Idag tänkte jag jättemycket på den gången när A var drygt tre år och frågade mig, i den episkt långa självscanningskön på ICA Maxi i Enköping, med rösten höjd till tre mäns styrka, hur bebisen som var i min mage (E) hade kommit in i min mage egentligen.

Jag tänkte jättemycket på hur cool jag hade varit då. Jag hade utan att sänka rösten eller väsa ”vi får ta det senare” eller bortförklara något, konverserat honom om de olika aspekter av blommor och bin och utan att väja för de lämpligaste barnvänliga termerna förklarat hela befruktningsgrejen.

Och – och här kommer själva poängen – jag hade uppvisat denna coolhet av helt och hållet genomideologiska och pedagogiska skäl. För att visa honom att föräldrar aldrig skäms för sina barn. De skäms inte för barnen och de skäms inte för frågorna som barnen ställer. De skäms inte för att i offentliga sammanhang utöva sitt föräldraskap på det sättet som barnen behöver. Man skäms inte för något som är relaterat till sina barn för barnen är det bästa man har. Det man är absolut stoltast över. Så är det.

Och allt det här tänkte jag på imorse.

Man kan nästan säga att jag mediterade över det.

För sedan, när jag hade gjort det, gick jag och handlade den här till H.

Och då var det lite bra att jag hade mediterat över den där gången tidigare. Att jag hade upprepat mitt mantra för mig själv: Föräldrar skäms aldrig för sina barn. Vi skäms inte för barnen och vi skäms inte för frågorna som barnen ställer. Vi skäms inte för att i offentliga sammanhang utöva föräldraskap på det sättet som barnen behöver. Vi skäms inte för något som är relaterat till våra barn, för barnen är det bästa vi har. Det vi är absolut stoltast över.

Så. Folkrockaren i mig kanske hukade sig lite. Men modern stod stolt i kön.

Och så tittade kassörskan på mig. Och på boken. Och på mig igen. Och hennes blick sade ”Har DU så unga barn att de kvalificerar som Bieberfantaster? Jag trodde du hade MYCKET äldre barn.” Och igen tittade hon på boken. Och på mig. Särskilt på de klädsamt gråa håren och de snygga rynkorna runt ögonen.

Jag funderade ett tag på om hon sålde åldersrelaterade kosmetiska lösningar.

Och sedan använde jag mig av mitt peptalk och min meditation. Och ifrån min meditation hämtade jag kraft och styrka och ork.

Och så sade jag: ”Den här boken är till mina barnbarn. Ringer du efter färdtjänst förresten?”