack. (börjar kolla att jag har allt med i min väska)
H: (till E) Så! Där ser du!
E: Men hon gjorde liksom inget som du vill.
H: Men hon KOMMER att göra som jag vill.
E: När då?
H: Shhh. Vi pratar om det sedan. Hon hör.
jag: Ehmmm… jag står här. Bredvid er. Och hör allting!
H: Mamma, allvarligt!
jag: Ja, allvarligt.
H: Jag liksom bara saying to the little girl.
jag: Eh?
H: E, kan inte du gå ut och kolla om bilen står kvar i garaget? (E försvinner ut)
jag: Jaha?
H: Vill du inte att hon skall behandla dig snällt?
jag: Jo.
H: Vill du inte att hon skall tänka att det lönar sig att behandla dig snällt?
jag: Eh… jo… antar jag.
H: Vill du inte att hon skall fatta att du inte behöver göra något snällt tillbaka omedelbart? Att det kan vara lite senare, längre fram?
jag. Eh…
H: Vore det inte bra om hon såg det som att det är bra då om hon är snäll mot dig och du är snäll mot henne?
jag: …. Jo.
H: Så med andra ord, jag har precis informerat henne om att hon skall vara snäll mot dig, för att du är snäll mot henne. Så hennes förtroende för vänlighetens kraft kan gro. Inget fel på det va?
jag: Nej. Bra jobbat. Fint uppfostrat.
H: Om du vill tacka mig har jag några förslag på lite saker jag vill ha.
jag: Ah.
H: Bara för att lära mig att det lönar sig att hjälpa till.
jag: Ah. 

2015-02-28 14.32.19 Jag har närt Machiavelli vid min barm. 

Feb 252015
 

När jag går hemifrån på morgonen så möter jag M:s blick. Och det är en på förhand slagen blick. En blick som är besviken på det hafsverk som är livet. En grådaskig, liksom livlös blick. En blick som liksom levat hårt och länge och känner av det.

Nej. Nu vet jag.

Den här sorten: En blick sådan som man kanske får när man skall klaga på en IKEA-byggsats och vet på förhand att det är man själv som har slarvat bort både innehållsbeskrivningen och ide där långa skruvarna som behövs i steg 3, och slängt insexnyckeln i metallskrotet för att man vill visa den vem som bestämmer, och sedan blev arg på riktigt och LIMMADE ihop två brädor som inte alls skall sitta ihop, och man är övertygad om att det syns på en så man har förberett en vattentät historia som man vet att de kommer att genomskåda och ändå vara så snälla mot en. Den sortens blick. Det är ett exempel bara, inget som verkligen har hänt mig eller så. Du vet. Ett exempel.

Iallafall var det en sådan blick jag fick av M imorse. Och jag vet varför.

Det var nämligen han som skulle vabba med E idag.  Och E är inte sjuk, och inte frisk. Hon är faktiskt precis på det där stadiet mellan friskhet och sjukdom som gör att det som hon helst av allt vill göra är att sitta och titta på Frost hundra gånger. I sin faders knä.

Exakt. Ni fattar blicken.

Jag tänker på honom med visst medlidande, medan jag stänger dörren hör jag inledningstonerna, ser jag för min inre syn hur Disneyslottets profil kommer fram på skärmen. Och så åker jag. Och lämnar dem.

Och då och då under min arbetsdag skänker jag dem en tanke, en tanke var, som ett slags tankekomplex. Det var en slags kombination av lyckoönskningar till E och medlidande med M, lite som den typen av tankar som en annan IKEA-anställd som kommer ut i kassan precis samtidigt som du står där med din falska historia och dina hoplimmade brädor och stammar får när den tänker på hur synd det är om kollegan men hur otroligt roligt det kommer att bli på kollegan att härma dig och er interaktion på personalfesten på kvällen.

