Jun 052014
 

Utklädningsdag på skolan. S är en punkare. Liten diskussion medan vi fixar de sista detaljerna.

S: Mamma, vi punkare, vi gillar inte regler.

jag: Nä.

S: Och vi gillar att svära och sticka säkerhetsnålar i öronen.

jag: Mm.

S: Och vi gillar också att spraya färg på våra hår och inte kamma oss.

jag: Ja.

S: Och vi HATAR skolan.

jag: Kanske det.

S: Så jag säger bara ”jäkla skit”.

jag: OK.

S: För det gör vi punkare.

jag: Det kan man säga.

S: Men jag vet inte om jag är så himla punkarig.

jag: Det är bara en utklädn–

S: och så undrar jag bara en sak om oss punkare.

jag: Vad?

S: Jag undrar om vi inte gillar nånting.

jag: Jodå, ni gillar… anarki.

S: Men monarki vet jag inte vad det är. Jag vill gilla något som är litet och gulligt och kanske (med en anings aning av en känsla av detta kanske är något skamligt för en punkare) något… snällt.

jag: Jag förstår.

S: Kan jag räkna med att vi gillar något alls?

jag: Ni punkare älskar gulliga små fluffiga kaniner som säger ”fnuff fnuff”.

S: Gör vi?! Vad skönt!

jag: Mm.

S: Då känner jag plötsligt att jag nog är en punkare i alla fall.

jag: Vilken tur!

S: (testar) Jäkla SKIT!

jag: Typ sådär ja.

S: (med större självförtroende)  Jäkla SKIT vad jag älskar små gulliga fluffiga kaniner som säger ”fnuff fnuff”!

jag: Coolt.

S: Jag vet!2014-06-05 07.40.41t!

 

Maj 282014
 

S: Mamma, jag är bara lite lite, pyttelite faktiskt, deprimerad.

jag: Ojdå. Varför?

S: Först hade jag tänkt ringa min kompis O och gratta honom, för han fyller ju år idag. Men sedan glömde jag bort det.

jag: För att E höll på med alla de där kattleksakerna och baconshortsen?

S: Ja, det blev lite kaos. Och då blev jag ledsen, för nu är det så sent så nu sover han.

jag: Ajdå. Imorgon kanske?

S: Det behövs inte! Det är därför jag är så glad!

jag: OK.

S: För jag har kommit på vad jag skall göra! Jag går också och lägger mig och sover! (ser förväntansfullt och lyckligt på mig)

jag: …. OK.

S: Fattar du?

jag: Så… blir det imorgon mycket snabbare?

S: Nej! För då kan jag DRÖMMA att jag grattar honom!

jag: OK.  Och det är bra för att….?

S: FATTAR du inte?

jag: Nää.

S: För att då kan han drömma att jag grattar honom också!

jag: O… K….

S: Och då blir det ju sant!

jag: Eh.

S: Jo, men om jag drömmer att jag ringer och säger grattis. Och han drömmer att jag ringer och säger grattis? Då finns det inget som skiljer det mot att jag faktiskt HAR ringt och sagt grattis!

jag: Ah.

S: PLUS att vi har drömt samma sak. Och bevisat att vi är världens bästa kompisar!

jag: Aha. Ja, då är det ju bra då. Godnatt då.

S: Godnatt! (paus) Mamma?

jag: Ja?

S: Nu sitter du och funderar på om du bara kan drömma om att gå till tandläkaren va?

jag: Eh… hmm…. nä. Inte nu längre.

S: OK.

jag: Nu funderar jag på om jag kan drömma om att tandläkaren drömmer om att hon glömmer bort att gå till jobbet den dagen.

S: COOOLT! Du tror alltså att du kan drömma vad tandläkaren skall drömma om och då drömmer hon…

jag. Vem vet?

S: Men… hur skall tandläkaren kunna drömma om att hon glömmer bort något?

jag: Det är kanske tandläkarens problem.

S: Eller ditt. För ni måste båda drömma.

jag: Jag drömmer om att det bara är tandläkarens problem.

S: Det är inte så det funkar!

jag: Men om både du och jag drömmer att det funkar så…

S: Mamma, du får inte tänka mer nu.

jag: Men jag får DRÖMMA.

S: Mamma, jag är ett barn och jag somnar innan dig. Och nu tänker jag gå och lägga mig. FÖRE dig. Och innan jag drömmer om O tänker jag drömma om att jag och du aldrig hade den här pratstunden. OK?

2014-05-25 13.36.49

 Ingenting förvärras av att du har en dröm. 

Apr 012014
 

S: Mamma, jag har ingen tvärflöjtslektion idag, och det är sant.

jag: OK.

S: Det är alltså inget aprilskämt, även fast att det är första april idag.

jag: OK.

S: Men jag skall ta med mig tvärflöjten till skolan ändå.

jag: Är DET ett aprilskämt?

S: Nej! Eller…. jo…. liksom… Ja! Fast inte för dig. Jag skall lura min kompis att jag har tvärflöjt idag.

jag: Fast du har ju tvärflöjt på tisdagar.

