Maj 052013
 

Min mamma – som passar barnen därhemma medan vi är på romantisk weekend – berättade nyss att S väckte henne halvfem imorse och ville ringa till min mobil och tala om att jag är ”världens bästa mamma”.

Men det är jag inte. OK, jag kanske inte är extremt elakartad. Men inte världens bästa mamma. För jag hade inte blivit jätteglad då.

Däremot är min mamma världens bästa mamma. För hon sade att han fick vänta några timmar.

Och när det hade gått några timmar sade han ”nä det behövs inte för det har gått över nu”.

Det har däremot inte mina känslor av att det var ett storartat hjältedåd av min mor att värna om min sovmorgon.

Apr 302013
 

Modern teknik är bra. Modern teknik är vår vän. För med hjälp av moderna tekniska framsteg kunde jag helt enkelt mms:a en bild på E:s konstiga utslag på benen imorse till sjuksköterskepappan M som åkte hemifrån tidigt imorse istället för att bara noja över de underliga röda nyanserna.

Och så kunde M ringa upp och tala lugnande med mig och förklara att det inte var någon fara alls.

Och då finns det ändå hopp för framtiden. För nu kan jag istället tillbringa hela långa dagen med att fritt att noja över nyanserna i hans röst när han sade att det inte var någon fara alls.

Vadå alls? Visst var det ett litet litet mellanrum innan han sade ordet ”alls”? Som att han var tvungen att tänka ett varv extra på hur farligt det eventuellt kunde vara? Och hur  menar han ”alls”? Eller menar han ”hals”? Att det inte är någon fara med hennes hals på grund av utslag på benen? Men själva benen då?

Sens moral: För verklig framtidstro: utnyttja modern teknik till dess fulla potential. Med andra ord: Ring inte. Skicka sms som svar på mms.

Apr 252013
 

Jag reder ut H:s trassliga hår med en hårborste och extremt tålmodigt tålamod (för att vara mig i alla fall). Hon pratar glatt om Yohios olika musikvideos och säger sedan, utan någon som helst övergång:

-Mamma, du är precis som I-or.

Jag suckar och bekräftar väl i och med det hennes utsaga. Ja. Det känns lite tungt och existentialistiskt så jag suckar igen. Åh nej. Nu blev det ännu mera Ior-likt. Suck.

Och igen! Ännu mera!

Nåja.Det är ju inte så konstigt.

Det trassliga håret och den stressiga morgonen. Vem som helst kan bli dyster.

-Jag vet säger jag ödmjukt. Jag vet. Det är bara lite svårt att vara positiv på morgnarna. Det blir lite… lite så som att min favoritmat är tistlar och att jag bara är lite ur led.

-Mm säger H ivrigt. Och så har du tappat din svans.

Hon pekar på golvet där laddningssladden till min mobil hänger efter den som en lealös huggorm som inte vill släppa taget om sitt byte.

-Var det det du menade?

-Ja! Vad annars?

-Jag tänkte att du kanske tyckte att jag hade lite surt och trött morgonhumör.

-Nej! Inte på det sättet! På det sättet är du inte alls som I-or.

-Ta-

-Du är mer som… Kanin.

-Som KANIN!?

Alltså inte för att jag på något sätt vill lägga mig i min dotters personlighetsanalyser men jag tycker att jag är som Uggla. Inte Kanin. Kanin som är  beskäftig och lägger sig i och är extremt långrandig och entusiasmerar över urtråkiga saker och –

Hm.

Vänta lite nu här.

Kanin alltså. Hm. Hmpf.

Suck.

Och Ior då.

Apr 242013
 

Idag ville E bara prata om en enda sak vid middagen: den döda musen som de hade sett när de var ute och cyklade tidigare idag.

-Den lilla, lilla musen, säger hon. Den låg där. Den var så liten. Det var synd om den. Den kunde inte röra sig.

Hon formar en skål av händerna och säger:

-Jag kan lyfta den så här. Det var synd om lilla musen. Den var så söt och liten. Den lilla, lilla musen.

När hon har förklarat detta för mig gånger vänder hon sig mot H och säger samma sak igen till henne.

-Den lilla musen är i himlen nu, säger H tröstande. Den kan leka med vår katt Frodo. (En inre vision av exakt hur vår döda katt Frodo leker med den stackars lilla musen uppstår i mitt huvud men jag trycker bort den).

