Jun 242014
 

När moderskapet börjar, de allra första sekunderna – när du ligger där i en sjukhussäng och en grönklädd person håller upp en annan person som är liten och rynkig och röd och arg och kommer att ändra hela ditt liv, så är det ett ögonblick fyllt av känslor som i en Gesslesång. Nästan lika klyschbelamrat som en Gesslesång också, förresten.

Och ändå är det bara det första känslokonglomeratet av många.

För föräldraskap är att leva i ett liv där känslorna studsar som i arkadspel. Så många känslor på så kort tid att det skulle krävas en hord av simultanstenograferande psykologer för att ens börja hålla koll eller kategorisera dem.

Lucia på förskolan, till exempel. Lättfattlig i sig men röran av känslor som inkluderar: Rördhetstårar, tafflighetsfnitter, stundens storhet, stressen över borde-egentligen-vara-på-jobbet, tillsammans med den allestädes närvarande känslan är-inte-min-lilla-dotter-ändå-sötast/intelligentast/bäst/outstanding, som alltid avbryts av ”nej-A-du-får-inte-nypa-din-storasyster-iallafall-inte-nu-när-jag-fotogra–”, snopenheten över att inte få fotografera, morgontröttheten, känslan av att ens barns Lucianattlinne ehuru oklanderligt struket när man for hemifrån nu ligger som något slags medelvärde i den dolda huslighetstävlingen, känslan av att ingen annan förälder ens tänkt tanken att jämföra strykningar så varför står jag här och gör det, o, nu sjunger de Midnatt råder, så fiiii- vänta lite, glömde jag presenten till fröknarna i bilen eller… och så insikten som med jämna mellanrum, men ändå lika överraskande varje gång, slår som en högerkrok rakt i gallan:  åh, hon är perfekt, vår dotter.

Ja, ni fattar.

Och jag vet. Det är juni, säger ni. Inte december. Inte dags för sådana grejer.

Men då fattar ni inte.

Det är ALLTID dags för sådana grejer.

Inte för strykningstävlingen. Men för känslokaoset. När man är mamma är varje dag en ocean vars djup man plötsligt känner av –  när som helst uppstår virvelvindar och då, som poeten skriver, kommer alla känslorna på en och samma gång.

Idag vid förskolans grind.

Hon sade hejdå, jag sade hejdå. Hon kramade mig, jag kramade henne. Hon berättade om en ny slags kram som hon har uppfunnit, och i och för sig var det väldigt krångligt hur man skulle göra med armarna, men vi testade kramen och sedan vinkade vi lite och då ville hon krama igen, genom gallret i grinden och sedan vinkade vi igen och sedan kastade vi slängpussar och så slog det mig.

Min yngsta.

Hur många gånger kommer jag att stå vid den här grinden och kasta slängpussar igen?

Ett begränsat antal, iallafall.

Och medan E:s kompis kommer fram och hjälper till att vinka till mig, så passerar alla mitt livs dagisvinkningar revy i mitt liv. Små barn, större barn, glada barn, ledsna barn, upprörda barn, nytröstade barn, barn som snart kommer att distraheras av skickliga förskolepedagoger, barn med tårar på ögonfransarna, barn som bara vinkar lite med ena handen medan bästakompisen drar dem i den andra, barn som ropar ”mamma”, barn som…

Och jag tycker nog att E och hennes kompis tittar lite konstigt på mig. Jag borde vinka och gå. Men istället står jag där, ett offer för virvelstormarna.

Nästa vision är the ghost of lämningar yet to come. Barn som skuttar ur bilen och springer iväg utan att vilja kramas. Barn som sitter med mobilen under bilresan, redan i full kommunikation med sina valda kompisar hellre än sin urtrista mor, barn som blir hämtade hemifrån på morgonen på mopeder av barn vars trafikskicklighet man skulle vilja ha prövad i rättslig instans innan man släpper iväg – men då är ens egna barn redan borta och man hoppas att de hade hjälmen med sig och vågar inte gå in i deras rum och kolla.

Och nu tittar E och hennes kompis definitivt konstigt på mig så jag vinkar eftersom jag skall det.

E noterar något i min vinkning, tittar på sin kompis. Utbyter en blick, liksom. Ler överseende. Tittar på mig. Ler vänligt.