Och så ringer M. Och jag anstränger mig för att plocka fram mitt mest medlidsamma tonfall, när han avslöjar att jo, de har tittat på filmen hela dagen. Men det var helt ok, för dvd-spelaren hade hakat upp sig så de kunde bara titta på den på engelska eller finska. ”Och den engelska är JÄTTEMYCKET bättre än den finska! Nu skall vi testa med tysk textning!”

Och jag tänker att min man har en säregen förmåga att hitta något vackert även i den gråaste av vardagar, en ljuspunkt mitt i den mörkaste vinter. Och jag får varma känslor för honom, så där som man får exempelvis för en IKEA-tjänsteman som ler fullständigt utan ironi, låtsas som att hen inte ser ens rodnad och skam, och säger ”måste ha varit produktionsfel. Vi ordnar en ersättning.” och skickar med två extra insexnycklar ”ifall de skulle komma bort”. Riktigt varma känslor med andra ord.  Så jag säger det till honom, att jag uppskattar hans förmåga att hitta det fina.

Och han svarar ”Some people are worth melting for.”

Men han sade det inte på finska iallafall.

 

 

2015-02-20 16.33.44Let it go. På allvar: Let. It. Go. 

Jan 262015
 

Ibland vet man i förväg att tragedier nalkas. Ibland kan man inte göra något annat än att förbereda sig mentalt.

Det grymma hotet hade funnits där länge: dockans fot satt löst. Väldigt löst. Jag har försökt att sy på den, men den nål och den syfärdighet som krävs för att sy i gummi, bomull och dockistoppning samtidigt, den saknar jag.

Och nu hände det. Dockans fot trillade av.

Jag hade förberett mig. Jag hade gjort i ordning en sjuksäng, med gipsmöjligheter (eller nåja, lindning, men det såg ut som gips), med dropp, med Ken och Barbie som läkare, med dockvänliga tidskrifter att läsa. Jag var redo för de existentialistiska samtal som skulle komma, för sorgen, för chocken, för tårarna.

För det mesta, faktiskt.

Utom för E.

För när dagen kom, gick hon lugnt fram till mig och meddelade fakta med en sorgsen men klar röst.

E: Min docka har tappat sin fot.

jag: Åh! Stackars lilla dockan! Skall vi ta hand om den på docksjukhuset?

E: Jag måste få en ny docka.

jag: Ja! Kära lilla du! Så klart vi skall ta hand om din stackars lilla docka! Vi kan — va?

E: Jag måste få en ny docka.

jag: En ny docka – som kan ta hand om den fotlösa dockan? Som en doktordocka?

E: En ny docka att ha som min docka.

jag: Men…

E: Mamma, min docka har TAPPAT foten. Jag kan inte ha en docka som har tappat foten.

jag: Men skall vi inte bädda ner den och ta hand om den och rädda den och göra den bra?

E: Mamma, den kan inte bli bra.

jag: Men om vi ger den dropp och —

E: Mamma, jag vill ha en ny docka.

jag: Men… din gamla docka då?

E: Vi kan slänga den i papperskorgen.

jag: Men… vill du inte krama din docka och trösta den?

E: (kramar dockan kort) Hejdå, dockan. Jag var alltid snäll mot dig. (lägger dockan i sopkorgen i köket)

 

Och så var det med den saken.

Ibland kan man inte göra något annat än att förbereda sig mentalt när tragedier nalkas. Och ibland behöver man inte göra något, visar det sig.

Och.. tja…

Det är ju bra, och väldigt fint, och liksom – ja, bra – att hon inte är så sentimental och pjåskig. Att vi inte måste vårda den där trasiga dockan och fjanta oss och — hålla på. Det är ju — jättefint – att hon är så positiv och ser framåt. Det är — verkligen — verkligen jättebra. VERKLIGEN. Fint. Bra. Osentimentalt. Jättebra. Verkligen.

Och om. Ifall. OM.

Och om någon går upp i natt och tar upp dockan ur sopkorgen och lägger henne i den redan förberedda sjukhussängen och kopplar upp henne på dropp och gipsar henne litegrann? Om någon gör det? Om någon kanske rent av får en liten tår i ögonvrån över dockans situation?