-Den lilla musen var så söt. Den kunde inte röra sig. Den hade inte kläder på sig. E berättar allvarsamt igen och igen.

Treåringar kan inte riktigt greppa döden. Fyraåringar kan – på sitt sätt. De kan på något sätt ta in att något kan vara borta och inte komma tillbaka. Tanken kan fascinera dem – hypnotisera dem. Det slutgiltiga liksom. Men en treåring, som E, har inte riktigt grepp om det här, kan inte ha det. Har inte abstraktionsförmåga nog att ta in döden.

Ändå blir det ett stopp i min hals medan hon berättar. Det känns i hennes upprepningar – det känns i hennes tonfall – det känns i hennes allvar. Det har berört henne med den lilla döda musen.

Och jag vill trösta förstås. Helst vill jag krama henne hårdast i världen och säga att döden inte finns – att musen sover, och skall vakna snart, och att inget farligt någonsin kommer att hända henne eller någon hon tycker om. Helst. Helst vill jag det. Och jag vill att det skall vara sant också. Och så vill jag kunna GÖRA något. Fixa döden. Fixa så att det aldrig blir sorgligt eller hemskt eller definitivt på det här sättet. Aldrig mer. Aldrig mer någonsin.

Medan stormen av beskyddarkänslor och upprördhet över dödens brutala oåterkallelighet ödelägger mitt inre tittar hon på mig med den där stillsamma värdigheten.

-Den har inga kläder, upprepar hon. Den lilla musen. Den lilla lilla söta musen.

I vårt hus bor det fem katter och en hund. De brukar inte vara klädda. E vet att djur är nakna. Men den här lilla näbbmusen (måste det väl vara om inte katterna ätit upp den) har en nakenhet som går djupare än bara till klädedräkt. Jag tror att det E sätter ord på är hur utelämnad den är.

Rörande. Starkt. Och äntligen något som jag kan göra något åt.

-Vi kan gå ut, säger jag till henne. Vi kan gå ut och göra ett täcke till musen och vinka till den.

-Ja! säger hon ivrigt. Jag har ätit klart nu. Vi går ut nu.

Hon tar på sig sina stövlar och tar mig i handen. Hon visar mig den lilla musen och jag lägger ett täcke av löv över den lilla kroppen så att bara den lilla, lilla nosen tittar fram.

-NU kan musen sova säger, E lättad. Vi vinkar nu.

Vi vinkar allvarligt till musen och går in i huset igen.

-Musen kan sova nu, säger E till sin far och alla syskonen. Nu kan musen sova. Den lilla, lilla söta musen får sova, och jag har vinkat den. Hon visar med sin hand hur hon vinkade till den lilla musen och äter sedan glatt upp sina köttbullar.

När maten är färdig tar hon med sig H, S och A ut för att visa dem täcket och igen hur hon vinkade.

Jag tänker i mitt inre att det var den finaste ceremoni som en liten näbbmus kunde få vid sin död. En tankfull treåring som vill göra döden lite värdigare, och lite mer omhuldad.

Och en liten utsatt varelse fick gå till sin sista vila på en bädd av mänsklig kärleksfullhet.

Apr 222013
 

First Sign of Madness

Jag har som sagt varit bortrest stora delar av helgen. Då hinner man inte sortera strumpor som man borde. Men det var inte det jag stod och tänkte på i denna arla morgonstund. Tankar fokuserade på annat än strumpsortering: first sign of madness.

Second Sign of Madness

A röjer in i köket och visar upp sitt val av kläder för dagen. –

-Fint, säger jag, du glömmer väl inte att komma ihåg att sätta på dig strumpor sedan bara?

-Nejdå, svarar han och rusar iväg igen.

Och jag blir stående. Frusen mitt i rörelsen. Som om ett pistolskott gått av och chockat mig till inaktivitet. Vad menade han? ”Nejdå” som i att ”jag glömmer inte strumporna” eller ”Nejdå” som i att ”jag kommer inte att sätta på mig strumpor”? Jag funderar över vilken grad av grammatisk sofistikation man kan förvänta sig av en sexåring. Vad menade han? Strumpor eller inte strumpor? I säkert fem minuter står jag där.

