Aug 132013
 

Jag har ingenting emot att ni ler. Det är absolut inte det. Ni får gärna le. Leende bloggläsare är glada bloggläsare. Det brukar jag alltid säga. Ni får GÄRNA le. Men. Det måste vara rätt sorts leenden.

OK?

E är sjuk. OK? Det är det som är viktigt att komma ihåg. Hon har hög feber.

Ni vet. Hög feber. Medför: trötthet, förvirring, desorientering. Kanske rent av hallucinationer. Just det.

Hallucinationer.

Skulle kunna vara hallucinationer förstås.

E är alltså febrig.

Jag vill bara inskärpa det innan jag börjar berätta. Det är viktigt för själva historien. OK? Nu kommer ni håg det. Bra. Febrig. Sjuk. Eventuellt hallucinerande.

Så igår när vi satt i fåtöljen och hon ville kolla på min dator och vi tittade på youtubeklipp och hon sade ”Titta, där är en bild av min mamma” så kan vi alla, med ett förstående leende tänka: ”Ja ungar! Och kanske särskilt febriga ungar!”

Det är den sortens leende vi skall ha. Förstående. Vänligt. Vuxenklokt.

INTE – och jag kan inte betona detta tillräckligt starkt – INTE den sortens leende som M hade när han såg bilden. INTE DEN SORTEN.

Det leendet utmärkte sig för sin totala icke-lämplighet i sammanhanget genom att snarast vara skrattlystet, roat, förtjust. Helt fel typ av leende.

Det vi eftersträvar är lätt överseende – ett sådant leende som liksom säger ”Ja ungar! Och kanske särskilt FEBRIGA ungar. De har ju inget omdöme alls.”

Kan ni åstadkomma sådana leenden tror ni? För annars, om ni, så att säga, uppvisar leenden som tyder på att ni är ”Team M” – ja då får ni inte se bilden.

SÅ är det bara.

OK. Ni som behöver öva leenden, varsågoda. Jag väntar här.

* – * – *

OK. Få se nu då? Nej! Du till höger, du med mörkt hår därborta – ditt leende är alldeles för förväntansfullt. Gör om, gör rätt.

Bara förstående vuxenlika leenden släpps vidare efter denna punkt.

Bara leenden i vilka man tydligt kan utläsa ”Den som ler detta leende är en person som kan förstå hur omdömeslösa febriga barn kan vara. Inte deras fel naturligtvis. Men där har vi det. Totalt omdömeslösa.”

Har alla format sina leenden efter dessa krav?

OK.

Andetag.

Kom ihåg leendena.

Och så ännu ett djupt andetag.

* – *- *

Förresten. Jag måste bara säga en sak. Själva poängen är inte så mycket att ni lyckas åstadkomma de där leendena nu. Utan poängen är den att från och med den här stunden måste allt formbart försvinna från era leenden. De skall inte ändras och bli så där pojkaktigt lyckliga bara för att ni får se bilden. Måste. Förbli. Intakta. I. Sin. Vuxna. Förstående. Överseende. Attityd.

Alla med?

”Den som ler detta leende är en person som kan förstå hur omdömeslösa febriga barn kan vara. Inte deras fel naturligtvis. Men där har vi det. Totalt omdömeslösa.”

OK.

E satt alltså i mitt knä. Kollade youtubefilmer. Såg den här bilden. Och hävdade att det var jag.

Förstående leenden fortfarande på plats?

Ingen som spricker upp i ett förhoppningsfullt fniss?

OK.

Jag visste väl att jag kunde lita på mina läsare.

Här då.

jabbathehutt

 

Men alltså.

Ni LOVADE ju.

Hon var ju SJUK. Det var det vi skulle komma ihåg. FEBRIG. OMDÖMESLÖS.

Hallå! Hallucinerande! Kommer ni inte ihåg?

Suck.

Ni är ju Team M allihopa.

Maj 202013
 

S: Mamma du vet hur jag inte har kunnat säga vad det var för låt jag skall vara med och sjunga på Skolstashowen?

jag: Ja du kommer inte ihåg vad den heter.

S: Exakt! Men nu kan jag berätta.

jag: Vad bra! Vad heter den då?

S: … hmm…  jag har glömt.

jag: OK.

S: Men jag vet vem som har GJORT låten!

jag: Vad bra.