Tja, då kan ni lita på att den personen som gör det inte är E iallafall.

 enäsaInte extremt sentimental. För sådana är vi ju inte i vår familj. 

 

Dec 152014
 

2014-11-22 19.42.08E sitter vid köksbordet och ritar regnbågar. 

E: Mamma, jag ritar till pappa.

jag: Det var snällt av dig.

E: Jag vill göra en tack till honom för han var snäll och dammsög hela lekrummet.

jag: Det var snällt av honom.

E: Jag sade bara så här ”Pappa hur fungerar dammsugaren?” och då dammsög han allt allt allt. Fast han hade sagt att vi måste städa själva.

jag: Det var smart av dig.

E: Jag vet. Och nu får han en present av mig.

jag: Det var också smart av dig.

E: Jag är jättesmart.

jag: Jag vet!

E: Mamma, pappa dammsuger åt dig också. Hela tiden städar han ert rum.

jag: Pappa är så snäll!

E: Eller så har du också lurat honom.

jag: Älskade vän, tro mig: Man behöver inte lura din pappa till att städa. Det är en naturlig instinkt hos honom.

E: Vad är instinkt?

jag: Det är när man gör något av sig själv, utan att fundera på varför.

E: Som äta godis.

jag: Typ.

E: Så pappa dammsuger för att det är som godis för honom?

jag: Tja. Ungefär.

E: Det är inte som godis för mig.

jag: Jag vet, inte för mig heller.

E: Vet du vad som är som godis för mig?

jag: Godis?

E: Ja! Godis! Och också: att lura pappa.

jag: Hm.

E: Så nu undrar jag hur du lurar pappa att städa.

jag: Det behövs inte. Han gillar liksom bara att städa.

E: Kanske för att vara snäll.

jag: Kanske, han är hemskt snäll, din pappa.

E: Eller så är du hemskt smart.

jag: Jag är hemskt smart.

E: Det känns som att du lurar honom att städa.

jag: (försjunker i tankar ett ögonblick) Men det känns inte så för honom. Det är det viktigaste.

E: Att han tycker att han städar för att han vill?

jag: Han måste tycka det. Annars vore han inte glad.

E: Men om han tror att han gillar det, då är han glad.

jag: Typ så.

E: Men hur lurar du honom då?

jag: Jag lurar honom inte. Jag bara… han är bara snäll. Så är det.

E: Mamma, du ÄR smart.

jag: Jajamen.

E: Men du är inte så jättebra på att städa.

jag: Jag behöver inte vara det heller.

E: För pappa är det.

jag: Ja.

E: Och då är pappa bra på att städa, men inte du,  och eftersom du är smart, så behöver inte han vara så —

jag: Schhh…

 

Dorothy L Sayers:

Time and trouble will tame an advanced young woman, but an advanced old woman is uncontrollable by any earthly force.

Dec 132014
 

E: Mamma, du vet hur jag inte fick vara Lucia på dagis igår?

jag: (med sjunkande hjärta) Ja.

E: Jag vet hur vi skall göra!

jag: OK.

E: Vi skall ju gå på H:s luciatåg ikväll. Då kan jag vara Lucia.

jag: Eh… du vet att det redan finns en Lucia va?

E: Ja! Jag!

jag: Nej, jag menar en person har valts till Lucia, som skall vara med och sjunga. Du skall inte vara med och sjunga.

E: Jag skall sitta i ditt knä.

jag: OK. Då får du vara Lucia.

E: Inte vara med och sjunga.

jag: Jjust.

E: Inte springa fram och klättra upp på scenen och hålla på att  hoppa upp och ner när de sjunger.

jag: Du har fattat!

E: Då är jag Lucia?

jag: En sitta-i-knät-Lucia.

E: Ungefär så, ja.

jag: Ungefär?

Men då var hon borta och bytte om.

