Jun 242014
 

När moderskapet börjar, de allra första sekunderna – när du ligger där i en sjukhussäng och en grönklädd person håller upp en annan person som är liten och rynkig och röd och arg och kommer att ändra hela ditt liv, så är det ett ögonblick fyllt av känslor som i en Gesslesång. Nästan lika klyschbelamrat som en Gesslesång också, förresten.

Och ändå är det bara det första känslokonglomeratet av många.

För föräldraskap är att leva i ett liv där känslorna studsar som i arkadspel. Så många känslor på så kort tid att det skulle krävas en hord av simultanstenograferande psykologer för att ens börja hålla koll eller kategorisera dem.

Lucia på förskolan, till exempel. Lättfattlig i sig men röran av känslor som inkluderar: Rördhetstårar, tafflighetsfnitter, stundens storhet, stressen över borde-egentligen-vara-på-jobbet, tillsammans med den allestädes närvarande känslan är-inte-min-lilla-dotter-ändå-sötast/intelligentast/bäst/outstanding, som alltid avbryts av ”nej-A-du-får-inte-nypa-din-storasyster-iallafall-inte-nu-när-jag-fotogra–”, snopenheten över att inte få fotografera, morgontröttheten, känslan av att ens barns Lucianattlinne ehuru oklanderligt struket när man for hemifrån nu ligger som något slags medelvärde i den dolda huslighetstävlingen, känslan av att ingen annan förälder ens tänkt tanken att jämföra strykningar så varför står jag här och gör det, o, nu sjunger de Midnatt råder, så fiiii- vänta lite, glömde jag presenten till fröknarna i bilen eller… och så insikten som med jämna mellanrum, men ändå lika överraskande varje gång, slår som en högerkrok rakt i gallan:  åh, hon är perfekt, vår dotter.

Ja, ni fattar.

Och jag vet. Det är juni, säger ni. Inte december. Inte dags för sådana grejer.

Men då fattar ni inte.

Det är ALLTID dags för sådana grejer.

Inte för strykningstävlingen. Men för känslokaoset. När man är mamma är varje dag en ocean vars djup man plötsligt känner av –  när som helst uppstår virvelvindar och då, som poeten skriver, kommer alla känslorna på en och samma gång.

Idag vid förskolans grind.

Hon sade hejdå, jag sade hejdå. Hon kramade mig, jag kramade henne. Hon berättade om en ny slags kram som hon har uppfunnit, och i och för sig var det väldigt krångligt hur man skulle göra med armarna, men vi testade kramen och sedan vinkade vi lite och då ville hon krama igen, genom gallret i grinden och sedan vinkade vi igen och sedan kastade vi slängpussar och så slog det mig.

Min yngsta.

Hur många gånger kommer jag att stå vid den här grinden och kasta slängpussar igen?

Ett begränsat antal, iallafall.

Och medan E:s kompis kommer fram och hjälper till att vinka till mig, så passerar alla mitt livs dagisvinkningar revy i mitt liv. Små barn, större barn, glada barn, ledsna barn, upprörda barn, nytröstade barn, barn som snart kommer att distraheras av skickliga förskolepedagoger, barn med tårar på ögonfransarna, barn som bara vinkar lite med ena handen medan bästakompisen drar dem i den andra, barn som ropar ”mamma”, barn som…

Och jag tycker nog att E och hennes kompis tittar lite konstigt på mig. Jag borde vinka och gå. Men istället står jag där, ett offer för virvelstormarna.

Nästa vision är the ghost of lämningar yet to come. Barn som skuttar ur bilen och springer iväg utan att vilja kramas. Barn som sitter med mobilen under bilresan, redan i full kommunikation med sina valda kompisar hellre än sin urtrista mor, barn som blir hämtade hemifrån på morgonen på mopeder av barn vars trafikskicklighet man skulle vilja ha prövad i rättslig instans innan man släpper iväg – men då är ens egna barn redan borta och man hoppas att de hade hjälmen med sig och vågar inte gå in i deras rum och kolla.

Och nu tittar E och hennes kompis definitivt konstigt på mig så jag vinkar eftersom jag skall det.

E noterar något i min vinkning, tittar på sin kompis. Utbyter en blick, liksom. Ler överseende. Tittar på mig. Ler vänligt.

-Mamma, vill du kramas igen innan du åker bort? säger hon med ett tonfall som låter ana att hon är den mest rationella och sofistikerade av oss. Det kanske känns bättre då, lägger hon till.

Och det vill jag. Och det gör vi.

Jag tar mig samman, vinkar, går.

Och hennes blick skall följa mig hela dagen.


estaketJag borde ha förstått då när du tittade bort

Att allting har ett slut
Att allt det vackra är kort
Nu sitter jag och grubblar i en silvergrå Ford
Och här kommer alla känslorna till Gessles ackord.

Random Posts

Loading…

  3 Responses to “She’s got the look”

  1. <3

  2. Hjärtknipande.

  3. Väldigt rörande.

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>