Third Sign of Madness

Fem minuter senare: A kommer inskuttande i köket och visar upp vilka strumpor han satt på sig. Bra. God grammatisk sofistikation. Jag nickar, lättad, och tänker fortsätta med frukostundanplockandet. Men A hinner se att jag fortfarande står med müslin i handen och skåpluckan öppen precis som när han stack iväg. Fortfarande. Fem minuter senare. Han tittar på mig och flinar:

-Har du stått här hela tiden och funderade på vad jag menade när jag sade ”nejdå”? frågar han.

Busted.

Jag är alltså så vansinnig – så konsekvent vansinnig – att barnen förväntar sig denna galenskap och kan diagnosticera den korrekt.

It’s a downhill slope from here.

Om inte.

Om inte.

Om inte jag kan hålla vansinnet i schack genom en rigorös strumpsorteringsregim förstås.

Det är värt ett försök.

(Fourth Sign of Madness).

Apr 202013
 

Svår sak med att sova (när man är hemma)

-Fyra barn kommer och vill prata/sova hos en/bli omstoppade/ha en kram med jämna mellanrum hela natten.

 

Svår sak med att sova (när man är bortrest)

-Inga barn kommer och vill prata/sova hos en/bli omstoppade/ha en kram med jämna mellanrum hela natten.

Apr 202013
 

Jag jobbar borta i helgen. Lite dumdristigt sade jag till barnen att de fick ringa när de ville. Efter typ tio samtal igår kväll styrde dock M upp det hela lite grann – och de fick ringa under mina lediga tider bara. Mitt under själva arbetet i förmiddags ringde A ändå.

A: Hej mamma. Pappa sade att vi inte fick störa dig förrän i eftermiddag, men det här är liksom… ja… speciellt på något sätt. Är det OK?

jag: Tja. Jag är liiiiite upptagen. Vad är det?

A: (dramatisk tystnad)

jag: Vad ville du, grabben?

A: Jag vet inte om du orkar lyssna på det.

jag: Vad är det?

A: Jag vet inte om det kanske inte är så – förlåt att jag störde dig.

jag: Men… vad är det?

A: Alltså det kanske inte är så bra att säga över telefonen.

jag: Vad ÄR det? Jag blir lite orolig..

A: Pappa sade att du hade viktiga saker att jobba med och då kanske jag inte skall säga sådana där saker som gör dig ledsen.

jag: Får jag prata med pappa?

A: Nej! Nej  och nejnejnejnejnej. Det går – inte bra just nu.

jag: Varför inte det?

A: Det… öh… det går inte just nu.

jag: Vad gör han då?

A: Eh… hmm… det är… det går inte att prata med honom.

jag: A! Vad är det som har hänt?

A: Jag kan inte. Jag borde inte. Jag..

jag: Berätta nu!

A: Men om du verkligen orkar lyssna.

jag: Ja.

A: Jag vet inte. Jag kanske inte borde.

jag: Säg det bara.

A: OK. Om du vill veta.

jag: Det vill jag.

A: Om du är SÄKER på att du inte blir ledsen. Eller arg.

jag: Säg vad det är bara.

A: Jag vill bara att du inte skall bli ledsen eller sur eller så.

jag: Då får du berätta vad det är. Gärna nu.

A: OK. (tar sats)

(Paus)

A: OK. (dramatisk tystnad)

jag: A…

A: OK. (fem sekunders tystnad) Laddningssladden till surfplattan är borta.

jag: OK.

A: (dramatisk tystnad)

jag: Och jag kunde inte prata med pappa för att….

A: För att han vet inte att jag har ringt dig.

jag: Ah.

A: Vet du var den är?

jag: Den ligger i fordralet i en liten genomskilnig plastpåse.

A: Hade du berättat det om jag hade ringt upp och bara frågat?

jag: Va? Vadå? Ja såklart.

A: Aha. Men det visste ju inte jag. Jag trodde att det inte skulle gå om jag inte var lite mystisk.

jag: OK.

A: Och visst var jag mystisk?

jag: Och är.

Apr 182013
 

Du kanske tycker att du har ett rätt bra pokerface. Du kanske tror att du kan frammana en blick så likgiltig och neutral att den gränsar till katatonisk apati.

Du kanske till och med har rätt i detta.

Det spelar ingen som helst roll.

Lyssna noga nu: INGEN som helst roll. Ingen som HELST roll. Ingen som helst ROLL.

Spelar det.