Och sedan satt hon snällt i mitt knä och tittade på Luciatåg. Och jag tänkte att det går ju riktigt bra det här.

Foto 2014-12-12 18 51 38

 

Eftersom jag inte visste.

Ni vet förstås vad jag inte visste, goda och intelligenta bloggläsare. Men jag visste det inte.

Det går att både hålla och bryta sina löften på samma gång, om man bara är smartare än den man talar med.

Och det var hon ju.

Hon bröt inte Luciatåget, störde inte deras framträdande alls.

Men…

Tja…

När man tittar tillbaka handlade hennes löften om att inte störa Luciatåget. Inte ett enda löfte om att inte själv VARA ett luciatåg.

 

 

Det är bara en sak som sägnerna litegrann har glömt att nämna om Lucia. Hon var god, det vet vi, och vacker, och trogen, och kristen och from och sånt. 

 

Foto 2014-12-12 19 10 17

Men det som ingen riktigt har gått in på i tillräckligt stor detalj är att hon har ett mycket stort behov av att uppträda inför folk. 

Foto 2014-12-12 19 10 29

Hon tycker liksom att musiken skall spridas till alla. Och själv skall hon vara den som står på scen och får igång dem. 

Foto 2014-12-12 19 10 32Sålunda blev det som hon ville. Hon var Lucia. På scenen. Hon möttes av jubel och hurrarop, och när de inte var tillräckliga bidrog hon med eget jubel.

Mörker är trist och kallt
ljus blott på tiljan
då vet du, tusenfalt
dit går Lucian
Då kommer någon där
Jag vet nog vem det är
Santa Lucia, Santa Lucia

Och visst är det möjligt att jag borde ha räknat ut det här på förhand. Men jag gjorde inte det. För jag är inte sådan.

Eller som Piet Hein uttrycker det:

Föräldrar KAN uppfostras till att förstå
Men då skall man ha haft dem sen de var små. 

Dec 112014
 

Klockan 02:05 står hon vid min säng.

-Mamma, jag är så varm!!

Jag lyfter upp henne. Ja, hon är varm. Hon är så varm att jag viker ihop täcket i fotändan av sängen när hon kryper ner hos mig. Hon har feberblanka ögon så jag tror att hon skall somna bums. Istället tittar hon på mig, svårmodigt.

-Mamma, kan inte jag sjunga Santalucia nu?

Just ja. Det är Lucia på dagis imorgon. Hon tittar på mig med en förhoppningsglans mitt i allt det feberheta. Jag vill säga att självklart skall hon få vara Lucia, hon har ju sett fram emot det så länge, längtat så mycket. Men jag vet att hon kommer att bli hemma.

Hon somnar, jag ligger vaken. Det gör ont i mig. Jag vill se till att hon får det här, att den här upplevelsen som hon har tränat på och levt sig in i så långe skall bli på riktigt.

Hon vaknar igen klockan 4. Hennes första tanke är Lucia. Hon är frisk nu, säger hon och klappar mig vädjande på axeln. Jag får nästan brännsår.

Hon vaknar klockan 6 och förklarar att hon skall gå till dagis ”ijallafaj”. Hon kommer ur sängen och stupar omkull på golvet.  Hon orkar inte gå längre. Hon vill bara ligga där ett tag, sedan skall hon gå till dagis och vara Santalucia.

Jag ringer dagis med gråt i rösten. Varför kan hon inte vara frisk bara den här dagen, då? Jag åker till jobbet och M är hemma med henne. På mitt jobb berättar jag för alla om hur hon förberett sig, hur hon ”avslöjat” för mig att när de har sjungit ”Tomten jag vill ha en riktig jul” så skall alla barnen ropa ”GOD JUL!” och buga sig. Hur hon istället får titta på Pingu och Daniel Tiger och sova och sova. Berättar om en liten flickas längtan efter att få visa upp sig och sitt dagis. Kanske blir jag riktigt poetisk och börjar prata om nöjet och nyttan med att gestalta dramat, att gå in i rollen.

