Maj 172013
 

Imorse, på väg ut till bilen. H kommer ur sitt rum, i fullt ös på väg ut i hallen, och stannar som om hon såg regnbågens kruka med guld framför sina fötter. Som i trans stirrar hon, med en blick som jag närmast vill beskriva som längtansfull, på mig och mina kläder.

H: Mamma! Wow! Vad fint! Är det där din nya tunika?

jag: Ja…

H: Den var verkligen såååå fin. Jag gillar den.

jag: (snurrar runt som en modell) Tack. Ja den är ju lite blå och grå och så.

H: (med emfas) Och RUTIG.

jag: Ja, faktiskt. Rätt rutig.

H: Jag gillar den JÄTTEMYCKET!

jag: Synd att du inte kan låna den då.

H: Ja. Synd. Men –

jag: Men?

H: Ja, den är ju väldigt fin och så. Du kanske skulle – öh – spara den lite? Till ett finare tillfälle?

jag: Som morfars sjuttioårsfest menar du?

H: Ja, eller… eller till något helt annat. Som när vi skall —

jag: Ja?

H: Måla om lekstugan eller så.

jag: Aha. Något verkligt festligt sådär.

H: Ja! Något när man vill vara bekväm. Och kanske – rutig. Och så.

jag. Och kanske inte när dina kompisar kan se mig?

H: Exakt! Så tänkte jag. Den är så fin så jag vill inte att mina kompisar skall bli sådär – ja – avundsjuka som de alltid blir när du har dina sådär jättejättefina kläder.

jag: OK. Vi vill ju inte att någon skall bli avundsjuk.

H: Precis.

jag: OK. Jag kan ta en annan tröja idag.

H: Tja. Du vet. Om du vill…

jag: Om jag vill vadå?

H: Om du vill få krama mig hejdå utanför bilen så.

jag: OK.

Jag drar på en kofta över och vi går ut genom dörren.

H: Mamma du vet att jag har sagt att jag kan hjälpa dig att välja kläder eller hur?

jag: Tack för din gränslösa vänlighet och ditt stöd.

H: Tur att du har mig.

jag: Ja.

H: Som kan rädda dig från dig själv.

Maj 082013
 

H gav E ett läppstift klockan kvart över sju imorse.

Ett läppstift. Ett LÄPPSTIFT. Ett Yves Rocher-läppstift av färgen Tangerine.

Låt oss stilla oss i våra hjärtan och tankar och begrunda vad det innebär.

I kort sammanfattning gick det åt ganska många våtservetter imorse. Ganska många. För hur superhjältelikt snabbt jag än tog läppstiftet och hur diaboliskt jag än gömde det så hittade hon det.

Och var hon än hittade det så målade hon.

Läpparna. Ögonlocken. Hakan. Näsan.

Tangerinenyansen ger ett väldigt behaglig vårlikt skimmer till ”fyllegubbenäsan” som är så trendig denna säsong.

När det var dags att åka till dagis lade jag läppstiftet längst upp på skåpet i hallen – det skåpet som jag måste stå på tå för att nå längst upp på – och så gick vi alla ut till bilen. I bilen begärde E ”stora dockan” och ”nappisen” och att H skulle sjunga ”tigerjakten” med henne men inte något läppstift.

Segerns sötma berusade mig nog lite där i bilen. Det behövs inte så mycket för att man skall bli glad när man är fyrbarnsmamma. En handfull tussilagos utan skaft insmugna i ens hand när man är ute med barnen. En kärleksförklaring i bilen på morgonen innan de tumlar ut på skolgården och springer iväg med kompisarna. Att ens yngsta inte går målad till förskolan. Sådana saker.

Det stärker självförtroendet för oss mammor. Så. Jag sjöng glatt med i tigerjakten. Jag var nöjd. Lycklig. Glad. Fey som de säger på engelska.

Jag kan. Jag är en supermamma. Jag kan – mot de mest ödeläggande omstörtande odds – ta med mig en renskrubbad och relativt lycklig tigersångsklappande treåring till dagis. Utan att hon är sminkad.

