Nov 142012
 

-Mamma, jag vill ha sexton barn när jag blir stor, anförtror A mig vid läggningen.

Nu är det ett sådant uttalande som kan föranleda flera olika typer av reaktioner från mödrar. Här är några fullt normala reaktioner:

a) Åh, vad skönt, det är uppenbart att han trivs med sin stora familj.
b) Barn har så tokiga idéer! Det där löser sig innan han blir vuxen.
c) O, han kommer att få skaffa en BUSS. Ingen liten V70 där inte.
d) Vilken kvinna kommer att ställa upp på denna vision?

Min egen reaktion faller lite utanför kategorin ”fullt normal” tror jag. För på allvar och helt ärligt var min första tanke:

e) Oh no! Om han skall göra en egen julalmanacka åt var och en av dessa barn så kommer jag alltså (för det blir säkert jag som får göra det) att sitta där och slå in 384 paket i november varje år. Det är bäst att jag börjar spara tejp och inslagspapper.

 

Nov 032012
 

I förra veckan när E och hennes förskola var ute i skogen ropade E plötsligt högt och akut på sin fröken.

-Karin! Karin!

Fröken stannade upp och frågade vad det var. Hade hon slagit sig? Frös hon? Behövde hon något?

-Min mamma har ont i sin mage! förkunnade E mässande. Inte en gång utan två gånger.

 

Jo, så här var det. Jag gjorde ju, som minnesgoda bloggläsare kanske minns, en operation för ett tag sedan. Som nyopererad fick jag inte bära något som var tyngre än fem kilo. E är tyngre än fem kilo. Så jag fick inte bära henne.

Att inte bära en två-och-ett-halvt-åring är svårare än man kan tro. Av många skäl.

Ett av dem, kanske det mest påfallande, är att ibland måste man bära en två-och-ett-halvt-åring för att förhindra att hon rusar ut bland bilar. Eller för att hon har bestämt sig för att lägga sig i en vattenpöl och ligga kvar där tills reglerna ändras och hon får köra bilen hem. Eller för att hon plötsligt förvandlas till en trettonkilos geléklump utan styrsel på varken armar eller ben. Eller för att hon blir en katt.

Ett annat skäl kan vara för att man är den enda som duger. Läggningen av E i spjälsängen försvårades avsevärt under denna period. M lyfte upp henne och hon protesterade. Jag stod intill sängen och höll E i handen och sjöng för henne medan M lyfte i henne. Hysteriska skrik. ”Mamma skall! Mamma skall!”

Två-och-ett-halvt är en ganska magisk ålder. Det skall vara som det alltid har varit – annars kanske något går snett. Hur somnar man om ”fel” person lyfter ner en i spjälsängen? Hur kan det överhuvudtaget bli en morgondag om ”fel” person lägger en?

Så vi berättade för E att jag hade ont i magen. Det förstod hon. Ont i magen – ja, då kan man inte göra vissa saker. Men, o, vad det skar i mitt hjärta när E trodde att jag inte kunde läsa godnattsaga för att jag hade ont i magen.

Det var som att hon förstod att min onda mage förhindrade mig från att vara med henne. Och då går ju inte godnattsaga heller. Bittra tårar. Inte från E – pappor kan också läsa godnattsaga även om de inte klarar mer kvalificerade uppgifter som läggningar – men från mig.

Det är nämligen inte bara så att två-och-ett-halvt-åringar behöver bli burna ibland. Deras mammor behöver bära dem ibland också.

Så den ljuva återföreningen som kunde inträffa nu var som ett triumftåg. Jag lyfte upp E och hon tittade förvånat på mig.

-Magen? sade hon frågande.

-Magen är bra nu, förklarade jag.

-Magen är så snäll, jublade hon.

Och så bar jag henne till hennes säng. Stoppade om henne. Och om det var en särskilt segerrikt jublande tonfall när jag sjöng Trollmor – who can blame me?

Äntligen fick jag hålla henne i mina armar igen. Som en rad ur vilken Harlequinroman som helst. Men alldeles, alldeles underbart sann. Äntligen.

Nov 022012
 

Jag undrar om alla småbarnsföräldrar gör så här. Jag gör det iallafall mer eller mindre konstant – betygsätter min insats som mamma. För att ni skall få en bild av vad jag menar skickar jag med betygsboken från imorse:

-lyckades lirka H igenom sitt dåliga morgonhumör utan att ge avkall på min egen eller hennes integritet – bra! Full pott!