Det kan hända att jag pratar lite för mycket om det här. Mina kollegors ögon blir också, om inte feberblanka, så iallafall blanka. Jag misstänker lite att de eventuellt tänker på något annat medan jag pratar. Men det här är en existentialistisk grej för mig, jag kan inte sluta. Om de inte vill lyssna, kan jag plocka fram bilder på min mobil från förra årets Lucia och visa dem. De ler tacksamt – eller något.

Jag får prata! Jag måste ju bearbeta. Antalet Luciatåg på dagis är begränsat, hon är mitt sista barn. Så nu snuvades vi, hon och jag och hela familjen, på en av dessa upplevelser.

Vi har varit på många Lucior på hennes dagis. Men det här är det första året hon vetat om och kunnat förutse, hon längtat och sett fram emot, hon har räknat ner dagarna. Själv räknar jag ner timmarna tills när jag inte står på dagisgården och tittar på små michelinlucior med vita linnet ovanpå Gneisoveraller.

Jag ringer hem och kollar läget. Hon äter Piggelin och sjunger ”Ute är mörkt och kallt”. Inne är det också mörkt och kallt, tänker jag bittert.

Jag samlar ihop mig och hämtar de stora barnen från skolan. De vill ändå åka till dagis och titta på de gulliga tomtarna och renarna och pepparkaksgummorna, men jag säger nej. Istället åker vi hem. Hemma möts vi av en piggelinkladdig prinsessa. Inte Lucia, prinsessa.

jag: (med darr på rösten) Hur har det gått?

M: Febern är nere och hon bestämde sig för att bli prinsessa istället för Lucia.

jag: Bara sådär?

M: Ja, typ.

jag: Ingen ångest?

M: Eh… nä… (tittar forskande på mig. Jag vet att han vet att jag har nojjat över det här hela dagen, att jag inte ens tänkt tanken på att inte E nojjat över det hela dagen). Hon är en prinsessa istället.

jag: Så… ok. Så… allt gick bra då?

M: Ja. Förresten: Dina kollegor ringde.

jag: Va?

M: Dina kollegor ringde. De ville bara säga att imorgon får du väldigt gärna prata om något annat än att stackars E fick klara sig utan att dagislussa.

jag: De ringde inte alls!

M: Nä. Men de kunde ha ringt.

Jag struntar i honom, kramar E. Hon kramar mig. Tittar på mina ögon. Frågar om jag är ledsen. Nej, jag är inte ledsen, säger jag. Jag var bara orolig för att hon var ledsen. (Visst, säkert!) Hon tittar på mig lite medlidsamt. Drar fram sitt prinsessvärd.

-Mamma, jag är OK! Jag är ju en prinsessa. Och nu dubbar jag dig till prinsessa. Kom och prinsessa med mig!

Jag går och prinsessar med henne. Prinsessa är faktiskt ett alldeles utomordentligt verb. LIka bra som lussa.

Eller kanske bättre.

2014-11-30 17.16.20

 

Tage Danielsson har rätt, som alltid:

Det är en sak jag uppskattar med barn, de går inte runt och visar fotografier på sina föräldrar.

Dec 112014
 

E: Mamma, jag måste få en rosa klänning.

jag: Du har redan en rosa klänning. Flera faktiskt.

E: Jag måste få en ny.

jag: Du kan önska dig en i julklapp.

E: Nej, jag måste ha en nu.

jag: Du kanske kan ha den där rosa med äpplen på? Den är alldeles nytvättad.

E: Inte ny.

jag: Näää… men väldigt fin, tycker du inte? Rosa.

E: Men! Inte! Ny!

jag: Och den måste verkligen vara ny?

E: Så klart! För det är ju Lucia!

jag: Lucia.

E: Imorgon! På dagis! Santalucia!

jag: Mm.

E: Då måste man ha klänning.

jag: Man KAN ha klänning. En VIT klänning kan man ha.

E: Santalucia är en vit klänning och ljus i håret.

jag: Just det. Och en sådan vit klänning har vi.

