Jan 302016
 

I kaffekön på Leos lekland. Hon håller sin son på sin höft, han är kanske ett och ett halvt. Han ska få glass, hon ska få en kaffe latte.

Han småsjunger och leker med en sked och hon har sin telefon framme, svarar på ett sms eller något. När pojken byter från Blinka lilla till Imse Vimse tittar hon upp på honom och ler mot honom.

Och det är då jag ser det.

Det magiska ögonblicket när leendet förvandlas, från att vara ett socialt leende för hans skull, från att vara ett ordinärt ”mamma-till-barn”-leende, till att bli hennes eget leende, ett leende av glädje, nöjdhet och helig tacksamhet.

Jag skulle kunna säga att leendet nådde ögonen, men det var inte det som hände. Leendet satt i ögonen redan när hon började le mot sin son. Men någonstans satte sig leendet i själen. Rakt in i himlen.

Jag kunde se hennes tankar formas som tankebubblor över hennes huvud.

-Du är så vacker. Så fin. Så glad idag. Det är så enkelt att leva när du är glad, det är som att livets mening är uppfylld.

Sonen ler tillbaka, lägger ifrån sig skeden. Han sjunger extatiskt Imse Vimse, med prydliga och noggranna små gester till, och byter sedan till Bä bä vita lamm. Lika väl som jag kan texten till den, lika väl kan jag texten till mammans tankar.

-Kan jag ens fatta hur lyckligt lottad jag är som har dig i mitt liv? Kan jag ens greppa det? Kan jag lära dig hur glad du gör mig? Kan jag någonsin, någonstans, på något sätt, göra något som gör dig lika glad som du gör mig genom att bara existera?

Jag ser hennes händer krypa hårdare runt hennes son, det som förut var ett hållande blir en omfamning. Han ler mot henne och sjunger glatt vidare. Hon stannar upp, tagen av den kärleksglöd som lyser mellan dem. Hon drar efter andan.

Jag vet vad som kommer härnäst. Jag vet det lika tydligt som om hon hade sagt orden högt.

-INGET ont får hända dig. Inte nånsin. INGENTING. Ingenting får förstöra det där du har i dina ögon nu, det där ljuset, den där blicken, det där — det där som är du. Lova mig det, lova mig att inget händer dig!

Det som lyser ur hennes ögon är så starkt och flammande att det bländar mig, att jag vill titta bort. Men det är hypnotiskt. Jag låtsastittar på prislistan för att inte genera, men jag kan inte slita blicken ifrån den råa styrka som är mödrakärlek.

När jag ser henne, ser jag mig själv, ser jag alla mammor med alla barn som vi håller på höften eller inte håller på höften.

Det är hennes tur att betala och när hon tilltalas av killen vid kassan blir leendet normalt och vardagssocialt, obesvärat och enkelt. Sonen sitter på hennes höft, skyddad av hennes arm och hand, och den andra handen manövrerar tveklöst telefon, plånbok, bricka.

Hon bär iväg sin latte och hans glass, sitt liv och sin orsak att leva, och försvinner bort i lördagsvimlet bland vita bord och färgglada barn på Leos lekland.

Och jag vet inte vad han heter, sonen som sjöng Imse Vimse med så precisa gester, och jag vet inte vad hon heter. Men han är varje son och hon är varje mamma. Så är det. Så lever vi: I miraklets ständighet och kärlekens sköra styrka.

Och jag går tillbaka till vårt bord med alla våra glassar och kaffe latte-glas och vet att när min blick faller på mina barn kommer det där intensiva flammandet att bli synligt i mina ögon. Mina tankar och känslor kommer att stå klart och tydligt i eldskrift runt omkring mig, som vem som helst som har samma tankar och känslor kan läsa hur klart som helst.

Och det är vad det är, det var det jag uppfattade:  Ett hemligt språk. Ett kroppsspråk, ett blickspråk, ett språk som bär alla mammor som varit, alla mammor som är och alla mammor som ska komma – ett språk som bär alla barn som varit, är och kommer att komma, långt innan Leos lekland uppstod och tills långt efter att det slagit igen sina portar.

Och så består Imse Vimse, kaffe latte och kärleken, dessa tre.

