Dec 012012
 

Utsikten från vardagsrumsfönstret över eländet.

Jag har inte varit någon stor snövän. Det är kallt och blött men framför allt är problemet logistiskt när man bor, som vi gör, på landet. Då är man omgiven av åkrar där vinden hinner få upp fart och virvla upp snön i stora drivor som gör det svårt och oberäkneligt med bilkörning.

Man har hela det enorma ödsliga tankevärldstotalomfattande snöröjningssituationsproblemet att tänka på – även om vi har en fantastiskt skicklig karl som ”kör” åt oss är det ändå viss röjning att göra själv: en stig ut till bilen – se till att trappan är synlig under snön och så vidare.

Barnen längtar och väntar och hoppas och önskar. Och själv går jag bredvid och lyssnar och tänker på vinterdäckens slitageprocent och siktproblem i snöstormar och annat lika vuxet och trist och rent ut sagt förfärligt.

Jag tvättar hellre om leriga overaller tusen gånger än jag vaknar klockan fyra och lyssnar på ett snöfall som eventuellt hotar att övergå från milt till kraftfullt en gång.

Man kan säga att min syn på snö påmint en hel del om mina barns syn på tandborstning: man vet att det kommer. Man vet att någon man tycker om vill det. Och ändå är man beredd till de mest fanatiska excesser för att försöka undvika det oundvikliga.

Men idag upptäckte jag ett drag hos snön som är så försonande att jag nästan  övervägde att befinna mig på gränsen till att eventuellt börja fundera på att såsmåningom planera för att befinna mig i ett förstadium till att stillsamt och nästan viskande nynna lite på ”hej mitt vinterland”.

För att:

Om det är snö och man bor på landet.

Då går ens barn ut och leker i snön.

Och då tycker ens stora barn att E är så söt när hon åker pulka och så vidare att de utan knot tar med henne ut och hänger med henne i flera timmar.

Dyrbara timmar.

Timmar då man i lugn och ro och utan att samtidigt behöva underhålla en ilsken pusselmanisk tvååring kan göra massor av underbara saker: städa toaletter och baka bröd och plantera om blommor och omorganisera skrivbordet och vika tvätt. Man kan till och med mangla lakan.

Och det bästa är att om man inte städar toaletter, bakar bröd, planterar om blommor och omorganiserar sitt eget och andras skrivbord samt viker tvätt och manglar lakan, så kan man helt ostört tillbringa flera timmar i underbart ostörd följd med att sitta i en fåtölj och läsa deckare.

Iallafall så länge deckaren är mysig och inte innehåller alltför läskiga scener, som till exempel att det snöar.

Random Posts

Loading…

  8 Responses to “Kvinnan som lärde sig att stå ut med snö”

  1. Föreställer mig helt plötsligt en deckare där mördaren (eller om det är offret) är täckt av snö. 🙂

  2. Åh, snö! Jag älskar snön, men har förstås inte dina problem. Idag är himlen ljust blå och snön ligger vit på tak och mark mitt i vår storstad love it

  3. Längtansvacker bild och jättebra text, skulle jag också säga.

  4. Förstår precis. Charmigt skrivet.

  5. Förstår dig. Värre att gilla snö när man inga små barn har. Fast jag som numera bor i lägenhet ska inte klaga.

  6. Håller med. Snö är trevligt för näthinnor, skidor och pulkor. ”Eländet” ser f.ö. exakt ut som en sån där målning man skulle vilja ha på landet! ”Mangla lakan” – nä, nu driver du med oss, vad?

  7. Önskar jag kunde lära mig att stå ut med snö jag med och att jag kunde skriva om det så bra som du.

  8. Vilken härlig utsikt, jag blir avslappnad bara jag ser bilden! 🙂

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>