-missförstod S goda och fantasifulla skäl till varför han valde de kläder han valde, fick honom att byta utan att lyssna ordentligt – minuspoäng. Många minuspoäng – man måste kolla hur barnen har tänkt! I det här fallet hade han tänkt bra, mycket bättre än mig. Visst, ett par grejer behövde justeras men kunde ha gjorts med humor istället för stress.

-räknade ut i förväg att A skulle bli arg över att han lämnat sina stövlar i bilen, skickade ut S för att hämta dem när han ville ”ha något att göra utomhus” – bra, alla nöjda, en potentiell upprördhet avvärjd

-borde ha förstått tidigare att H ville att jag skulle gå igenom matteläxan (den skall ju vara inlämnad redan på onsdag, hallå!) – borde antingen ha gjort igår kväll eller lagt in tid för redan imorse. Nu fick jag stå och borsta hår och tala om varför 254-9 inte blir 263 på samma gång. Fast gjorde det ändå utan irritation, så OK. Strax under medelbetyg.

-borde ha avvärjt fler trotsutbrott från E. VARFÖR blir hon arg när hon säger ”mulk” och håller fram sitt glas och jag häller i mjölk? Hur kan det vara fel respons? Jaså, hon ville hälla i mjölken själv. Men DET får man inte. Pluspoäng till mig. Det faktum att jag inte fattade: Många minuspoäng och allmänt uppgiven stämning dessutom, fler minuspoäng ändå.

-borde ha sett och uppskattat det faktum att H bytt ut de kläder jag klätt E i mot nya, finare (”hon är ju en PRINSESSA mamma”) med lite mer positiv glädje och stolthet än ”ja, jättefint” som jag bara sade, stressad som jag var över att A hade tandkräm på underläppen och vägrade att ta bort den innan vi åkte (”det är TUFFT mamma, ninjorna har det så”) – stort betygsavdrag. Alltid se barnens kreativa och goda skapandekraft. MYCKET viktigt.

-kom försent till skola och dagis på grund av stressfriheten ovan. Minuspoäng.

-när jag lämnade A såg jag att ninjatandkrämen var kvar, fast förankrad vid höger mungipa. Suck. MINUS.

 

När jag sätter mig i bilen igen sern jag H springa mot mig på skolgården. ”GLÖMDE KRAMA MAMMA! GLÖMDE KRAMA!”

Vi kramas och nu tror du att jag får minuspoäng igen för att jag glömde krama.

Men jag får faktiskt pluspoäng.

Varje gång en nästan-nio-åring vill krama sin mor är det miljardtals pluspoäng som delas ut.

Okt 302012
 

-Min mamma, säger E, och lutar sig mot mig. Du MIN mamma.

Hon klappar mig på magen.

-Jag har bott din mage, upplyser hon mig. Du MIN mamma.

Hon tittar mig djupt in i ögonen.

-Och du har bott min mage! säger hon belåtet.

Tja. Kanske inte exakt.

Men jag fattar hur hon tänker.

Jag gillar hennes känsla för sammanhang.

Strax norr om magen, lite till vänster. Där kan jag bo.

Tills hon är tio, elva eller tolv år kanske

och VRÄKER mig efter brutalt.

Och då squattar jag där.

Okt 252012
 

M berättade för mig att när jag var på sjukhuset så ville barnen inte sova inne på sina respektive rum. Ingen ville vara själv. Så det slutade med att de alla sov inne på dens rum som har svårast att byta miljö: E:s.

Jag kan inte annat än le vid tanken. M och fyra barn i ett ärligt talat ganska litet rum. Man slöt sig samman för tryggheten och närhetens skull. Madrasser överallt. Och alla sov gott och vaknade nöjda.

Nu är jag hemma med dem igen. Och varje natt har båda killarna kommit indrällande och velat sova på madrass på golvet.

Visst – de gör det ibland annars också.

Men nu känns det som att de gör det lite för att de kan. För att jag är där.

En härligare känsla finns inte.

Vi sluter oss samman för trygghet och närhet. Vi är en familj.

Okt 252012
 

-Mamma, säger S vänligt. Du sade att du hade så mycket du behövde göra innan månaden var slut.

