nov 032012
 

I förra veckan när E och hennes förskola var ute i skogen ropade E plötsligt högt och akut på sin fröken.

-Karin! Karin!

Fröken stannade upp och frågade vad det var. Hade hon slagit sig? Frös hon? Behövde hon något?

-Min mamma har ont i sin mage! förkunnade E mässande. Inte en gång utan två gånger.

 

Jo, så här var det. Jag gjorde ju, som minnesgoda bloggläsare kanske minns, en operation för ett tag sedan. Som nyopererad fick jag inte bära något som var tyngre än fem kilo. E är tyngre än fem kilo. Så jag fick inte bära henne.

Att inte bära en två-och-ett-halvt-åring är svårare än man kan tro. Av många skäl.

Ett av dem, kanske det mest påfallande, är att ibland måste man bära en två-och-ett-halvt-åring för att förhindra att hon rusar ut bland bilar. Eller för att hon har bestämt sig för att lägga sig i en vattenpöl och ligga kvar där tills reglerna ändras och hon får köra bilen hem. Eller för att hon plötsligt förvandlas till en trettonkilos geléklump utan styrsel på varken armar eller ben. Eller för att hon blir en katt.

Ett annat skäl kan vara för att man är den enda som duger. Läggningen av E i spjälsängen försvårades avsevärt under denna period. M lyfte upp henne och hon protesterade. Jag stod intill sängen och höll E i handen och sjöng för henne medan M lyfte i henne. Hysteriska skrik. ”Mamma skall! Mamma skall!”

Två-och-ett-halvt är en ganska magisk ålder. Det skall vara som det alltid har varit – annars kanske något går snett. Hur somnar man om ”fel” person lyfter ner en i spjälsängen? Hur kan det överhuvudtaget bli en morgondag om ”fel” person lägger en?

Så vi berättade för E att jag hade ont i magen. Det förstod hon. Ont i magen – ja, då kan man inte göra vissa saker. Men, o, vad det skar i mitt hjärta när E trodde att jag inte kunde läsa godnattsaga för att jag hade ont i magen.

Det var som att hon förstod att min onda mage förhindrade mig från att vara med henne. Och då går ju inte godnattsaga heller. Bittra tårar. Inte från E – pappor kan också läsa godnattsaga även om de inte klarar mer kvalificerade uppgifter som läggningar – men från mig.

Det är nämligen inte bara så att två-och-ett-halvt-åringar behöver bli burna ibland. Deras mammor behöver bära dem ibland också.

Så den ljuva återföreningen som kunde inträffa nu var som ett triumftåg. Jag lyfte upp E och hon tittade förvånat på mig.

-Magen? sade hon frågande.

-Magen är bra nu, förklarade jag.

-Magen är så snäll, jublade hon.

Och så bar jag henne till hennes säng. Stoppade om henne. Och om det var en särskilt segerrikt jublande tonfall när jag sjöng Trollmor – who can blame me?

Äntligen fick jag hålla henne i mina armar igen. Som en rad ur vilken Harlequinroman som helst. Men alldeles, alldeles underbart sann. Äntligen.

Random Posts

Loading…

  5 Responses to “Konsten att inte bära”

  1. Lilla goa härliga E!! Här har vi det här med o förmedla känslor i ord igen, suveränt o kärleksfullt skrivet 🙂

  2. Underbar läsning, som alltid 😀

  3. Kärleksfullt

  4. Jag har läst din blogg (som för övrigt är underbar!) till och från ett tag nu, men inte kommenterat tidigare, fast nu var jag bara tvungen. Även jag har en 2,5-åring och opererades för ett tag sedan, följt av sex veckor av förbud att bära något tyngre än 5 kg. Många bittra tårar även från mig och taggar i hjärtat nästan varje dag när man får frågan ”nu kan du bära mig?”. Så du kan ju tänka dig känslan att efter sex långa veckor få beskedet att jag bör vänta ytterligare tre, eftersom det inte verkar helt hundra än..

Sorry, the comment form is closed at this time.