Och störst av dem är kärleken.12650548_10153345341648837_515409716_n

Dec 212015
 

S: Mamma, det är helt magiskt med julen.
jag: Ja.
S: Så därför är det så här: Jag skriver ett brev till tomten.
jag: Det var ju nästan i senaste —
S: Jag skriver upp alla saker jag inte önskar mig.
jag: Inte önskar dig.
S: . Vill du höra?
jag: Ja.
S: ”Hej tomten, jag önskar mig inte en sopsäck, inte blod från en vampyr, inte trånga sockar, inte Hello Kitty-grejer, inte lakrits, inte en tandborste och inga ormar. Vänliga hälsningar S.”
jag: Fint.
S: Ja, det var väl smart?
jag: Så du önskar dig allt annat?
S: Ja!.
jag. OK.
S: Visst är jag listig?
jag: Jag vet inte om ”listig” är exakt det ord jag skulle —
S: För det första slipper jag skriva upp allt jag önskar mig.
jag. Ja, det skulle ju ta en del tid.
S: Exakt. Och sedan tycker tomten ”Vilken trevlig kille, han tjatar inte bara om allt han vill ha, utan istället skriver han vad han inte vill ha” och så tycker tomten att jag är väldigt snäll och speciell.
jag: Bara han inte blandar ihop din oönskelista med en önskelista.
S: Det kan han bara inte!
jag: Jag vet inte, jag. Tomten har ju lite svaga ögon. Tänk om han kommer med blod från en vampyr i en sopsäck med en Hello Kitty-ryggsäck full med lakrits som bärs fram av ormar.
S: … Det vore ju nästan lite coolt.
jag: Eller också inte.
S: Jo! Coolt! Nu önskar jag mig de där sakerna.
jag: Så synd att du måste ändra i ditt brev.
S: Nu måste jag skriva att jag önskar mig allt.
jag: Ja.
S: Bara inte tomten råkar läsa fel och tror att det är en oönskelista och så får jag ingenting.
jag: Vilken katastrof det vore.
S: Jag ryser!
jag: Går det bra?
S: Det är svårt att skriva att man önskar sig allt utan att verka ganska mycket som en person som bara vill ha och ha.
jag: Ja.
S: Jag försöker uttrycka det lite bra.
jag: Skriv att tomten själv får välja din present helt själv.
S: Fast tänk om han gör det då och väljer något tråkigt.
jag: Ja… fast nu känns det ju – om du kan tycka att en Hello Kitty-ryggsäck full med lakrits  är cool så borde du kunna anpassa dig rätt bra till det du får.
S: Jag är faktiskt väldigt sådär vahetere.
jag: Ödmjuk? Anspråkslös? Lätt att tillfredsställa?
S: Kravlös.
jag: Precis.
S: Därför kommer jag att få MASSOR med maffiga presenter.
jag: För att tomten…
S: Tomten ger till alla som är kravlösa och ödmjuka och anspråkslösa och vadheterdet…
jag: Ja?
S: Tomten finns inte.
jag: OK.
S: Så varför försöker jag göra ett gott intryck på en låtsasgubbe som inte finns?
jag: För att han delar ut presenter?
S: Det räcker som skäl för mig.
jag: Hur går det med skrivandet då?
S: ”Hej gubbe som inte finns. Jag önskar mig allt men på ett ödmjukt sätt.”
jag: Jag skulle säga att det är det ultimata brevet.
S: Så nu har jag lagt tjugo minuter på att skriva ett ultimat brev till någon som inte finns för att få julklappar som han inte vet vad det är.
jag: Med det brevet får han ju inte ens veta vad du inte önskar dig.
S: Så jag har lagt tjugo minuter på att skriva ett ultimat brev till någon som inte finns där det inte ens står vad jag inte vill ha för att jag inte tror att jag inte kommer att få det av honom för att han inte finns.
jag: Typ så.
S: Ja. Det är faktiskt magiskt med julen.

Dec 072015
 

Så december är stressigt och regnigt och stormigt och det kan vara lätt att bli lite less mitt i alla förberedelser och jobbgrejer och annat. När adventsluckor inte tycks öppnas så mycket för en, som att slå igen om en. Då kan det vara så väl att man har en person i sin närhet som har en förmåga att se det goda i det lilla.