-Ja, usch, säger jag. Väldigt mycket.

-Jag hörde det. Och så tyckte jag lite synd om dig. Så jag gjorde en grej som du skall få. Kom in på mitt rum så får du se.

Fyra extra hemmagjorda dagar. 

Det kan vara det finaste jag någonsin har fått. 

Okt 202012
 

Jaha, så var man opererad då. Sjukhussäng och sjukhusordning. Barna på besök med fina teckningar och pärlplattor.

-Sov du under operationen, mamma?

-Ja, jag sov.

-Sov du gott? Sov du länge?

-Jaa. Det gjorde jag. Djup total sömn i många timmar.

-Men du sover ju aldrig djupt och länge.

-Nej – men den här gången gjorde jag det.

Jag tänker på saken. Jaa. Inte helt fel.  Alla mammor borde få lite narkos ibland.

Okt 142012
 

Skriver lappar till fritids om vilka barn mina barn får följa med hem efter skolan och vilken dag. Många lappar. Men så har jag många barn med många kompisar.

Det slår mig när jag skriver att det är lite fel det här.

Orättvist. Jag vill att mina barn skall skriva en sådan lapp till mig.

”Härmed får min mamma tillstånd att följa med sina kollegor G och S hem och äta lasagne och dricka öl på tisdag kväll” skulle det kunna stå.

Eller onsdag.

Eller Loka Citron.

Jag är inte så kinkig med detaljerna.

Okt 122012
 

Påhittad men verklighetsbaserad gästblogg från mina barn.

 

10: Hon säger till barnen ”vi har bråttom till bilen nu” och stannar sedan själv minst fyra gånger på vägen för att prata ouhärdligt länge med andra mammor.

9: Hon säger pinsamma saker som hon själv tycker är jättecoola till folk hon träffar som ”Tja!” och ”Hallå!” istället för bara ”Hej!” som man skall säga. Om man är NORMAL.

8: Det är typ som att hon inte vill vara Normal.

7. Man måste jämnt genomlida att hon skall skämta med ens kompisar – vilket är pinsamt nog. Det är ännu pinsammare om kompisarna skrattar och skämtar tillbaka och allra allra mest outhärdligt om hon skrattar själv. Hon har världens mest pinsamma skratt.

6: Hon klär sig jättepinsamt. Alla mammor borde klä på sig svarta sopsäckar innan de visar upp sig offentligt så att man slipper se sina klasskompisar titta på ens mammas kläder.

5: Hon har Mälarregionens absolut mest  pinsamma mobiltelefonsignal. Povel Ramel. VEM lyssnar på Povel Ramel? Och liksom typ VARFÖR?

4: När man säger åt henne att hon är pinsam så säger hon ”Men! Det där var väl inte pinsamt? Det HÄR är pinsamt!” och så gör hon något ännu värre.

3: Ibland sjunger hon. Det går inte att förklara med ord hur pinsamt det är.

2: Hon BLOGGAR om hur pinsam hon är!

1: Typ som att hon vore stolt över det!!

Okt 072012
 
Stadiet då M och jag log och utbytte blickar av ömt samförstånd och ”hon är vårt femte barn så vi har varit med förut”:

E: Mamma jag vill ha plåster. Där! (pekar på en del av armen där hon absolut inte på något sätt är skadad)

 

Stadiet då vi antog att hon kanske skulle bli någon slags typ av vårdpersonal:

E: Mamma! Nallen slagit! Nallen ONT. Nallen få plåster. Blåsa nallen!

 

Stadiet då vi möjligen blev en aning oroliga:

E: Mamma! Min vagn vill ha plåster!

 

Stadiet som vi inträdde i idag har ännu inte fått något namn men det får nog bli något med oro igen:

E är i badrummet och håller på att sätta på plåster på handfatet lite här och var. H kommer in och halkar på golvet, faller och skriker till av smärta. E börjar illvråla. Jag menar ILLVRÅLA. Vi kommer springande och kollar att H är OK, och försöker sedan förklara för E:

jag: Det är inte farligt E. H slog sig bara pyttelite. Hon mår bra.
E: H får INTE ta plåster. MINA plåster!

Det är möjligt att hon inte har en JÄTTEVÅRDANDE personlighet.