-Mamma, vill du kramas igen innan du åker bort? säger hon med ett tonfall som låter ana att hon är den mest rationella och sofistikerade av oss. Det kanske känns bättre då, lägger hon till.

Och det vill jag. Och det gör vi.

Jag tar mig samman, vinkar, går.

Och hennes blick skall följa mig hela dagen.


estaketJag borde ha förstått då när du tittade bort

Att allting har ett slut
Att allt det vackra är kort
Nu sitter jag och grubblar i en silvergrå Ford
Och här kommer alla känslorna till Gessles ackord.

Sep 192013
 

2013-08-31 16.33.01

S: Mamma fattar du mitt roliga Bellmanskämt?

jag: Nä. Jag fattar inte.

S: Mamma ett gott skratt förlänger livet.

jag. Ja de säger så.

S: Och vet du vad? Jo  jag har skrattat massor med gånger.

jag: Japp.

S: Så jag kanske har levt mycket mer än bara åtta år.

jag: Öh.

S: Jag kanske har levt – tusentals miljarders år. Till exempel.

jag: Eh.

S: Fattar du? Det var ett skämt! Om du skrattar åt det blir du också äldre.

jag: Fast… eh… (fastnar i ett logiskt svart hål)

S: Ja jag är ju inte tusentals miljarder år. Det fattar jag väl. Men jag kanske är… 47 år.

jag: O…K…

S: Det är förmodligen därför jag är så bra på matte. För att jag egentligen är vuxen.

jag: Mmm.

S: Och en annan sak. Har du lagt märke till att det finns massor med människor som inte skrattar någonsin.

jag. Mm.

S: De kanske blir YNGRE för varje dag.

jag: Hmm.

S: Och då slutar de som jättesmå bebisar och måste gå på dagis och lära sig att skratta igen.

jag: Mhmm.

S: Och vet du vad jag funderar på?

jag: Nej. Definitivt inte.

S: Jag funderar på att det här bevisar att det är JÄTTEROLIGT inne i mammas mage för små bebisar som inte är födda än.

jag: O… K…

S: För att annars skulle ju inte de växa och bli större.

jag: För att ett gott skratt förlänger livet.

S: Precis!

jag: OK.

S: Mamma! Du ser redan yngre ut nu än när jag började prata!

jag: Fast jag känner mig jättemycket äldre.

S: Aha! Du har skrattat på insidan.

jag: Antagligen. Men vänta lite nu här. Medan du berättade det här för mig skrattade du inte. Så… blev du inte yngre då?

S: Just det! Det här är ju jättespännande! Få se… jag kanske blev… sju år yngre. Och sedan ett år äldre. Med andra ord: 41 år.

jag: Wow.

S: Jag undrar vad som händer när man bara fnissar lite.

jag: Det kan man fundera på.

S: Vi kan nog kolla det. Fnittra.

jag: Eh… jag?

S: Ja! Fnissa!

jag: Skall jag?

S: Ja! Fast bara lite!

jag: Eh… varför?

S: För att jag vill kolla på dina rynkor medan du fnissar.

jag: Jag menar – vad skall jag fnissa åt? Måste man inte ha ett skämt eller något?

S: Bra fråga. Vänta här så skall jag hämta min skämtbok.

jag: Men vänta. Tänk om jag blir yngre när du är borta om det inte är roligt då.

S: Hmm… Håll handen på dina rynkor och försök känn om de blir större eller mindre.

jag: O… K… (han springer iväg. Om jag håller handen för pannan kan det finnas andra orsaker än att jag mäter om mina rynkor blir större eller mindre)

S: (kommer tillbaka – andfådd och orolig) Mamma! Har du blivit yngre?

jag: Eh… nä.

S: Äldre?

jag: Bara några sekunder.

S: (uppskattande) Då tänkte du antagligen på PRECIS rätt rolighetsmängd!

jag: Antagligen.

S: OK. Här har du ett skämt.(läser)  ”Mamma! Mamma! Jag vill inte gå runt i en cirkel!” ”Tyst Pelle annars spikar jag fast andra foten också”. Men mamma. Det är ju inte alls ett roligt skämt. Det är ju SORGLIGT.

jag: Tragiskt faktiskt.

S: Ja. Jag känner mig riktigt… vänta lite nu! Riktigt LITEN nu. Kanske bara… 38 år eller något. Känner du det också?

jag: Ja.