S: Du vet när katten klöste mig häromdagen? Jag blev ledsen först, men nu blev jag glad.
jag: Det var… oväntat.
S: Ja, men jag kom på en sak som gjorde mig så glad.
jag: En sak med att katten klöste dig?
S: Japp!
jag: En GLAD sak med att katten klöste dig?
S: Ja!
jag: Vadå?
S: Den klöste en smiley!
jag: Eh…
S: (visar)12351284_10153243088303837_1929923628_n
S: Ser du, ögonen ovanför och så en mun. En smiley!
jag: Jag ser. Det är… en smiley.
S: Ett meddelande från min katt! För att han älskar mig.
jag: En tatuering liksom. Kattkärlek.
S: Ja!
jag: Bara en sak…
S: Vad?
jag: Det är inte en sådan väldigt glad smiley.
S: Nej.
jag: En ganska ledsen smiley skulle man nästan kunna säga.
S: Det är sant. (ser lite ledsen ut själv)
jag: Sorry.
S: Det gör inget. (tänker)
jag: Jo, förlåt om jag förstörde själva det roliga med att bli riven av katten.
S: Det gjorde du inte! (tänker)
jag: Det var ju skönt.
S: (har tänkt klart) Det gjorde inget alls! Du gjorde det bara BÄTTRE!
jag: O… K…
S: Jo! På riktigt! För det var faktiskt en sak som bekymrade mig lite grann, hur katten skulle kunna vilja göra en glad smiley på mig när det gjorde ont på mig.
jag: OK.
S: Men nu ser jag ju att den gjorde en ledsen smiley: Han ville säga ”förlåt att jag gjorde dig illa!”
jag: OK.
S: Det är ju LYSANDE!
jag: Verkligen väldigt begåvat.
S: För han älskar mig! Verkligen!
jag: Fint.
S: Det är fint. Kattkärlek.
jag: Mmm.
S: Underbart faktiskt.
jag: Jag älskar dig också. Och jag kommer inte att riva dig.
S: Men det gör inget mamma. Jag är glad ändå.

Och det är han ju.
12348617_10153243105903837_44665354_n

Dec 012015
 

10801639_10152496879068837_6112007837918802442_nBloggen har för vana att köra en julkalender. Det här är inte de tunga sorgeinläggen utan de som går mer under rubriken ”Struntprat”. Det är nu bloggen släpper ner håret och festar loss lite och försöker dra roliga historier. Älgpoesi ska det vara, en dag. En årskrönika kan det bli, en annan dag. Och lite sådär som det blir ibland hos oss. Typ så.
Årets tema: ljus.
Först ut: Den outsinliga källa till glädje som ljusslingor är.

Och så kom den tiden när det var dags att gripa sig an lite adventsdekorationer.

jag: Du, S, kan väl sätta upp den där ljusslingan?
S: Visst.

Han springer och hämtar kartongen med glad min, på fixarhumör. Han lyfter locket på kartongen och jag ser det glada fixarhumöret försvinna snabbt som en Åsa Romson-tweet.

