feb 222013
 

Idag har jag klippt mig.

När H var liten klippte jag mig en gång varje månad för då passade mina svärföräldrar H. Det var en väldigt behaglig stund hos frisören – att få vara lite vuxen – sitta ensam i en stol – konverseras av en vuxen om ämnen som inte berörde blöjinnehåll och amningsfenomen – allt detta var fantastiskt. Ett nöje av himmelska proportioner. Jag hade lätt betalat flera hundra kronor bara för den upplevelsen.

Och så fick man dessutom en ny frisyr. Känslan av att vara lite annorlunda än man var innan. Lite fräschare. Lite snyggare. Lite mer lik den person man skulle vilja vara. Ja, det var fantastiskt.

Nu har jag ju lite mer vana vid att vara förälder och jag behöver inte åka till frisören varje månad bara för att få lite egentid. Men det kvarstår att det är skönt att få gå dit och känna på att man faktiskt kan förändra sig. Visst – de svarta ringarna under ögonen skulle lika gärna kunna vara dittatuerade, så permanenta är de. Och det finns en viss matthet i blicken som måste botas med fler nätters sammanhängande sömn än jag kommer att få innan E är trettio. Men håret! Håret är fint och piggt och kortare och annorlunda.

Det är jättekort bak och på sidorna och längre i luggen än uppe på huvudet. Lättskött. Snyggt. Enkelt. Men ändå möjligt att fixa. Helt enkelt toppenhår! Tack snälla frisören.

S tittade allvarligt på min frisyr och sade:

-Mamma du blev JÄTTEFIN hos frisören! Det blev jättebra!

-Åh! Tack!

-Du ser inte ett dugg annorlunda ut. Det är verkligen superfint!

Och där kom det. Min lust att ormlik åla ur ett gammalt skinn och skimra i ett nytt är ju ett sätt att muntra upp mig. Men barn – det hade jag nästan glömt – muntras upp av att jag är där. Att jag finns. Att jag är jag. Att jag inte ändras alltför mycket.

Det bästa är, förstår ni, om man klipper sig – om man nu måste det – och sedan ser ut exakt som innan.

Så skall mammor göra hos frisören.

Och det tänkandet charmar mig så ända in i märgen. Jag kramade honom och sade ”åh tack, tack, tack”.

Att vara permanentad är stort. Att vara permanent är större.

 

Random Posts

Loading…

  4 Responses to “Hur mammor gör hos frisören”

  1. En sån go liten kavaljer:)

  2. En text som värmer i hjärtat. 🙂

  3. Ja! Såklart. Så borde alla föräldrar göra. Juni hade svacka hela kvällen igår för att Julle hade klippt sig för kort…

  4. Slutklämmen!

Sorry, the comment form is closed at this time.