S: Mamma. Jag vet faktiskt inte varför du har den där krämen som du sätter på din panna på natten för att verka yngre. Det enda du behöver göra är att stå framför spegeln och tänka på tråkiga saker.

jag: Jag skall göra det oftare.

S: Ja! Så får du världens yngsta panna.

jag: Vilken lycka.

S: Och jag kan stå framför spegeln och tänka på SUPERROLIGA saker. Så får jag långt skägg.

jag: Också en stor lycka.

S: Japp! Och sedan kan jag klippa av allt skägget och göra ett lösskägg åt dig som du kan ha när inte du fattar skämt. För då tror folk att du skrattar iallafall. Då fattar de inte att du inte fattar mina Bellmanskämt. Smart va?

jag: Jättesmart.

S: Så kan du ta av skägget och se sådär ung ut som du gör när du bekymrar dig.

jag: Ah.

S: Fattar du?

jag: Nä. Egentligen inte.

S: Så här: Det var en gång en tysk och en dansk och en Bellman. Och dagen därpå stod det i tidningen:

Och så vidare.
Och så vidare.
Och.
Så.
Vidare.
Ända tillbaka till fosterstadiet.

 

Aug 212013
 

Imorse vaknade E tidigt och ville ”baka frukost” åt alla. Det var ju snällt. Hänsynsfullt rentav.

Hon valde att göra en gröt  på Corn Flakes, päronsplit, en stor förpackning lingon (åh, klappgröt!) grön currypasta, brödsirap och en liten burk inlagd gurka (skivad och räfflad).

Nejdå. Jag skojar bara.

I det här hushållet äts päronsplit upp med en gång, och kan därför inte ingå i morgongröt, även om det vore en intressant tillsats.

Övriga intressanta tillsatser är dock sanna och verklighetsbaserade.

Det hade nog kunnat funka om det inte vore för det där med att hon hade bestämt sig för att koka gröten i micron.

I en gjutjärnsstekpanna.

Har ni någonsin sett en treåring manövrera en gjutjärnsstekpanna och en microvågsugnsdörr, och samtidigt jonglera inlagd gurka, brödsirap, lingon och currypasta blandad med Corn Flakes?

Nej, det har ni inte.  För det går inte.

Tyvärr insåg inte E detta förrän hon redan hade tappat gjutjärnspannan i hundens matskål. Det mest fascinerande med den delen är att man kan tydligen spräcka emaljerade hundmatskålar. Som äggskal. Om man tappar gjutjärnspannor på dem. Som ÄGGSKAL.

Istället för att ge upp – mina barn har nu inte de genetiska förutsättningarna för att ge upp korkade idéer bara för att de inte funkar – valde E att glädja sig i sitt stilla sinne över att hon inte spräckt skallen på vår hund med sin gjutjärnspanna och sedan hämta förstärkning.

Förstärkningen bestod av en Sovanka (numera omdöpt till Sirapsankan), en fnissande storebror (numera befriad från sin speltid idag) och en kökspall.

Jag vet inte om jag behöver förklara för er intelligenta bloggläsare vad som händer om man sätter en kökspall på en vattenpöl stor och rymlig som en sjuårings samvete, häller ner ett generöst mått currypasta i vattnet, och samtidigt tappar en sirapsflaska på det yttersta hörnet av kökspallen så att den spricker som en hundmatsskål, och sedan försöker torka upp röran med hjälp av sin storasysters nya shorts?

Som en liten ledtråd kan jag nämna att sådana saker inte låter sig göras i tysthet.

Så.

Istället för frukost: En förvånad men lycklig treåring. En sirapig sovanka. En arg tioåring med curryshorts. En fnissig sjuåring som upprepar, om och om igen ”jag vill ha gurkgröt!”. En far som befinner sig på jobbet sedan länge vars närvaro nu hade behövts i hemmet (hade han varit hemma hade ju detta på något sätt varit hans fel. Nu är det istället hans fel för att han var på jobbet)(ni vet, dessa frånvarande fäder). En glad åttaåring som helt oberörd har suttit i vardagsrummet och spelat på sin schackdator utan att höra ett ljud. En kvinna på gränsen till nervsammanbrott.

Och så högen förstås.