De stora barnen sprang iväg och E och jag började vår sedvanliga promenad mot dagis. På vägen hann vi avhandla de trevliga samtalsämnena ”mamma dum” och ”H ger mig psenter” och ”dumma mamma tar mina psenter” innan hon började fnissa glatt. Hon vänder upp ett extra änglalikt ansikte mot mig och säger ”S gav mig min psenter” och drar fram läppstiftet ur fleecefickan.

Läppstiftet. Det kladdiga tangerineläppstiftet. Det kladdiga tangerineläppstiftet som skulle ligga utom räckhåll för alla som är under 170 cm. I hennes hand. I hennes lätt rosa-orangea kladdiga hand.

Ni vet vad det där engelska ordet fey betyder va? Att man är så där löjligt uppspelt strax innan en katastrof slår till. Att själva lyckoruset liksom förebådar det hemska som skall ske. Fey.

Och OK. Kanske verkar det inte vara en katastrof i era ögon. Ett läppstift med till dagis. Och? Men för mig. Just då. Just den morgonen. Just när jag byggde mitt sköra lilla självförtroende på att jag hade lyckats snatta undan läppstiftet och gömt det. Och så anade jag ingenting av vad som pågick i baksätena. Och så sviks jag av mina moderinstinkter på det här sättet. På det här skrämmande sättet.

Jag kände hur hitchcockig musik spelades runt omkring mig. Jag kände hur Stephen King skulle kunna skriva tusentals sidor om denna katastrofartade härdsmälta. Jag kände hur jag nästan lånade E:s napp för att trösta mig en stund.

Men sedan sansade jag mig och stoppade läppstiftet i min egen innerficka och så gick vi in och tvättade händerna. Ännu en hjältedådig save-the-nation-insats från mig. Ännu ett slag vunnet för mänskligheten utan att omvärlden ens anade faran.

Vi tar av E jacka och stövlar och lägger stora dockan på E:s hylla i hallen. Det sista hon gör innan hon går in i lekrummet är att ta nappen ur munnen och lägga den i ett skåp.

Och det sista jag ser av min dotter den morgonen när hon förtroendefullt tar sin favoritfröken K i handen och vankar iväg är hur det runt hela munnen – hela den delen av munnen som täckts av en napp – finns ett väldigt tjockt lager tangerinenyanserat kladd. Precis exakt innanför nappgränsen. Där det alltså måste ha suttit sedan bilresan. Sedan hon satte på nappen. Och de andra barnen – måste ha vetat. Och inget sagt. Och jag som skärskådade henne. Jag som kollade henne.

Jag lovar att inte en molekyl av läppstift var synlig utanför nappen. Men under.

Jag stannar upp i häpnad inför E:s skickliga målarkonst. Inte alla treåringar som kan hålla sig innanför linjerna på det sättet. Jag bestämmer mig för att det här är min nya triumf. Den överjordiskt smarta innanför-linjerna-målerskan på Skolsta förskola. Och vadå om hon skulle komma lite sminkad till dagis? Artistic license mina vänner.

Japp.

Inget nederlag. En triumf.

I bilen firar jag med en alldeles egenvald triumfmarsch på Spotify. Hålltillgodo.

 

 

Apr 172013
 

Idag var det vår!

Imorgon kanske det är vinter igen men idag var det vår.

Och jag hade solglasögon. För det är bara sådan som jag är: Cool. Självsäker. Enormt enormt ball. Inne. Trendig. Kanske är hon en filmstjärna – tänker folk som möter mig. Hon har iallafall det där mystiska självförtroendet – den där lyckliga härliga känslan av att sväva på moln. Så tänker de. Avundsjukt.

För det är vår och jag har solglasögon.

Och inte bara det.

Jag har en sexåring också.

En som kastar en blick på mig och säger med tröstande stämma:

-Ja men det kan väl vara fint också. Jag tycker inte alls att det är löjligt med solglasögon. Inte ens om alla andra tycker det. Jag tycker att det är – du vet – lite gammaldags och charmigt liksom. Som sådana där bilder av tanter i stora klänningar med blommor på. Så tycker jag. Ganska fint. Nästan fint. Eller iallafall: Inte så fult. Inte fult. Inte ALLS fult. Du ser inte alls gammal ut heller. Utan du ser – jaa – du ser ut som en sådan där stor tant med blommor och stort hår. Japp. Rätt så – nästan – lite fint.