För när det står en åttaåring och en nioåring framför dig – båda iklädda blickar och ansiktsuttryck så överseriösa att du bereder dig på en diskussion av statsbudgeten – och båda kräver att få veta vem du gillar bäst: Yohio (nioåringens val) eller David Lindgren (åttaåringens val) så spelar det ingen roll hur nollställd du kan bli i fejan och hur diplomatiska saker du försöker säga.

Allt kommer att tolkas. Minsta lilla ryckning i en mungipa (och det är lätt att få ryckningar i mungipan när de står där allvarstyngda och undrande) – minsta lilla blickande till höger eller vänster – minsta höjning på en mikromillimeter av ett hår i ett ögonbryn – allt detta tolkas in i smådetaljer som får politiska kommentatorers analyserande av statsministertal att verka oengagerat, översiktligt och brottsligt slafsigt.

ALLT kommer att tolkas. Säger du något (för GUDS skull – säg inget!) kommer såväl tonfall som röstproduktion som tonala vibraton att utvärderas och diskuteras.

ALLT kommer att tolkas. Börjar du skratta (och snälla rara du – börja inte skratta) så kommer skrattet att analyseras. (Nioåringen kommer att tro att du skrattar åt frågeställningen och bli förorättad. Åttaåringen kommer att vara säker på att du skrattar åt tanken att Yohio skulle kunna vara bättre än David Lindgren och bli förtjust. De kommer att diskutera detta i en halvtimma.)

ALLT kommer att tolkas. Kliar du dig i ett knäveck (i himmelens namn – klia dig inte i ett knäveck) kan detta leda till en diplomatisk katastrof av högsta klass.

OK.

Jag känner dig och vet att du ändå inte kommer att kunna låta bli att säga någonting. För du har alldeles för stor tillit till din egen diplomatiska förmåga. Ändå upprepar jag: SÄG INGENTING. Det kan inte sluta lyckligt. Var bara tyst.

Och titta ordentligt på dina barn. Titta på dem.

Och när du nu tittar på dem skall du inse att du inte kan vinna. Att det finns ett skäl till att du inte kan vinna. Att det skälet är djupt som himlen och skört som dimma. Och att det skälet är detta: Det här är den viktigaste frågan i deras liv just nu. Tänk på det: Den VIKTIGASTE frågan i deras liv just nu.

Och när du tänker på det och tittar på dem då blir du rörd. Det är automatiskt. Man blir rörd. Man måste bli det.

Och då tänker de förstås att du gråter (nioåringen tror att du gråter för att du vet att du aldrig kommer att bli lika bra som Yohio. Åttaåringen tror att du gråter av medlidande med Yohio som är så underlägsen David Lindgren). Och då tänker du att du inte kan vinna. Och att det inte spelar någon roll att du inte kan vinna.

För det här är den viktigaste frågan i dina barns liv just nu.

Den allra viktigaste frågan i deras liv.

Det innebär kort och gott att de inte har speciellt stora problem. Det är faktiskt värt att stanna upp inför. Fint. Väldigt ljuvligt att ha barn som har det så bra att deras stora problem är detta. Inte mat för dagen eller mobbning i skolan eller rädsla för krig eller skräck inför vuxenvärlden eller en oro som ger ständigt magont. Deras stora problem är vilken av deras idoler som sjunger bäst. Deras STORA problem. Vilket betyder: Alla andra problem de har är mycket mindre än detta. Och det gör dig rörd, lycklig.

Så enormt lycklig att du går ner på huk – lägger en arm om varje barn och viskar genom tårarna ”jag tror att ni båda vet vem jag tycker ALLRA bäst om” och skickar iväg dem till deras rum för att tolka och diskutera detta kryptiska uttalande tills korna kommer hem.

Och kvar står du och vet två saker.

1) Det spelar faktiskt ingen roll att du inte kan vinna.

2) Den här gången vann du faktiskt. Fridfull ro i köket vid matlagningen to say the least.

Och så behövde du varken lyssna på Skyline eller Heartbreak Hotel medan du lagar mat.

 

Apr 172013
 

Idag var det vår!

Imorgon kanske det är vinter igen men idag var det vår.

Och jag hade solglasögon. För det är bara sådan som jag är: Cool. Självsäker. Enormt enormt ball. Inne. Trendig. Kanske är hon en filmstjärna – tänker folk som möter mig. Hon har iallafall det där mystiska självförtroendet – den där lyckliga härliga känslan av att sväva på moln. Så tänker de. Avundsjukt.