Högen i köket.

Kökspallen underst. Eller nej, vattenpölen underst, i skön förening med en spräckt emaljerad hundmatsskål, en sirapsindränkt sovanka, ett par nya shorts (lila med turkosa detaljer), 514 lingon (S räknade), currypasta galore, en (lyckligtvis hel men locklös) utspilld burk ättiksgurka (den räfflade sorten), hur många Corn Flakes som helst, samt mitt morgonhumör, krossat i smulstora bitar under alltihopa.

Av hänsyn till mina kära bloggläsare avstår jag från att publicera en bild.

Jag kommer istället att använda bilden på E:s studentplakat.

Maj 262013
 

S: Mamma vill du kolla igenom min läxa?

jag: OK. (gör)

S: Kan jag få ett plåster?

jag: OK. (fixar)

S: Kan du hjälpa mig att städa mitt rum?

jag: Visst.

S: Vänta jag skall bara stöka till först.

jag: ??

S: Jag ger dig bara din morsdagspresent. Alla grejer du älskar att göra med mig!

jag: OK.

S: Och sedan – bäst av allt – så har jag slängt min jacka i hallen på golvet så att du kan få tjata lite på mig!

jag: Hm.

S: Och titta här då: jag har låtit Nintendot sitta på laddning för länge! Bra va? Så kan du få säga åt mig att dra ur laddaren så inte batteriet blir förstört.

jag: OK.

S: Och allt det här liksom istället för att skicka efter blommor åt dig. Det är min present till dig! Och bara för att jag älskar dig! (kramar mig)

 
OK. Nu vet jag inte om det här är en morsdagspresent eller ironi. It’s a fine line.

 

Maj 262013
 

Bra på Mors dag: Uppvaktades vid sängkanten imorse med apelsiner och teckningar och kort och halsband och pärlplattor och collage och kaffe och macka och frikostigt med kramar och pussar.

Bäst på Mors dag: När jag vaknade till av att H vrålade till S: ”Men! Vi kan faktiskt inte väcka mamma FÖRE KLOCKAN SEX! Fattar du det eller?”

Då strömmade rördhetstårar ur mina ögon. De älskar mig: De älskar mig så mycket att de lät mig sova till 06:02.

Dec 232012
 

Är på väg till jobbet när mobilen ringer.

A: Hej mamma.

jag: Hej.

A: Du vet det där på din önskelista?

jag: Det där på min önskelista?

A: Ja som du sade att du önskade dig.

jag: Mm.

A: Den där skivan med Magnus Uggla och en massa andra folk som hette ”Så mycket hellre”?.

jag: Mm.

A: Igår när jag och pappa var och handlade så – aj H! Varför sparkas du? – Vänta mamma. H vill säga något…. … .. OK OK sluta tjata! Jo då köpte vi INTE den skivan. (avsides) NÖJD NU ELLER?! (till mig) Alltså för att…. … .. va? För vadå? …. … .. OK. Den var för DYR. Den kostade åtta miljoner kronor. Men sluta sparkas då! Vänta lite mamma. …. … .. Jaja. OK. Den kostade tydligen inte åtta miljoner utan mycket…. … .. mer. OK då. Det var DET jag skulle säga.

jag: Mhm.

A: Så vi köpte inte den.

jag: Det gör inget.

A: (fnittrar hejdlöst) Tror du mig?

jag: Förstås.

A: (fnittrar ännu mer hejdlöst) Hej då mamma!

 

När jag lägger på är det med lite varm rördhet i hjärtat. Nästa år kommer han att vara alldeles för förståndig för sådana spontana avslöjande lögner. Men än så länge. Det är sånt som gläder modershjärtat. Jag ler mot mina medtrafikanter.

Och om jag sjunger lite på ”Jag och min far” i Magnus Ugglas version så är det bara en ren slump och har inget alls att göra med några presenter som jag eventuellt inte alls kommer att få imorgon.

2012-12-16 09.06.57Listig som en ytterst sanningsenlig liten räv. 

Dec 212012
 

Eftersom glittrigare glim och grötigare rim är en fras som för mig luktar julstress – stress av ett sådant slag att det egentligen endast kan avhjälpas av att man ser Arne Weises trygga nuna i sin tv och som därför numera får överlevas oavhjälpt – känns det logiskt för mig att för dagen dikta lite om hur jag sysselsätter mig i decemer.