S: Han som har skrivit den heter – jag vet det faktiskt – Jimmie Åkesson!

jag: O………………….. K……………………. (ordet OK uttalas här så långsamt att en extremt långsam snigelhybrid (framavlad av två olika extra långsamma snigelarter) skulle kunna krypa 100 m i extralångsamt tempo på sin allra slöaste dag medan jag pratade)

S: Vänta! (springer iväg till sin kompis N medan jag står kvar i den typen av chockade förstening som kommer över en vid exakt de tillfällen då ens uttal av tvåstaviga ord blir så där snigelhybridanpassat som vi har pratat om) Eller nej. Det var Jimmy Jansson.

jag: (betydligt snabbare) OK.

S: Gillar du honom?

jag: Jag kan ärligt säga att jag aldrig haft så varma känslor för Jimmy Jansson som jag har i detta ögonblick.

Maj 192013
 

A: Mamma, du vet den där dansen du gör när du tycker att du har varit lite extra cool?

jag: Ja. (börjar omedelbart demonstrera att jag förstår vilken dans han menar – för premisserna är ju uppfyllda. Det är extra coolt att erkänna när man får en sådan fråga)

A: (med sammanbitna läppar (jag vet att de vedertagna uttrycken att välja mellan är ”sammanpressade läppar” och ”sammanbitna tänder”. Men tro mig – det var sammanbitna läppar. A kan det.) ) Mm.

jag:  (dansar lyckligt)

A: Du! Mamma! Sluta nu. Jag vill prata med dig. Kan du låta bli att göra den när mina kompisar är här?

jag: (dansar) Haha! Är jag pinsam då?

A: Nja. Inte direkt det.

jag: (så paff att jag slutar dansa) Inte? Jag tyckte att det var givet att jag var jättepinsam då.

A: Jag kan hantera det. Alla har pinsamma mammor ibland.

jag: Men. Vad är det för fel då då?

A: När de frågar varför du gör sådär.

jag: Ja? Kan du inte med att berätta sanningen? Du får väl hitta på något annat då. Säg att jag har fått glädjefnatt.

A: Det är INTE att jag inte kan berätta sanningen. Utan det är NÄR jag berättar sanningen.

jag: Bra! Man skall alltid berätta sanningen.

A: Men när jag berättar sanningen – att du gör dansen för att du tycker att du har varit extra cool – då skrattar de jättemycket. För de tycker kanske att… du vet…

jag: Att jag ALLTID är extra cool?

(lång tystnad)

A: (med sådär märkligt sammanbitna läppar igen) Mmm.

Maj 182013
 

E: Tänker inte.

jag: Jo. Kom igen nu.

E: TÄNKER inte.

jag: Men det är läggdags.

E: Inte läggdags. Hoppdags.

jag: Nej. Det är sent och man måste gå och lägga sig nu… (listigt) Och sovankan längtar efter dig.

E: Sovankan har FLYTTAT.

jag: Eh… ok… (i mitt eget tycke ännu listigare) eller så har den kommit tillbaka till din säng och ligger och längtar efter sin E? Vi kan gå och titta efter.

E: Jag kommer inte.

jag: Nä jag märker det.

E: Jag gillar studsmattan.

jag: Ja jag vet.

E: Jag ÄLSKAR studsmattan.

jag: Mm.

E: Jag älskar inte dig.

jag. Nänä.

E: Jag älskar inte sovankan.

jag: OK.

E: Jag studsar BRA!!!

jag: Jaa. Och länge.

E: Jag kan studsa hela alltid.

jag: Jag tror dig.

E: Och jag älskar inte sova.

jag: OK. Men jag älskar när du sover.

E: Jag älskar bara studsa.

jag: Men kom nu E.

E: (springer längst bort på studsmattan – gör en upptäckt och skriker lyckligt) Jag kan trilla ner här!

jag: Mm. Kom nu SNÄLLA.

E: Jag är kanske DUM.

jag: E! Nu! Är! Det! Läggdags!

E: Men jag måste inte.

jag: Jo.

E: Nej!

jag: (som om emfas skulle räcka där argumentation inte fungerat) JO!

E: NEJ!

jag: Jo!!!

E: NEJ! NEJ!! NEJ!!!

jag: (tänker) Nej!

E:  (automatiskt) Jo!

jag: Aha! Där fick jag dig allt! Nu måste du komma!

E: (tänker efter ett tag och ler sedan belåtet) Nej!

jag: Mrgrglgrmpflvakrmlkei!

E: Mamma är du arg?

jag: Jag håller bara på att bli galen.