E: Jag vet! Och bälte! Och LJUS!

jag: Just det. Titta här, jag har lagt fram allting redan!

E: Mm. Nu behöver jag bara min nya rosa klänning.

jag: Eh… eller så behöver du inte det. För du har ju alla dina Lucia-grejer här.

E: Fast inte min nya rosa klänning.

jag: Men!

E: Den skall vara så fin! Kanske lite prickig! Eller blommig! Och jättemycket rosa. Kanske lite vit.

jag: Apropå vit sade vi ju just att det skall vara vitt på Lucia.

E: Ja!

jag: Inte rosa. Vitt.

E: Fast en ny rosa klänning också.

jag: Varför?

E: För att Santalucia älskar klänningar!

jag: OK. Kanske… VITA klänningar.

E: Och ROSA!

jag: Varför?

E: För att rosa är den finaste färgen!

jag: Men om du redan har en vit klänning på dig!

E: Inte ha rosa klänningen PÅ!

jag: Nähä.

E: Bara HA rosa klänningen! (glittrar med ögonen) Ha NYA rosa klänningen, bara!

jag: OK. Så tills imorgon vill du ha en ny rosa klänning som du inte skall ha på dig?

E: JAAAA! Får jag det?

jag: Nej.

E: Men Santalucia blir ledsen då. (visar hur ledsen med en mycket ledsen min) Och jag blir också VÄLDIGT ledsen då (ännu ledsnare min)

jag: Men Santalucia kommer inte ens att veta om den rosa klänningen om du bara har den.

E: (stirrar chockat) Mamma!

jag: Ja?

E: Mamma, Santalucia är en ÄNGEL! Änglar vet ALLT!

jag: Eh… ok… men änglar bryr sig kanske inte om rosa klänningar.

E: ALLA bryr sig om rosa klänningar!

jag: Fast hon kanske också gillar vita klänningar, jättemycket? Det är ju det man brukar ha på Lucia.

E: Men nu vill Santalucia OCKSÅ att alla får en rosa klänning.

jag: Hm.

E: Från sin mamma.

jag: Santa Lucia ställer hårda krav.

E: Hon är en ängel.

jag: Fast tror inte du att Santa Lucia ändå gillar andra saker? Som fin sång och att vara snäll emot de fattiga barnen och så?

E: De fattiga barnen skall också få en rosa klänning.

jag: Det var fint.

E: De kan få min rosa klänning.

jag: Wow.

E: Så snäll är jag.

jag: Det var snällt.

E: De kan få min GAMLA rosa klänning. Men då måste jag få en ny.

 

2014-11-27 17.55.44

Sophie Kinsella har så rätt:
I love new clothes. If everyone could just wear new clothes everyday, I reckon depression wouldn’t exist anymore.

Aug 092014
 

elsaeden

Jag hör en livlig diskussion om film.

E: Jag är Elsa.

A: (djup suck) Nej, det är du inte. Elsa är en film. En film som är på låtsas. Du är inte Elsa.

E: Jag är Elsa. Jag är prinsessa som Elsa.

A: På låtsas ja.

E: Och FILMEN är också på låtsas.

A: Ja.

E: Elsa är på låtsas, och jag är på låtsas, så då är jag Elsa.

A: Eh…. jo, öhm, det är både fel och rätt.

E: Och jag kan ALLT som Elsa kan.

A: Du vet att Elsa styr vintern?

E: Jag gör det! Jag gör det!

A: Nä, det gör du inte.

E: Joho.

A; OK, förvandla mig till is!

E: Nej, om du blir is blir du SJUK! Nej, jag styr så här: ”Vintern, försvinn!” och kolla! Kolla ut! Ingen vinter! Jag. Är. Elsa.

A: Fast du kan inte styra vintern! Du är inte Elsa.

E. Vet du vem du är?

A: (suck) Prins Daniel?

E: Nä.

A: Renen Sven?

E: Nej.

A: Vem då?