För det är vår och jag har solglasögon.

Och inte bara det.

Jag har en sexåring också.

En som kastar en blick på mig och säger med tröstande stämma:

-Ja men det kan väl vara fint också. Jag tycker inte alls att det är löjligt med solglasögon. Inte ens om alla andra tycker det. Jag tycker att det är – du vet – lite gammaldags och charmigt liksom. Som sådana där bilder av tanter i stora klänningar med blommor på. Så tycker jag. Ganska fint. Nästan fint. Eller iallafall: Inte så fult. Inte fult. Inte ALLS fult. Du ser inte alls gammal ut heller. Utan du ser – jaa – du ser ut som en sådan där stor tant med blommor och stort hår. Japp. Rätt så – nästan – lite fint.

-Men! Det är coolt med solglasögon! säger jag upprörd över denna totala brist på trendinstinkter hos min A. Alla coola har det.

-Mmm. Alla coola gamla tanter med sådana där stora hår liksom och stora blommor överallt.

-Så vadå – du gillar dem inte?

-Men det är fint! Det passar bra när du ser gammal ut. Du ÄR ju gammal.

-Jag är ju COOL.

-Mmm mamma. Visst. Jättecool.

Så.

Bloggens första annons:

”Gratis mot avhämtning: Solglasögon. Förvandlar automatiskt bäraren till en polyesterklädd storblommig permanentad tant. ”

 

Apr 122013
 

A: Mamma du vet mina superkrafter?

jag: Ja.

A: De kommer aldrig att ta slut. Har man en superkraft blir den bara bättre och bättre.

jag: Vad bra.

A: SÅ jag kan bli en superhjälte. Ja det skall jag bli. Med en speciell superkraft. Få se. Vad skall jag välja? När jag blir stor kommer jag att bli bäst på… (tänker)

jag: Bäst på?

A: (tänker och tänker)

jag: Vad tänkte du bli bäst på?

A: Äsch. Jag kan inte välja. (med stjärnglans i ögonen) Jag blir väl helt enkelt bara bäst.

jag: Bäst på allt helt enkelt då?

A: Jaa. Det blir väl enklast.

jag: Vänta lite nu här. Du tänker bli bäst på allt – bäst av alla i världen på precis alla sätt – helt enkelt för att det är för jobbigt att bestämma dig för vad du helst vill bli bäst på?

A: Ja. Asajobbigt ju.

jag: Det låter lite som att du inte kommer att bli bäst i världen på att bestämma dig för saker.

A: Joho.

jag: Hurdå?

A: Om jag bestämmer mig för ALLT så är jag ju snabbast också.

jag: ?

A: Alltså så här: Du frågar mig: Vill du ha glass eller tårta? Och jag bara ”bådadera förstås”. Så då har jag både varit jättesnabb och bestämt mig för det bästa alternativet.

jag: Men om jag frågar om du vill städa eller klippa naglarna då?

A: Då bestämmer jag ingenting. Då måste man ha lååååååång betänketid. Så att hela dagen går och det blir natt.

jag: Listigt.

A: Tack.

jag: Men då är du ju inte snabbast på att bestämma dig längre?

A: Joho. Snabbast på att bestämma att jag skall ha lååååååååång betänketid.

jag: Aha. Du tänker så.

A: Japp. Och jag tänker också snabbast.

jag: Men fortfarande tycker jag att det är lite konstigt prioriterat att du tänker bli bäst på allt för att slippa välja.

A: Det är ju också ett tecken på att jag är snällast av alla.

jag: OK.

A: Ja för att de andra grejerna som jag inte väljer blir ju ledsna om jag inte väljer dem. Så jag väljer allt så blir alla glada.

jag: Hm.

A: Vet du – du verkar orolig för det här. Men det kommer att bli bra förstår du. För när jag är bäst så kommer jag att göra allt för dig så att ditt liv blir toppen. För du är ju ändå min mamma.

jag: Naaaah!

A: Så du ser: SNÄLLAST också! Så snäll att jag säger att DU är snäll.

jag: Mm.

A: Och smartast och snabbast och klokast och starkast och intelligentast och tuffast och allt.

jag: Jag förstår.

A: Men inte lika bra som jag!

2013-04-03 10.48.40

 

Simply the best.