E: Jag älskar min mamma. Min galen-mamma. Kom mamma. Du skall lägga mig nu. (går ner från studsmattan och tar min hand och leder mig in i huset)

 

Allvarligt. Treåringar. Tänk när hon var liten och vi bara hörde ihop hela tiden. Nu är det som om hon hoppar bungy-jump med navelsträngen. Nåja. Jag vann. Like a boss.

Och! Nu sover hon.

Och! Studsmattan är alldeles övergiven.

Och! Som av en händelse spelar M lite Kriss Kross på stereon:

This boss will make you jump jump. Uh-huh. Uh-huh. Jump. Jump.

Maj 172013
 

Imorse, på väg ut till bilen. H kommer ur sitt rum, i fullt ös på väg ut i hallen, och stannar som om hon såg regnbågens kruka med guld framför sina fötter. Som i trans stirrar hon, med en blick som jag närmast vill beskriva som längtansfull, på mig och mina kläder.

H: Mamma! Wow! Vad fint! Är det där din nya tunika?

jag: Ja…

H: Den var verkligen såååå fin. Jag gillar den.

jag: (snurrar runt som en modell) Tack. Ja den är ju lite blå och grå och så.

H: (med emfas) Och RUTIG.

jag: Ja, faktiskt. Rätt rutig.

H: Jag gillar den JÄTTEMYCKET!

jag: Synd att du inte kan låna den då.

H: Ja. Synd. Men –

jag: Men?

H: Ja, den är ju väldigt fin och så. Du kanske skulle – öh – spara den lite? Till ett finare tillfälle?

jag: Som morfars sjuttioårsfest menar du?

H: Ja, eller… eller till något helt annat. Som när vi skall —

jag: Ja?

H: Måla om lekstugan eller så.

jag: Aha. Något verkligt festligt sådär.

H: Ja! Något när man vill vara bekväm. Och kanske – rutig. Och så.

jag. Och kanske inte när dina kompisar kan se mig?

H: Exakt! Så tänkte jag. Den är så fin så jag vill inte att mina kompisar skall bli sådär – ja – avundsjuka som de alltid blir när du har dina sådär jättejättefina kläder.

jag: OK. Vi vill ju inte att någon skall bli avundsjuk.

H: Precis.

jag: OK. Jag kan ta en annan tröja idag.

H: Tja. Du vet. Om du vill…

jag: Om jag vill vadå?

H: Om du vill få krama mig hejdå utanför bilen så.

jag: OK.

Jag drar på en kofta över och vi går ut genom dörren.

H: Mamma du vet att jag har sagt att jag kan hjälpa dig att välja kläder eller hur?

jag: Tack för din gränslösa vänlighet och ditt stöd.

H: Tur att du har mig.

jag: Ja.

H: Som kan rädda dig från dig själv.

Maj 162013
 

Jag skrattar fortfarande alldeles vanvettigt mycket varje gång jag tänker på det här. Det är mer än en vecka sedan. Och ändå denna lust att garva okontrollerat. Det är roligt att spontant bara utbrista i glädjefnatt såhär på blanka torsdagseftermiddagen så jag tänkte dela med mig av källan till mig fröjd.

Det var när jag var på utvecklingssamtal om E.

Eftersom det här är min blogg och ingen kan hindra mig från det tänker jag ta några rader till att skryta om att hon fick massor av beröm för sina vänskaper och sin intelligens och fantasi och allt sånt.

Men. Det är inte därför jag brister ut i vilda paroxysmer varje gång jag tänker på samtalet. Utan så här:

Mot slutet av samtalet berättade dagispedagogen att E är bra på att plocka undan efter sig. När hon har avslutat en aktivitet går hon och sätter undan pusslet, eller rensar undan alla dockkläderna, eller vad det är innan hon går och hämtar nästa grej. Och då lutar sig käraste P, vår älskade dagisfröken, fram över bordet och säger:

-Jag tänker att det är väl så att det är för att ni har fyra barn. Så ni har någon slags militärdisciplin hemma som gör att alla automatiskt plockar undan. Annars skulle ni väl inte kunna hålla det så städat hemma. Eller hur?

Ja. Eller hur.

ELLER HUR.

Hur kan man lyckas ge en så totalt diametralt uppseendeväckande skrämmande fullständigt verklighetsvidrigt fel uppfattning till en person man träffar varje dag? Hahahahahaha!

För att vi har så enormt städat hemma liksom. Militärdisciplin. Liksom.