S: Eh… mamma.
jag: Ja.
S: Den här ljusslingan….
jag: Fin va?
S: Och… ful.
jag: Som livet självt.
S: Men mamma..
jag: Ja?
S: Den är trasslig.
jag: (så oskuldsfullt jag kan) Är den? Hur kan det ha gått till?
S: Den går inte att sätta upp.
jag: Joho då. Du som är så hjälpsam.
S: Mamma, det är typ knutar på sladden.
jag: Äsch, ta upp dem bara.
S: Nej. Det går inte.
jag: Va?!
S: NEJ. Jag gör det inte.
jag: Ni ungdomar. Ni är så —
S: Integritetsfyllda att ni är omöjliga att tvinga till meningslösa arbetsuppgifter?
jag: Jag hade tänkt säga svårlurade, men ja.
S: Trodde du att – trodde du att jag bara skulle trassla ut den? Utan att klaga? Utan att säga något? Utan att – – hur länge har du känt mig?
jag: Tja, tillräckligt länge för att veta att det inte skulle hända.
S: Exakt.
jag: Ge hit den så ska jag trassla upp den.
S: Kan vi inte bara kasta bort den och köpa en ny?
jag: Det pågår ett klimatmöte i Paris nu om att vi behöver rädda planeten.
S: Då är alla miljömänniskor där och kommer inte att märka om vi kastar bort det här trasslet och köper en ny.
jag: Nu ska vi se här (börjar trä sladdar genom knutar och runt ljus och bakom knopar) Spatialt tänkande, min vän. Din mamma är inte korkad. (djupt koncentrerad)
S: Mamma, lade ni undan den här ljusslingan utan att trassla ut den förra året?
jag: NEJ! Naturligtvis inte! Vad tror du?
S: Mamma…
jag: Det var inte förra året utan det här året. I januari.
S: Varför trasslade ni inte ut den?
jag: För att det är svårt.
S: Och du trodde att det skulle vara lättare nu?
jag: Jag trodde att jag skulle ha lärt mig att dupera dig nu.
S: Omöljigt!
jag: Jag vet.
S: Det är rätt roligt att titta på dig när du svettas.
jag: Japp.
S: Du ser så otroligt koncentrerad ut. Nästan som att du typ höll på att lista ut åttans tabell.
jag: Jag KAN åttans tabell.
S: Visst. Lika bra som du kan trassla ut sladdar.
jag: OK. Jag erkänner att det här var lite svårt.
S: Släng och köp en ny.
jag: Nej.
S: Men mamma, du gör ju på helt fel sätt! (tar trasslet, börjar trassla upp)
M: (kommer in) Men, skulle vi inte slänga det där gamla ljusslingetrasslet?
jag: Jag kom på en bättre metod. Mer miljövänlig.
M: Vad? Att S skulle trassla upp den eller?
S: (med händerna fulla av trassel) Japp. Men jag genomskådade henne, så hon fick göra det sjä—vänta lite nu.
M: Fick du S att göra det?
jag: Det handlar bara om att vara tillräckligt korkad så tar någon annan över.
S: Men — jag — jag genomskådade ju —-
jag: Ja, det gjorde du! (uppmuntrande) Dig kan man inte lura!
S: Men nu har jag trasslat upp hela….
jag: Japp.
S: Alltså i den här familjen är det omöjligt att gissa om jag fått smarthetsgener eller dumhetsgener.
jag: Smarthet! För att jag är smart!
S: Men varför gick jag på det då?
jag: För att jag är smartare.
S: Men i så fall… vänta lite nu här.
jag: Vad?
S: Påminner inte det här väldigt mycket om hur du fick pappa att laga den där radion som han ville slänga?
jag: (med den där jätteoskyldiga rösten igen) Va?!
S: Ja, han ville ju kasta radion och då sade du att du skulle laga den och sedan började du angripa den med ett skjutmått och då gick pappa och tog fram en krysskruvmejsel för att visa dig hur man öppnar en radio och då — innan man visste ordet av hade han…
jag: (med en snabb blick på M) … hade han visat mig hur man öppnade radion.
S: Och sedan….
jag: Och sedan minns jag ingenting men nu funkar den ju!
S: Men pappa… är ju inte dum. Han lagade radion.
jag: Exakt. Han behövde bara få lite hjälp med de där etiska aspekterna.
S: Etiska.
jag: Ja, med miljön och så. Så att vi inte behövde slänga den.
S: ”Vi” inte behövde slänga den.
jag: Egentligen kan man säga att det är ett samarbete.
M: Ett äktenskap, helt enkelt.
jag: Vi hjälps åt.
M: Tar hand om saker tillsammans.
S: Men trasslar inte upp sladdar.
jag: Nej, men det behövs ju inte. De trasslar upp sig själva, kan man säga.
M: Och så räddar vi miljön.
S: Ni är omöjliga.
jag: Men du är möjlig.
S: Nu vet jag inte om det här är lite fint eller lite fult.
jag: Lite fint.
M: Lite fult också.
S: OK.
jag: Som livet självt!
M: Som livet.
S: Ska vi sätta upp ljusslingan nu då?
M: Japp, kom så går vi.
jag: Jag vet inte. Den är ju ganska fin nu när den ligger i förpackningen. Vi kanske inte ska störa den.
M: Ska vi inte sätta upp den?
S: VA?!
jag: Titta vad ordentlig den ser ut!
M: Men vi måste ju sätta upp den nu när den går att sätta upp.
jag: Men då måste vi trassla ut den igen i januari!
M: Äsch, nej, det behöver vi inte. S kan göra det i december.
jag: Men han kommer förmodligen inte gå på det igen.
(båda av oss tittar på S)
S: Menar ni att jag kommer att få välja på att antingen ha trasslat upp vår ljusslinga helt i onödan så att den kan ligga fint i sin låda eller att ha trasslat upp den så att jag kommer att få trassla upp den igen nästa år?
jag: Japp.
M: Bra val va?
S: Nu vet jag inte om det här är bra eller dåligt igen.
jag: Bra.
M: Och dåligt.
S: Som livet självt.