-Men! Det är coolt med solglasögon! säger jag upprörd över denna totala brist på trendinstinkter hos min A. Alla coola har det.

-Mmm. Alla coola gamla tanter med sådana där stora hår liksom och stora blommor överallt.

-Så vadå – du gillar dem inte?

-Men det är fint! Det passar bra när du ser gammal ut. Du ÄR ju gammal.

-Jag är ju COOL.

-Mmm mamma. Visst. Jättecool.

Så.

Bloggens första annons:

”Gratis mot avhämtning: Solglasögon. Förvandlar automatiskt bäraren till en polyesterklädd storblommig permanentad tant. ”

 

Feb 222013
 

Idag har jag klippt mig.

När H var liten klippte jag mig en gång varje månad för då passade mina svärföräldrar H. Det var en väldigt behaglig stund hos frisören – att få vara lite vuxen – sitta ensam i en stol – konverseras av en vuxen om ämnen som inte berörde blöjinnehåll och amningsfenomen – allt detta var fantastiskt. Ett nöje av himmelska proportioner. Jag hade lätt betalat flera hundra kronor bara för den upplevelsen.

Och så fick man dessutom en ny frisyr. Känslan av att vara lite annorlunda än man var innan. Lite fräschare. Lite snyggare. Lite mer lik den person man skulle vilja vara. Ja, det var fantastiskt.

Nu har jag ju lite mer vana vid att vara förälder och jag behöver inte åka till frisören varje månad bara för att få lite egentid. Men det kvarstår att det är skönt att få gå dit och känna på att man faktiskt kan förändra sig. Visst – de svarta ringarna under ögonen skulle lika gärna kunna vara dittatuerade, så permanenta är de. Och det finns en viss matthet i blicken som måste botas med fler nätters sammanhängande sömn än jag kommer att få innan E är trettio. Men håret! Håret är fint och piggt och kortare och annorlunda.

Det är jättekort bak och på sidorna och längre i luggen än uppe på huvudet. Lättskött. Snyggt. Enkelt. Men ändå möjligt att fixa. Helt enkelt toppenhår! Tack snälla frisören.

S tittade allvarligt på min frisyr och sade:

-Mamma du blev JÄTTEFIN hos frisören! Det blev jättebra!

-Åh! Tack!

-Du ser inte ett dugg annorlunda ut. Det är verkligen superfint!

Och där kom det. Min lust att ormlik åla ur ett gammalt skinn och skimra i ett nytt är ju ett sätt att muntra upp mig. Men barn – det hade jag nästan glömt – muntras upp av att jag är där. Att jag finns. Att jag är jag. Att jag inte ändras alltför mycket.

Det bästa är, förstår ni, om man klipper sig – om man nu måste det – och sedan ser ut exakt som innan.

Så skall mammor göra hos frisören.

Och det tänkandet charmar mig så ända in i märgen. Jag kramade honom och sade ”åh tack, tack, tack”.

Att vara permanentad är stort. Att vara permanent är större.

 

Jan 222013
 

-A kan du stå still ett tag? Jag vill prata lite med dig.

A fortsätter att skutta runt runt. Jag pratar lite högre.

-När de andra stora barnen gick i förskoleklass var jag med en skoldag och följde med på lektionerna och fick se när de åt lunch och så. Det tyckte jag var jättetrevligt och det tror jag att de tyckte också.

A är en rymdraket som susar över hela tomten medan han tjuter ett ljud som börjar på Rrrrrr och slutar på en vokal extas som jag har svårt att återge i text. Jag harklar mig och höjer rösten.

-Vad tror du? Skulle du vilja att jag kom och hälsade på en dag i din klass?

Tjong. Med ett hörbart ljud äntrar rymdraketen i atmosfären och kollapsar i ett hav av snö.

-Öh… A? Är du där? Får jag komma och hälsa på i din klass?