Hahahahahahahaha! Även här och nu när jag sitter vid datorn och skriver detta flabbar jag mig svettig.

Åh jag älskar Fröken P.

Men jag kommer inte att bjuda hem henne på middag.

Det faktum att det finns en person i världen som tror att vi har en militärisk kadaverdisciplin OCH dessutom extremt väldstädat hemma. Det faktum gör att vi aldrig kommer att bjuda hem henne.

Maj 142013
 

Idag tänkte jag jättemycket på den gången när A var drygt tre år och frågade mig, i den episkt långa självscanningskön på ICA Maxi i Enköping, med rösten höjd till tre mäns styrka, hur bebisen som var i min mage (E) hade kommit in i min mage egentligen.

Jag tänkte jättemycket på hur cool jag hade varit då. Jag hade utan att sänka rösten eller väsa ”vi får ta det senare” eller bortförklara något, konverserat honom om de olika aspekter av blommor och bin och utan att väja för de lämpligaste barnvänliga termerna förklarat hela befruktningsgrejen.

Och – och här kommer själva poängen – jag hade uppvisat denna coolhet av helt och hållet genomideologiska och pedagogiska skäl. För att visa honom att föräldrar aldrig skäms för sina barn. De skäms inte för barnen och de skäms inte för frågorna som barnen ställer. De skäms inte för att i offentliga sammanhang utöva sitt föräldraskap på det sättet som barnen behöver. Man skäms inte för något som är relaterat till sina barn för barnen är det bästa man har. Det man är absolut stoltast över. Så är det.

Och allt det här tänkte jag på imorse.

Man kan nästan säga att jag mediterade över det.

För sedan, när jag hade gjort det, gick jag och handlade den här till H.


beiber

Och då var det lite bra att jag hade mediterat över den där gången tidigare. Att jag hade upprepat mitt mantra för mig själv: Föräldrar skäms aldrig för sina barn. Vi skäms inte för barnen och vi skäms inte för frågorna som barnen ställer. Vi skäms inte för att i offentliga sammanhang utöva föräldraskap på det sättet som barnen behöver. Vi skäms inte för något som är relaterat till våra barn, för barnen är det bästa vi har. Det vi är absolut stoltast över.

Så. Folkrockaren i mig kanske hukade sig lite. Men modern stod stolt i kön.

Och så tittade kassörskan på mig. Och på boken. Och på mig igen. Och hennes blick sade ”Har DU så unga barn att de kvalificerar som Bieberfantaster? Jag trodde du hade MYCKET äldre barn.” Och igen tittade hon på boken. Och på mig. Särskilt på de klädsamt gråa håren och de snygga rynkorna runt ögonen.

Jag funderade ett tag på om hon sålde åldersrelaterade kosmetiska lösningar.

Och sedan använde jag mig av mitt peptalk och min meditation. Och ifrån min meditation hämtade jag kraft och styrka och ork.

Och så sade jag: ”Den här boken är till mina barnbarn. Ringer du efter färdtjänst förresten?”

Maj 082013
 

H gav E ett läppstift klockan kvart över sju imorse.

Ett läppstift. Ett LÄPPSTIFT. Ett Yves Rocher-läppstift av färgen Tangerine.

Låt oss stilla oss i våra hjärtan och tankar och begrunda vad det innebär.

I kort sammanfattning gick det åt ganska många våtservetter imorse. Ganska många. För hur superhjältelikt snabbt jag än tog läppstiftet och hur diaboliskt jag än gömde det så hittade hon det.

Och var hon än hittade det så målade hon.

Läpparna. Ögonlocken. Hakan. Näsan.

Tangerinenyansen ger ett väldigt behaglig vårlikt skimmer till ”fyllegubbenäsan” som är så trendig denna säsong.

När det var dags att åka till dagis lade jag läppstiftet längst upp på skåpet i hallen – det skåpet som jag måste stå på tå för att nå längst upp på – och så gick vi alla ut till bilen. I bilen begärde E ”stora dockan” och ”nappisen” och att H skulle sjunga ”tigerjakten” med henne men inte något läppstift.

Segerns sötma berusade mig nog lite där i bilen. Det behövs inte så mycket för att man skall bli glad när man är fyrbarnsmamma. En handfull tussilagos utan skaft insmugna i ens hand när man är ute med barnen. En kärleksförklaring i bilen på morgonen innan de tumlar ut på skolgården och springer iväg med kompisarna. Att ens yngsta inte går målad till förskolan. Sådana saker.