E: Du är Harry Potter.

A: Coooolt! Men… varför då?

E: För du är i FEL film! Så du fattar inte att jag ÄR Elsa.

A: Vet du? Harry Potter är också på låtsas. (båda tänker länge)

E: Så…. då är du också Elsa!

A: Eh…. OK då.

(de sjunger ”Vill du inte ut och leka” klär på sig skorna, och går ut och styr vintern)

 

Jul 012014
 

Eden väcker mig tidigt, eftersom det är hennes jobb att se till att jag inte sover mer än fem-sex timmar åt gången. Hon har något viktigt att berätta.

E: Jag klippte mig med H:s sax… (ser min min) Nej! Jag klippte! Men – men inte så att håret blev kortare, utan liksom här uppe. (Hon pekar längst upp på huvudet. )

Jag: (vaknar chockad) Öh… eh…

E: Håret försvann inte, det sitter faktiskt kvar ändå.

Det gör det, för att hon inte har tagit bort det. Hårtestar ligger som avhuggna grenar som hejdats av de andra grenarna i sitt fall ner mot marken. Jag försöker fastställa skadans omfattning.

E: När jag klipper mig vaknar du väldigt snabbt.

jag: Mmm… om du tänker använda det som väckarklocka kommer du att bli väldigt korthårig väldigt snabbt.

E: Kommer du ihåg, du lovade att göra en lång fläta på mig idag? (ler förtjusande)

jag: Eh. Öh. Löften som ges innan man vet att löftesmottagaren fullständigt tänker sabotera alla utsikter man har att faktiskt genomföra löftet, de måste ju rimligen –

E: (medan jag har pratat har hon dragit upp rullgardinen och skriker nu lyckligt) Det snöar inte idag, mamma!

jag: Nä. Förutom hårtestar i motvind. Jag kammar E.  Hon påminner jättemycket om en hockeyspelare från 80-talet.

E: Min fläta mamma.

jag: Den ligger där. (pekar på golvet)

E: Klistra fast det igen!

jag: Det funkar inte så.

E: PAPPA! Mamma KLIPPADE MIG!!!

jag: Det funkar inte så heller.

E: Men!

jag: Det finns många saker jag skulle göra för dig, min dotter. Många saker. Men att curla tillbaka hår som du klippt av ditt eget huvud, det funkar liksom inte.

E: Men jag MÅSTE ha långt hår. Alla PRINSESSOR har långt hår.

jag: Inte om de kommer åt sina storasystrars saxar en tidig morgon när ingen annan är vaken.

E: Men jag är en PRINSESSA.

jag: Drama queen.

E: Vad är det?

jag: En slags drottning. Typ.

E: Jag är en slags drottningtyp.

jag: Ja.

E: Med kort hår.

jag: Inte bara kort hår.

E: Men för kort hår för att vara en prinsessa.

jag. (önskar intensivt att jag antingen var mer lättväckt eller mindre lättväckt)

E: Mamma, min fläta?

jag: Mmm.

E: Mamma, vad betyder curla?

2014-06-30 09.58.15

Typ det här ungefär. 

 

 

Jun 242014
 

När moderskapet börjar, de allra första sekunderna – när du ligger där i en sjukhussäng och en grönklädd person håller upp en annan person som är liten och rynkig och röd och arg och kommer att ändra hela ditt liv, så är det ett ögonblick fyllt av känslor som i en Gesslesång. Nästan lika klyschbelamrat som en Gesslesång också, förresten.

Och ändå är det bara det första känslokonglomeratet av många.

För föräldraskap är att leva i ett liv där känslorna studsar som i arkadspel. Så många känslor på så kort tid att det skulle krävas en hord av simultanstenograferande psykologer för att ens börja hålla koll eller kategorisera dem.