Raketfararen tittar upp på mig med outgrundlig blick och en lång tystnad. Sedan:

-Mamma. Eh. Är det OK om du går till frisören först? Och kanske köper dig en fin tröja eller något?

-Eh…

-Och kanske övar på att skratta lite lite tystare?

-….eh…

Jaja. Hm. I’ll take that as a maybe.

modeblogg

Dagens outfit, som vi modebloggare brukar säga. 

 

Jan 012013
 

Mitt nyårsfirande gick lite oväntat i modets tecken.

Traditionellt – de gånger vi firar nyår hemma med bara familjen – får alla turas om att hitta på vad vi skall göra för något. Igår bestämde H att vi skulle rita. Inte vad som helst utan modeteckningar. Hon har ett block där människor är avbildade och man bara har att rita in vad man vill i klädväg på dem. Det gillar H.

Och nu var det alltså dags för oss alla att prova.

Det verkligt spännande var ju att se vad hennes bröder skulle göra av denna möjlighet att bli modegurus.

A började med att förklara för oss att om man vill se riktigt cool ut så skall man ha rosa skor. S frågade försiktigt om det gick bra med röda skor och det försäkrade A att det kunde göra – i nödfall. Om man inte hade hunnit ut och köpa rosa skor.

H frågade om de rosa skorna skulle vara för tjejer bara men A var säker på sin sak: ALLA blir snyggare av rosa skor. ”Tjejer – killar – människor – hundar…”

Så han ritade rosa skor på sin modeskiss och sedan ansåg han nog att hans bidrag till sanningen om konsten att klä sig var klart. Istället lade han ut texten om vitsen med rosa skor.

-Med rosa skor, förstår ni, kan man känna sig cool i alla lägen. Det spelar ingen roll om man är lite trött på morgonen – får man på sig sina rosa skor blir man pigg på en gång. Och glad! Och en annan fördel är att alla kommer att säga ”SNYGGA SKOR!” till en och då vet man ju att man är fin.

Det var inte förrän fem i tolv när de flesta av oss gått vidare till andra aktiviteter som han plötsligt hade tänkt klart på resten av utstyrseln. Då kom det raskt på  illgula byxor – en turkos tröja och hår och läppar.

Så. Så blir det med modetrenderna 2013. I A:s blick iallafall.

Men det viktigaste är de rosa skorna.

Kom ihåg var ni hörde det först.

2013-01-01 20.22.38

 

Feb 212007
 

Sällan har någon varit så stolt som S när han kom till dagis med sina nya Pippikläder imorse. Han valde att dagen till ära ta Pippikläder från topp till tå, och detta alldeles obekymrad om att de inte matchade i färg. Jag kan säga att jag är en sådan där mammaledig som dräller omkring i träningsbyxor och t-shirt men jag – hrrmpf! – MATCHAR iallafall alltid. Men M har pratat lite snällt med mig och vi har bestämt att jag inte får tvinga barnen att matcha. Så nu blev det Pippitröja, Pippibyxor och – jorå – små Pippisockar. Fast kalsongerna var Bamse. De gör inte kallingar med Pippi, märkligt va?

Dagisfröken skrattade åt hans stolthet men nästan ännu mera åt H. Det är ”all the rage” med Lypsyl bland tjejerna på dagis nu. H kräver obönhörligen att ha kläder med fickor där detta livsviktiga preparat kan förvaras. Detta är en helt ny klädkategori för oss här hemma och vi har tvingats inse att vi inte handlat så strategiskt – vi har ju överhuvudtaget knappt tänkt på denna livsviktiga företeelse.

iallafall så travade H in med sina nya hemstickade raggisar på fötterna, och stack omedelbart fram dem inför frökens förvånade nia. ”Titta” sade hon ”de är inte bara vackra och praktiska, de LUKTAR gott också”. Jag vet inte om de gör det, men fröken hade goda möjligheter att konstatera hur hög sanningshalt påståendet hade.

Det är kul när barnen är stolta över sina grejer. Det är roligt med ytlig lycka. Och liksom lättillgängligt.