Imorse, på väg ut till bilen. H kommer ur sitt rum, i fullt ös på väg ut i hallen, och stannar som om hon såg regnbågens kruka med guld framför sina fötter. Som i trans stirrar hon, med en blick som jag närmast vill beskriva som längtansfull, på mig och mina kläder.

H: Mamma! Wow! Vad fint! Är det där din nya tunika?

jag: Ja…

H: Den var verkligen såååå fin. Jag gillar den.

jag: (snurrar runt som en modell) Tack. Ja den är ju lite blå och grå och så.

H: (med emfas) Och RUTIG.

jag: Ja, faktiskt. Rätt rutig.

H: Jag gillar den JÄTTEMYCKET!

jag: Synd att du inte kan låna den då.

H: Ja. Synd. Men –

jag: Men?

H: Ja, den är ju väldigt fin och så. Du kanske skulle – öh – spara den lite? Till ett finare tillfälle?

jag: Som morfars sjuttioårsfest menar du?

H: Ja, eller… eller till något helt annat. Som när vi skall —

jag: Ja?

H: Måla om lekstugan eller så.

jag: Aha. Något verkligt festligt sådär.

H: Ja! Något när man vill vara bekväm. Och kanske – rutig. Och så.

jag. Och kanske inte när dina kompisar kan se mig?

H: Exakt! Så tänkte jag. Den är så fin så jag vill inte att mina kompisar skall bli sådär – ja – avundsjuka som de alltid blir när du har dina sådär jättejättefina kläder.

jag: OK. Vi vill ju inte att någon skall bli avundsjuk.

H: Precis.

jag: OK. Jag kan ta en annan tröja idag.

H: Tja. Du vet. Om du vill…

jag: Om jag vill vadå?

H: Om du vill få krama mig hejdå utanför bilen så.

jag: OK.

Jag drar på en kofta över och vi går ut genom dörren.

H: Mamma du vet att jag har sagt att jag kan hjälpa dig att välja kläder eller hur?

jag: Tack för din gränslösa vänlighet och ditt stöd.

H: Tur att du har mig.

jag: Ja.

H: Som kan rädda dig från dig själv.