Lucia på förskolan, till exempel. Lättfattlig i sig men röran av känslor som inkluderar: Rördhetstårar, tafflighetsfnitter, stundens storhet, stressen över borde-egentligen-vara-på-jobbet, tillsammans med den allestädes närvarande känslan är-inte-min-lilla-dotter-ändå-sötast/intelligentast/bäst/outstanding, som alltid avbryts av ”nej-A-du-får-inte-nypa-din-storasyster-iallafall-inte-nu-när-jag-fotogra–”, snopenheten över att inte få fotografera, morgontröttheten, känslan av att ens barns Lucianattlinne ehuru oklanderligt struket när man for hemifrån nu ligger som något slags medelvärde i den dolda huslighetstävlingen, känslan av att ingen annan förälder ens tänkt tanken att jämföra strykningar så varför står jag här och gör det, o, nu sjunger de Midnatt råder, så fiiii- vänta lite, glömde jag presenten till fröknarna i bilen eller… och så insikten som med jämna mellanrum, men ändå lika överraskande varje gång, slår som en högerkrok rakt i gallan:  åh, hon är perfekt, vår dotter.

Ja, ni fattar.

Och jag vet. Det är juni, säger ni. Inte december. Inte dags för sådana grejer.

Men då fattar ni inte.

Det är ALLTID dags för sådana grejer.

Inte för strykningstävlingen. Men för känslokaoset. När man är mamma är varje dag en ocean vars djup man plötsligt känner av –  när som helst uppstår virvelvindar och då, som poeten skriver, kommer alla känslorna på en och samma gång.

Idag vid förskolans grind.

Hon sade hejdå, jag sade hejdå. Hon kramade mig, jag kramade henne. Hon berättade om en ny slags kram som hon har uppfunnit, och i och för sig var det väldigt krångligt hur man skulle göra med armarna, men vi testade kramen och sedan vinkade vi lite och då ville hon krama igen, genom gallret i grinden och sedan vinkade vi igen och sedan kastade vi slängpussar och så slog det mig.

Min yngsta.

Hur många gånger kommer jag att stå vid den här grinden och kasta slängpussar igen?

Ett begränsat antal, iallafall.

Och medan E:s kompis kommer fram och hjälper till att vinka till mig, så passerar alla mitt livs dagisvinkningar revy i mitt liv. Små barn, större barn, glada barn, ledsna barn, upprörda barn, nytröstade barn, barn som snart kommer att distraheras av skickliga förskolepedagoger, barn med tårar på ögonfransarna, barn som bara vinkar lite med ena handen medan bästakompisen drar dem i den andra, barn som ropar ”mamma”, barn som…

Och jag tycker nog att E och hennes kompis tittar lite konstigt på mig. Jag borde vinka och gå. Men istället står jag där, ett offer för virvelstormarna.

Nästa vision är the ghost of lämningar yet to come. Barn som skuttar ur bilen och springer iväg utan att vilja kramas. Barn som sitter med mobilen under bilresan, redan i full kommunikation med sina valda kompisar hellre än sin urtrista mor, barn som blir hämtade hemifrån på morgonen på mopeder av barn vars trafikskicklighet man skulle vilja ha prövad i rättslig instans innan man släpper iväg – men då är ens egna barn redan borta och man hoppas att de hade hjälmen med sig och vågar inte gå in i deras rum och kolla.

Och nu tittar E och hennes kompis definitivt konstigt på mig så jag vinkar eftersom jag skall det.

E noterar något i min vinkning, tittar på sin kompis. Utbyter en blick, liksom. Ler överseende. Tittar på mig. Ler vänligt.

-Mamma, vill du kramas igen innan du åker bort? säger hon med ett tonfall som låter ana att hon är den mest rationella och sofistikerade av oss. Det kanske känns bättre då, lägger hon till.

Och det vill jag. Och det gör vi.

Jag tar mig samman, vinkar, går.

Och hennes blick skall följa mig hela dagen.


estaketJag borde ha förstått då när du tittade bort

Att allting har ett slut
Att allt det vackra är kort
Nu sitter jag och grubblar i en silvergrå Ford
Och här kommer alla känslorna till Gessles ackord.