Feb 142015
 

S: Det är alla hjärtans dag.

jag: Japp.

S: ALLA hjärtans dag.

jag: Ja.

S: Varendaste litet hjärta, förstår du?

jag: Jag.. trodde att jag förstod.

S: Även om man är trött eller snuvig eller ledsen eller död, alla har ett hjärta. Man behöver inte ens vara en människa. Till och med katterna har hjärtan och till och med folk som inte finns, som Harry Potter. ALLA har hjärtan.

jag: Jag… KANSKE förstår.

S: Men om du tänker på ALLA hjärtan. Varje hjärta som finns i hela världen. Kanske… kanske alla hjärtan som någonsin har funnits i hela världen.

jag: Jag försöker tänka på dem.

S: Och kanske till och med – men det är ju en sådan där evig fråga – kanske till och med alla hjärtan som någonsin KOMMER att finnas. Som inte finns än. I evigheters evigheter.

jag: OK.

S: ALLA hjärtan. Verkligen ALLA hjärtan.

jag: OK.

S: Om alla de hjärtana har en dag.

jag: Som idag.

S: Som idag, ja, precis, mamma.

jag: Vad händer då?

S: Fattar du inte? Du får inte bara tänka på alla som lever, utan alla som har levt och alla som kommer att leva och alla som – eller ja. Det blir väl alla, det.

jag: Ja?

S: Om du tänker på ALLA dem. Verkligen ALLA.

jag: Ja??

S: Då blir det så stort att hela universum inte räcker till för all kärlek. Fattar du hur mycket kärlek alla de där hjärtana har i sig? Hur mycket kärlek som var och fanns och finns och kommer att finnas? Fattar du den kärlekskraften?

jag: Eh…. tanken svindlar.

S: Ja! TANKEN svindlar. Men hjärtan svindlar inte. För de är bara byggda för kärlek.

jag: Ja.

S: Så om det nu finns en dag för all den där kärleken så kan ju inte den få plats. Eller hur? För en dag har ju bara 24 timmar. Och så mycket kärlek måste ta så mycket plats att det går massor med tid.

jag: Eh… ok.

S: Så att den tiden måste vara i evigheters evighet. Fattar du?

jag: Antagligen… inte.

S: Så kärleken tar aldrig slut. För alla hjärtan som är fulla av kärlek är så fulla av kärlek att den måste finnas varje dag. Förstår du?

jag: För att…

S: För att året är runt. När december är klart, kommer januari igen. Och innan all kärleken har hunnit ta slut har det blivit alla hjärtans dag igen och då börjar det om, alltihopa!

jag: Så att…

S: Så att kärleken är den största kraften!

jag: Det tror jag.

S: Den största kraften, kanske den kraften som gör att det blir en ny dag. Kanske kärlekskraften liksom driver hela rymden vidare!

jag: Coolt.

S: Och MER än coolt! För den håller bara på i evighet. Inte ens när folk dör tar hjärtana slut, de  blir bara en del av kraften. Så alla våra gamla döda katter är en del av kärlekskraften med sina små katthjärtan. Och våran farmor med sitt fina farmorshjärta. Och Ansgar.

jag: Och de finns där i kraften?

S: Det är de som är kraften!

jag: Wow.

S: Jag vet!

jag: Men vad händer med kärlekskraften då?

S: Vad menar du?

jag: Vad GÖR den kraften liksom?

S: Den bara älskar! Hela tiden, överallt.

jag: Bara älskar?

S: Bara älskar! Fattar du?

jag: Kanske lite.

S: Men jag fattar alltihopa!

Och ibland tror jag att han gör det faktiskt.

2015-02-14 22.40.09

Dec 302014
 

2014-12-30 21.27.43Det satt en adventsstjärna i vårt fönster på sjukhuset, den där dagen när du föddes. Jag tänkte att den skulle guida de vise männen på väg, att de skulle hitta barnet och jubla med resten av världen över det fantastiska som hänt.

Sedan såg jag att det satt en stjärna i varendaste fönster på vår bb-avdelning.

Och det var ju som det skulle, för det låg nyfödda barn överallt och förtjänade hyllning.

Och i vårt rum låg du.

