apr 242013
 

Idag ville E bara prata om en enda sak vid middagen: den döda musen som de hade sett när de var ute och cyklade tidigare idag.

-Den lilla, lilla musen, säger hon. Den låg där. Den var så liten. Det var synd om den. Den kunde inte röra sig.

Hon formar en skål av händerna och säger:

-Jag kan lyfta den så här. Det var synd om lilla musen. Den var så söt och liten. Den lilla, lilla musen.

När hon har förklarat detta för mig gånger vänder hon sig mot H och säger samma sak igen till henne.

-Den lilla musen är i himlen nu, säger H tröstande. Den kan leka med vår katt Frodo. (En inre vision av exakt hur vår döda katt Frodo leker med den stackars lilla musen uppstår i mitt huvud men jag trycker bort den).

-Den lilla musen var så söt. Den kunde inte röra sig. Den hade inte kläder på sig. E berättar allvarsamt igen och igen.

Treåringar kan inte riktigt greppa döden. Fyraåringar kan – på sitt sätt. De kan på något sätt ta in att något kan vara borta och inte komma tillbaka. Tanken kan fascinera dem – hypnotisera dem. Det slutgiltiga liksom. Men en treåring, som E, har inte riktigt grepp om det här, kan inte ha det. Har inte abstraktionsförmåga nog att ta in döden.

Ändå blir det ett stopp i min hals medan hon berättar. Det känns i hennes upprepningar – det känns i hennes tonfall – det känns i hennes allvar. Det har berört henne med den lilla döda musen.

Och jag vill trösta förstås. Helst vill jag krama henne hårdast i världen och säga att döden inte finns – att musen sover, och skall vakna snart, och att inget farligt någonsin kommer att hända henne eller någon hon tycker om. Helst. Helst vill jag det. Och jag vill att det skall vara sant också. Och så vill jag kunna GÖRA något. Fixa döden. Fixa så att det aldrig blir sorgligt eller hemskt eller definitivt på det här sättet. Aldrig mer. Aldrig mer någonsin.

Medan stormen av beskyddarkänslor och upprördhet över dödens brutala oåterkallelighet ödelägger mitt inre tittar hon på mig med den där stillsamma värdigheten.

-Den har inga kläder, upprepar hon. Den lilla musen. Den lilla lilla söta musen.

I vårt hus bor det fem katter och en hund. De brukar inte vara klädda. E vet att djur är nakna. Men den här lilla näbbmusen (måste det väl vara om inte katterna ätit upp den) har en nakenhet som går djupare än bara till klädedräkt. Jag tror att det E sätter ord på är hur utelämnad den är.

Rörande. Starkt. Och äntligen något som jag kan göra något åt.

-Vi kan gå ut, säger jag till henne. Vi kan gå ut och göra ett täcke till musen och vinka till den.

-Ja! säger hon ivrigt. Jag har ätit klart nu. Vi går ut nu.

Hon tar på sig sina stövlar och tar mig i handen. Hon visar mig den lilla musen och jag lägger ett täcke av löv över den lilla kroppen så att bara den lilla, lilla nosen tittar fram.

-NU kan musen sova säger, E lättad. Vi vinkar nu.

Vi vinkar allvarligt till musen och går in i huset igen.

-Musen kan sova nu, säger E till sin far och alla syskonen. Nu kan musen sova. Den lilla, lilla söta musen får sova, och jag har vinkat den. Hon visar med sin hand hur hon vinkade till den lilla musen och äter sedan glatt upp sina köttbullar.

När maten är färdig tar hon med sig H, S och A ut för att visa dem täcket och igen hur hon vinkade.

Jag tänker i mitt inre att det var den finaste ceremoni som en liten näbbmus kunde få vid sin död. En tankfull treåring som vill göra döden lite värdigare, och lite mer omhuldad.

Och en liten utsatt varelse fick gå till sin sista vila på en bädd av mänsklig kärleksfullhet.

Random Posts

Loading…

  7 Responses to “En vinkning till döden”

  1. Och åter oh.

  2. Fantastiskt, din känsla för små, små skiftningar…

  3. Fint! Vem skulle kunna berättat det bättre? Ser allting som i en liten, liten film…

  4. Så fint av E och så fint beskrivet! Kände nog lite samma sak häromdagen när jag hittade en påkörd harunge, just hur utelämnad den var. Då skulle jag ha haft ett täcke och gjort som E!

  5. Det här inlägget tog tag i mig och har återkommit i mina tankar – det var så fint på något sätt!

    Ville bara gå in i efterhand och skriva en kommentar för jag gillade det så.
    ::David

Sorry, the comment form is closed at this time.