Midvinternattens köld är hård,
tomten är ute och joggar.
Alla sova i enslig gård
utom just hon som just bloggar.
Månen vandrar sin tysta ban,
modern har lagat en badrumskran,
snön lyser vit på taken.
Varför är mamman vaken?

Sitter där grå vid laptopen,
grå mot sin svarta PC,
tänker som vanligt på klapptoppen,
Maken han gillar Scorsese.
Kan Taxi Driver på dvd
nå vår stuga i tid att ge?
grubblar, fast ej det lär båta,
på näthandelns eviga gåta.

Så har hon köpt åt barn och far,
lena och vackra kläder
böcker, musik, men ifrån var
kommo de väl hit neder?
Nätshop följde på nätshop snart
klickades, packades – skickats – vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter.

Mor vill nu baka ett vörtat bröd,
skakar huvud och hätta —
bakmaskinen trots flörtat stöd,
vägrar att fixa detta —
slår, som hon plägar, inom kort
slika fåniga anslag bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till tvättstugans strumpehög,
snabbt att små sockor para —
strumpor drömmer i månens ljus
partnerdrömmar så rara.
tvätten,  som är ett av mors bestyr
blir väl snart centrifugeringsyr:
tjofs – in i trumman med den
åh nej, nu vaknar Eden; —

Välling smygs så försiktigt in
moderns urgamla rit här,
barnhand i mörker, sök och finn
flaskan som glider, smiter
mor smyger ut – hörs ej ett knyst
snubblar på Duplo, men snubblar tyst
sådant kan mödrar göra:
skada sig utan att störa.

Modern skruvar på bakmaskin
utan att lyckas laga,
kranen droppar så mjukt och fint
bakgrundsljud att fördraga
Modern lyssnar och inom kort
domnar från ljudet örat bort,
undrar vart ljudet har farit
undrar ock varför det varit.

Kanske mor sitter och twittrar om
kranar och strumpor och julen
intet likväl om gåtan som
finns i mors hjärna – en ful en:
Det hon beställt på internet
varorna packas väl vintertätt?
Om de gör fel på adressen –
då blir ju modern så ledsen.

Tyst är gården och nejden all,
modern vakar och bakar
utan sin bakmaskin, knall och fall
dog den – och mor nu den saknar
modern knådar och halvt som tröst
tycker sig höra tomtens röst:
”Klart att ni skall få paketen.
Sov nu och glöm förtreten.”

Midvintermoderns bröd blir gott,
strumporna rullas och stoppas.
Gå nu och lägg dig, sov, Charlotte
Strunt i att kranen droppar.
Månen sänker sin tysta ban,
make han sover, likt hund och barn,
nu sover ock tomten, den kraken –
endast en moder är vaken.

Dec 112012
 

Barnen sitter runt köksbordet och ritar. H pysslar glitterjultomtar och E målar abstrakta konstverk. A ritar bokstäver och frågar sedan vad han har skrivit. S gör stjärnor på en mörkblå himmel.

Själv sjuder jag fisk i någon slags utbyggd senapssås (med listigt förklädd senap så att såsen skall vara god för vuxna men inte påminna om senap för barnen). De spelar julskivan de fick idag. M sitter och kollar vädret inför morgondagen på sin dator.

Alla är tillsammans. Alla är sams. Alla är glada. Jag blir sådär varm i hjärtat. Den där speciella värmen som kommer till mammor. Den där speciella värmen som är mammors hela existensberättigande.

Jag är övertygad om att alla på hela jorden måste vara lyckliga i den här stunden, nu när jag har allt som jag behöver och vill ha samlat runt mitt köksbord. Övertygad om lyckliga slut och rosenskimrande drömmar som varar för evigt. Övertygad om att livet är gott.

Min första spontana tanke är att ta fram kameran – som att mitt gyllene ögonblick skulle kunna rymmas på ett fotografi, fångas på bild. Det är omöjligt, förstås. Men i själva tanken att frysa ögonblicket ingår insikten om att det kommer att ta slut, det här ljuvliga. Den underbara balansen kommer att rubbas.

Det kommer att komma sådant som stör: problem. Vardagliga. Stora. Vilka som helst. Ingen vet.