Ni som föddes då, den där mellandagsveckan i december 2004, ni föddes in i en värld som var i gungning, i en värld där stormar slitit sönder familjer och vällt fram med död på det mest brutala sätt. När jag for in för att föda dig var dödssiffrorna inte så höga, men medan vi var på sjukhuset ökade de så otäckt. Ett av de skarpaste minnen jag har från min sjukhusvecka är hur jag satt i en tv-soffa bredvid andra nyförlösta och höll dig som att mina händer kunde rädda dig från tsunamins vågor.

Och när jag såg mig omkring satt alla mammor och höll i alla barn, krampaktigt skräckslagna, som om livet hängde på det. För vi hade just fått er i våra liv – och där satt vi och lyssnade på berättelser om hur livet slets sönder, hur barn slets ur föräldrars händer, hur vattenvirvlarna särade på människor som bara ville vara tillsammans, hur död vällde fram över världen, en stormvåg som bara tog.

Och jag såg ner på dig, orolig att jag höll dig för hårt, och du tittade sådär inåtvänt, forskande, som nyfödda gör. Du såg nöjd ut. Ohotad. Och jag bar dig, eller om nu du bar mig, och vi gick tillbaka till vårt rum, där stjärnan lyste.

Och i alla barnens rum lyste det stjärnor.

Och de vise männen och kvinnorna, släkt och vänner och bekanta, kom. Och de som inte kunde komma, dem ringde jag. Och jag ville veta att alla var i säkerhet och sedan berättade jag om dig, som om du var hoppet, som om du var stjärnan som skulle guida oss nu – inte genom din specifika personlighet men genom att du fanns, att livet segrade, också.

Alla de nyfödda barnen på bb:s uppdrag, den här veckan.

Och ditt.

Och nu har det gått tio år sedan den där dagen, din födelsedag. Och du är rolig, och galen, och smart. Och du vinner guldmedaljer i jujutsu och har ett hjärta stort som hela världens samlade hav. Och stjärnan har du burit med dig, som din födslorätt. Den glittrar i dina ögon när du drar Bellmanhistorier och den strålar i din godhet. Och när Enköpingsposten frågade vad du hade för framtidsplaner nu när du var tio svarade du galant ”att leva ett roligt liv”.

Och det är star quality.

Så.

Livet vann. För oss. Den gången.

Stjärnan lyste högt över vattnet, ohotad men ledsagande. Och idag har vi firat dig hela dagen. Du har valt hela dagen. Och då har du valt på ditt speciella sätt: noggrant och medvetet valt sådant som familjen gör tillsammans, spel, lekar, mat, hela dagen tillsammans. För det är ditt sätt. Det är din stjärnglans.

Och jag tittar på adventsstjärnan i vårt fönster och tänker att japp, här är det. Här bor han.

It was so clear when the wise men arrived,
and the angels were singing your name

that the world would be different cause you were alive –
that’s what heaven stood still to proclaim.

 

Dec 022014
 

Vi var på en pizzeria i Bålsta idag, en pizzeria där ägaren, förutom ett extremt övermänskligt superfantastiskt tålamod med en fyraåring som ville ha extra tillbehör till allt hela tiden, även föreföll ha en förkärlek för vackra väggmålningar i svartvitt utförande. Femtio nyanser av grått, typ. Stenslott. Utsikt. Svart, vitt, grått.Väggen var snygg. Vi enades om det. Det kändes trevligt, sade S, att äta på ett ställe där de ”målat utomhus på väggarna”.

S tittade förtjust på alla detaljer i bilden och hittade en storbildstv som satts upp i ett hörn. Han skrattade högt.

S: Mamma kolla vad roligt det ser ut! En TV! Mitt i den här bilden!

jag: Ja..

S: Hahaha, fatta! Det fanns ju inte storbildstv när världen var svartvit!

jag: Eh…

S: Fattar du inte? När världen var svartvit! Då fanns det inte storbildstv! Det ser ju jätteroligt ut!

jag: När världen var.. svartvit?

S: Ja! Som den var! Förr i världen. Innan tv:n kom.

jag: Du menar att världen fick färg när tv:n kom?

S: Haha, du är så rolig mamma! Nej, världen fick inte färg när tv:n kom!

jag: Ok, bra.

S: Världen fick färg när FÄRG-TV:N kom!

jag: Eh… ah….

S: Du fattar ju ingenting!

jag: Nä.

S: Först fanns det inga färger fattar du väl? Bara grått och grått. Och då gjorde de förstås en tv som visade grått och grått. Men sedan kom någon på att tänka om man kunde göra färger på tv:n. DÅ skulle det bli kul att kolla på tv:n!

jag: Och sedan, efter det, kom det färger i verkligheten?