Det stärker självförtroendet för oss mammor. Så. Jag sjöng glatt med i tigerjakten. Jag var nöjd. Lycklig. Glad. Fey som de säger på engelska.

Jag kan. Jag är en supermamma. Jag kan – mot de mest ödeläggande omstörtande odds – ta med mig en renskrubbad och relativt lycklig tigersångsklappande treåring till dagis. Utan att hon är sminkad.

De stora barnen sprang iväg och E och jag började vår sedvanliga promenad mot dagis. På vägen hann vi avhandla de trevliga samtalsämnena ”mamma dum” och ”H ger mig psenter” och ”dumma mamma tar mina psenter” innan hon började fnissa glatt. Hon vänder upp ett extra änglalikt ansikte mot mig och säger ”S gav mig min psenter” och drar fram läppstiftet ur fleecefickan.

Läppstiftet. Det kladdiga tangerineläppstiftet. Det kladdiga tangerineläppstiftet som skulle ligga utom räckhåll för alla som är under 170 cm. I hennes hand. I hennes lätt rosa-orangea kladdiga hand.

Ni vet vad det där engelska ordet fey betyder va? Att man är så där löjligt uppspelt strax innan en katastrof slår till. Att själva lyckoruset liksom förebådar det hemska som skall ske. Fey.

Och OK. Kanske verkar det inte vara en katastrof i era ögon. Ett läppstift med till dagis. Och? Men för mig. Just då. Just den morgonen. Just när jag byggde mitt sköra lilla självförtroende på att jag hade lyckats snatta undan läppstiftet och gömt det. Och så anade jag ingenting av vad som pågick i baksätena. Och så sviks jag av mina moderinstinkter på det här sättet. På det här skrämmande sättet.

Jag kände hur hitchcockig musik spelades runt omkring mig. Jag kände hur Stephen King skulle kunna skriva tusentals sidor om denna katastrofartade härdsmälta. Jag kände hur jag nästan lånade E:s napp för att trösta mig en stund.

Men sedan sansade jag mig och stoppade läppstiftet i min egen innerficka och så gick vi in och tvättade händerna. Ännu en hjältedådig save-the-nation-insats från mig. Ännu ett slag vunnet för mänskligheten utan att omvärlden ens anade faran.

Vi tar av E jacka och stövlar och lägger stora dockan på E:s hylla i hallen. Det sista hon gör innan hon går in i lekrummet är att ta nappen ur munnen och lägga den i ett skåp.

Och det sista jag ser av min dotter den morgonen när hon förtroendefullt tar sin favoritfröken K i handen och vankar iväg är hur det runt hela munnen – hela den delen av munnen som täckts av en napp – finns ett väldigt tjockt lager tangerinenyanserat kladd. Precis exakt innanför nappgränsen. Där det alltså måste ha suttit sedan bilresan. Sedan hon satte på nappen. Och de andra barnen – måste ha vetat. Och inget sagt. Och jag som skärskådade henne. Jag som kollade henne.

Jag lovar att inte en molekyl av läppstift var synlig utanför nappen. Men under.

Jag stannar upp i häpnad inför E:s skickliga målarkonst. Inte alla treåringar som kan hålla sig innanför linjerna på det sättet. Jag bestämmer mig för att det här är min nya triumf. Den överjordiskt smarta innanför-linjerna-målerskan på Skolsta förskola. Och vadå om hon skulle komma lite sminkad till dagis? Artistic license mina vänner.

Japp.

Inget nederlag. En triumf.

I bilen firar jag med en alldeles egenvald triumfmarsch på Spotify. Hålltillgodo.

 

 

Maj 072013
 

Jag hämtar barnen vid skolan. S är inte glad.

S: Det här är den VÄRSTA dagen i mitt liv! Den VÄRSTA dagen!

jag: OK.

S: För det första är det så varmt och soligt! Och för det andra säger du att vi inte skall åka till biblioteket! Och för det tredje skall vi äta en massa GRÖNSAKER till middag! Den VÄRSTA dagen i mitt HELA liv!

Man kan förstås välja att se en sådan kommentar på många olika sätt. Själv väljer jag att låta mig inspireras av den.

Mohahahahaha!

Nya ondskefulla stordåd blir det imorgon. Hmm…. vi kanske kan – låta bli att åka till apoteket! Och äta FRUKT till middag!