Men nu har jag mitt ögonblick. Nu! Familjen. Ron. Interna skämt och glada skratt. Ögon som ser på varandra med kärlek.

Och jag är övertygad om att hela tillvaron glittrar. Som ett av E:s abstrakta konstverk snurrar det i olika glada färger. Som att alla bokstäver på A:s teckning stavar LYCKA. Som tusen stjärnor på S:s blåmålade skyar (Och tusen tusen stråla ock på himlens djupblå grund) och som tusen nyanser av glitterlim på H:s skapelse,.  

Det är glitter så långt jag ser.

Dec 082012
 

Om man har fyra barn. Och de med milda lena röster som skälver av oskuldsfullhet och välvilja frågar om man vill komma ut och leka med dem i snön.

Och man  verkligen hör hur deras röster vibrerar av godhet, hurtig snöfriskhet och uppsluppen barnslig utomhusglädje. Och den där absoluta oskuldsfullheten – den nämnde jag va?

Då är det bara en mycket speciell personlighetstyp som, utan att analysera den där vibrationen i rösterna, helt enkelt skuttar ut genom dörren.

Den sortens personlighet som primärt blir glad och lekberedd.

Den personlighetstypen som blir bombarderad av snöbollar när han står där på trappen. Snöbollar som bara flödar fram, liksom kerubers kärlekspilar utkastade – vanvettigt men träffsäkert – under Valentindagens allra mest rosenskimrande romantikexcesser.

Medan hans fru står och tittar i köksfönstret och garvar knäna av sig.

En personlighet som tror sin familj och sina medmänniskor om gott.

Oskuldsfull. Ren. Vit. Oförstörd.

Som oslängd snö.

Min man.

 

Dec 012012
 

Utsikten från vardagsrumsfönstret över eländet.

Jag har inte varit någon stor snövän. Det är kallt och blött men framför allt är problemet logistiskt när man bor, som vi gör, på landet. Då är man omgiven av åkrar där vinden hinner få upp fart och virvla upp snön i stora drivor som gör det svårt och oberäkneligt med bilkörning.

Man har hela det enorma ödsliga tankevärldstotalomfattande snöröjningssituationsproblemet att tänka på – även om vi har en fantastiskt skicklig karl som ”kör” åt oss är det ändå viss röjning att göra själv: en stig ut till bilen – se till att trappan är synlig under snön och så vidare.

Barnen längtar och väntar och hoppas och önskar. Och själv går jag bredvid och lyssnar och tänker på vinterdäckens slitageprocent och siktproblem i snöstormar och annat lika vuxet och trist och rent ut sagt förfärligt.

Jag tvättar hellre om leriga overaller tusen gånger än jag vaknar klockan fyra och lyssnar på ett snöfall som eventuellt hotar att övergå från milt till kraftfullt en gång.

Man kan säga att min syn på snö påmint en hel del om mina barns syn på tandborstning: man vet att det kommer. Man vet att någon man tycker om vill det. Och ändå är man beredd till de mest fanatiska excesser för att försöka undvika det oundvikliga.

Men idag upptäckte jag ett drag hos snön som är så försonande att jag nästan  övervägde att befinna mig på gränsen till att eventuellt börja fundera på att såsmåningom planera för att befinna mig i ett förstadium till att stillsamt och nästan viskande nynna lite på ”hej mitt vinterland”.

För att:

Om det är snö och man bor på landet.

Då går ens barn ut och leker i snön.

Och då tycker ens stora barn att E är så söt när hon åker pulka och så vidare att de utan knot tar med henne ut och hänger med henne i flera timmar.

Dyrbara timmar.

Timmar då man i lugn och ro och utan att samtidigt behöva underhålla en ilsken pusselmanisk tvååring kan göra massor av underbara saker: städa toaletter och baka bröd och plantera om blommor och omorganisera skrivbordet och vika tvätt. Man kan till och med mangla lakan.

Och det bästa är att om man inte städar toaletter, bakar bröd, planterar om blommor och omorganiserar sitt eget och andras skrivbord samt viker tvätt och manglar lakan, så kan man helt ostört tillbringa flera timmar i underbart ostörd följd med att sitta i en fåtölj och läsa deckare.

Iallafall så länge deckaren är mysig och inte innehåller alltför läskiga scener, som till exempel att det snöar.