S: Exakt! För alla fattade hur fint det var med färg. TV:n förberedde människorna på färg. Och nu finns det ju färg på allting: dataspel, mobilspel, olika appar (anpassar med en ansträngning sin pedagogik till lyssnaren) till och med facebook har färg, nu, mamma.

jag: Men saker i verkligheten har ju också färg. Saker som inte är datorer. Träd och buskar och hårfärger och ögon och sånt.

S: Ja! Visst är det vackert?

jag: Ja. Men alltså de måste ju ha haft färger innan tv:n hade färger.

S: Men mamma! Hänger du inte med?

jag: Nä.

S: Det fanns inga såna grejer innan tv:n, inga färger innan tv:n. Kommer du inte ihåg de där korten på farfars farmor? De har ju INGA FÄRGER! De är bara gråa och gråa.

jag: … för att hon levde innan färgtv:n kom?

S: Duh!

jag: Eh… alltså….

S: Det är inte ditt fel att du inte förstår, mamma. Du är helt enkelt inte så smart, det är bara så det är.

jag: Men –

S: Mamma, skicka fantan.

jag: Eh…

S: Alltså det konstiga är väl inte att du inte fattar, med tanke på – du vet –

jag: Att jag inte är så smart?

S: Exakt. Det är ju inte så konstigt. Det konstiga är ju att du inte minns när världen var svartvit.

jag: För att jag också är så väldigt gammal?

S: Typ så. Får jag dricka av din Cola Zero?

 

Tja. Dagens citat känner jag visar tydligt på att det är M som bär på intelligensgenerna i familjen och att jag framgångsrikt kompensationsgifte mig:

And she’s got brains enough for two, which is the exact quantity the girl who marries you will need.

 

2014-12-02 16.35.27

 

Okt 192014
 

Jag skall vara ärlig mot dig, kära bloggläsare. Ibland när jag förhör läxor händer det att min blick vänder sig bort från multiplikationstabeller och det korrekta sättet att pluralisera engelska ord och tittar ut i trädgården. Kanske är det en liten fågel som tittar på en intressant buske. Kanske är det löv som sakta singlar ner mot marken. Kanske är det det svartvita mönstret på en björk. Högintressanta, spänningsfyllda saker med andra ord.

Men idag kunde inga syner, hur thrillerartade de än må vara, distrahera mig från S:s läxa.

För det här var bland det mest existentialistiska slag i magen jag fått under min tid som hans mor.

Kolla in det här. Frågan, för det första. Jag skulle ju vilja att frågan ställdes framför allt till människor med någon slags kombination av biologisk, pedagogisk och teologisk utbildning, inte till fjärdeklassare. Men om man nu skall ställa den till fjärdeklassare, hoppas man ju att svaret skall innehålla något mer än fem delar. Och om det innehåller något mer än fem delar, är det en av mina allra allra hetaste och mest innerliga önskningar att någon av de  delarna placeras in mellan ”få barn” och ”dö”.
silasomlivet

Nåja, tills dess så har jag ju iallafall det svartvita mönstret på björken att roa mig med.

Jul 032014
 

S: Mamma, du borde skälla mer på mig på spanska.

jag: (förvånad men inte ovillig) OK, min son. Aye, Hombre! CARAMBA!

S: Mamma, varför skall du SKÄLLA på mig på spanska?

jag: Bra fråga.

S: Tänk på det.

jag: Men alltså, har du gjort något dumt? På… spanska?

S: Nej!

jag: Så… varför skulle jag vilja skälla på dig på spanska?

S: Just det!

jag: Suck.

S: Nej, det låter mer som ett skällsord på engelska.

jag: Eh… ursäkta… vad kan du för intressanta ord på engelska?

S: Det spelar ingen roll. Vad kan jag på SPANSKA?

jag: Är det en gåta?

S: Det beror på exakt vad du menar när du säger gåta.

jag: Är svaret typ ”för att jag inte kan kinesiska”?

S: (börjar skratta)

jag: Eh…

S: Nej, men det var jätteroligt.

jag: Tack.

S: Men det var inte det som var svaret.

jag: Ah. Så jag måste fortfarande komma på det?

S: Ja! Sí!

jag: Hmm… (tänker inte alls på varför jag skall skälla på honom på spanska, eftersom hans hjärna är helt annorlunda än alla andra hjärnor i hela världen så jag kommer aldrig att komma på det. Tänker på annat, musik, böcker, ja, det är en trevlig stund, faktiskt. Ända tills )

S: Du kan få en ledtråd.

jag: Eller en ny helt oläst Harlan Coben-deckare.

S: Eh.

jag: En ledtråd då.

S: SKÄLLA. SKÄLLA. S-k-ä-l-l-a.

jag: ?

S: Fattar du?

jag: Nä.

S: SKÄLLA: Hur stavas skälla?

jag. Med ä. Som inte finns i spanska.

S: Du fattar ju ingenting!

jag: Nä.

S: Vad kommer EFTER ä.

jag: Ö? Eller…  L.

S: och…?

jag: Ett till L.

S: Ja!!!

Och då fattar jag faktiskt. Då faller alla bitarna på plats i mitt huvud, exakt sådär som ett pussel absolut inte gör när man häller ut alla bitarna på ett bord.

Men ni vet hur det är när man tittar på ett pussel? Man letar efter en blå bit som skall vara en del av molnen, och man tittar igenom bitarna gång på gång på gång och drar till sist slutsatsen att den biten saknas. Och sedan tittar man bara randomly en gång till, slumpmässigt, och då ser man plötsligt en brun bit, som man förstås tror är en del av en mur, men man inser i en bländande blixt att det förstås är ett flygplan som skall var precis just på den delen av himlen, man ser ju till och med hur vingen putar ut på nästa bit och —

Så var det. Så var det. Så kom svaret till mig.

Skälla stavas med två l. Två l på spanska uttalas j. (Det vet S, för det pratade vi om häromdagen.) Och då… när man skäller på barnen säger man ibland ”aja baja” och då….

jag: Alla balla.

S: Coolt va?

jag: Ja, rätt roligt.

S: ALLA ÄR BALLA.

jag: Så när man skäller på folk på spanska…

S: Så är de bara balla!

jag: Du är lite rolig du.

S: (ser extremt lurig ut) Jag är faktiskt  underhåjande!sglad2



Jun 092014
 

Klockan 22:00. Alltså 22. På kvällen. Jag vill bara poängtera det.

Alltså: Klockan 22:00 på kvällen. S kommer in i rummet där jag sitter  vid datorn.

S: Öh, mamma, du vet… tiden går.

jag: Ja.

S: Du vet, klockan är mycket.

jag: Ja. Gå och lägg dig!

S: Nej, jag menar tiden går för DIG. Har du glömt? Sista dagen i skolan imorgon!

jag: Jag vet.

S: Du vet… det var en grej.

jag: Mm.

S: Jag skall ta med mig en kaka till skolan att bjuda klassen på imorgon.

jag: Öh…

S: Och den skall vara glutenfri och laktosfri och äggfri och jordnötsfri och sojafri. Och köttfri också.

jag: OK.

S: Annars får du göra hur du vill.

jag: Annars får JAG göra hur jag vill?

S: Ja!

jag: För att…

S: För att du skall baka den förstås.

jag: O… K…

S: Har du glömt det?

jag: Nej.

S: Skönt.

jag: Jag har inte glömt det, för jag har aldrig vetat om det.

S: Joho.

jag: Nähä.

S: För att jag sade ju det till dig.

jag: Närdå?

S: Nyss!

jag: Eh… ja. DET kommer jag ihåg.

S: Och förut! Massor med gånger har jag sagt det!

jag: Eh, ursäkta?

S: Ja jag vet att du är glömsk. Det gör inget.

jag: Glömsk?

S: Lite slarvig så där.

jag: GLÖMSK? SLARVIG?

S: Det var därför jag tänkte att jag skulle påminna dig.

jag: Du…

S: Det är ingen fara mamma. Så länge du bakar det där åt mig nu behöver ingen få veta hur förvirrad du är.

jag: …. Så många fel med den meningen så att jag vet inte var jag skall börja någonstans.

S: Börja med att sätta på ugnen!

 

Alltså jag vet inte vad som är värst. Att han tror att han kan dra senildemenskortet när helst han vill ha något. Eller att det faktiskt funkar.

2014-06-09 22.55.12

Jordgubbspaj. Utan kött, utan gluten, utan laktos, utan ägg, utan soja, utan jordnötter, och fullständigt utan integritet.