S: Men inte idag! För min fröken är borta. Så jag skall lura min kompis att jag har tvärflöjt idag GENOM ATT TA MED MIG TVÄRFLÖJTEN.

jag: Mhmm.

S: Han kommer säkert att gå på det!

jag: Mm.

S: Visst är jag rolig?

jag: Eller så är din fröken jätterolig och så är hon iallafall på skolan och vill spela och så skämtade hon bara april med dig redan förra veckan!

S: Hm.

jag: Haha!

S: Det KAN vara så. Hon är VÄLDIGT smart.

jag: Mm.

S: Fast då kanske jag borde ta med – vänta nu! Om jag tar med mig tvärflöjten till skolan idag så LURAR hon mig inte! OCH så lurar jag min kompis! PERFEKT!

jag: Mm.

S: Fast vänta lite nu här. Om jag nu… vänta lite… i så fall… ANTINGEN lurar inte hon mig. ELLER så lurar jag min kompis.

jag: Ah.

S: För att om jag lurar honom att jag har tvärflöjt idag och sedan har tvärflöjt idag så är det ju inget lur.

jag: Nä.

S: Men om jag lurar honom att jag har tvärflöjt idag och sedan INTE har tvärflöjt idag, då har jag lurat honom.

jag. Verkar logiskt.

S: Men om jag inte lurar honom eftersom jag har tvärflöjt, eller lurar honom för att jag inte har tvärflöjt, så har min fröken eventuellt inte lurat mig alls. Kanske. Typ. Liksom. Någorlunda.

jag: Mm.

S: Mamma.

jag: Ja?

S: Varför lurar dig aldrig mig på första april?

jag: För att jag känner att livet och din personlighet i kombination gör att du blir lurad av så många potentiella eventualiteter att jag inte har så mycket att tillföra i sammanhanget.

S: Åh, tack!

jag: Mm. Varsågod.

S: Eller – var det en komplimang?

jag: Ja, min son.

S: Luras du nu?

jag: Vad tror du själv?

S: Ja, men jag vet ju inte.

jag: Kul, va?

S: Om du säger att du inte lurar mig så lurar du antagligen mig.

jag: Antagligen.

S: Du luras väldigt bra. Tror jag.

jag: Det är för att du gör halva jobbet själv.

S: Då luras jag också väldigt bra.

jag: Mm. På sätt och vis.

sglass

Kära läsare, om du klickar på den här bilden kommer den att magiskt förvandlas till en bild av vackra människor iförda snygga badkläder på en skön sandstrand.
Jodå, på riktigt. 

Mar 192014
 

S: Mamma, får jag fråga en sak?

jag: Ja.

S: Mamma, gillar du Kalle Moraeus?

jag: Eh, ja. Det gör jag väl.

S: För jag tror faktiskt att om du var en kille… så skulle du vara han.

jag: Eh… o… k…

S: Hejdå. (går)

jag: (går efter) Eh… S… får jag fråga en sak?

S: Ja! Jättegärna!

jag: Hur många killar finns det i världen?

S: Antagligen minst tusen.

jag: Och av alla de killarna valde du att jag skulle vara… Kalle Moraeus?

S: Ja!

jag: Får man… öh… fråga varför?

S: För att han är lite rolig och rund och så.

jag: Och för att jag är… (dödsfarlig tystnad)

S: För att du är..  (inser det dödsfarliga i tystnaden) … en sådan bra mamma.

jag: Och?

S: Och han skulle säkert också vara en bra mamma. Om han var du.

jag: Så du vill inte bara att jag skall vara Kalle Moraeus? Du vill att han skall vara jag också?

S: Det blir väl så automatiskt.

jag: Öh… Det. Blir. Väl. Så. Automatiskt. OK.

S: Om du blir han måste ju han bli du. För annars har vi ju ingen dig.

jag: Men.

S: Eller så kan du fortsätta att vara du, förstås.

jag: OK.

S: Så kan han fortsätta att vara han.

jag: OK. Det är ju en lösning.

S: Jag tycker bara att….

jag: Ja?

S: Han har liksom längre hår än du.

jag: Och FÄRRE.

S: SÅ jag bara tänkte.

jag: OK.

S: Jag bara tänkte på…. du vet den där låten?

jag: Den där låten.

S: Underbart.

jag: Ja, den vet jag.

S: Och du är underbar.

jag: Ah.

S: Det var därför.

jag: Så det där med rolig och rund och så då?

S: Hejdå.

jagochkalleKan inte komma ifrån att jag är lite smickrad ändå. Kalle är cool. Underbart cool. 

 

Mar 072014
 

H, S och jag skall på genrepet av Melodifestivalen idag. Även på ett genrep kan favoritartisterna behöva lite extra stöd i form av uppmuntrande skyltar, så barnen har tillverkat sådana som de tänker hålla upp. H håller, inte oväntat, på Yohio. Här är hennes skylt:

2014-03-07 13.23.36

S gillar också Yohio. Men han tycker också att nästan alla de artister, som, utan att ge upp, kämpat och jobbat och tagit sig hela vägen fram till finalen, behöver få känna det berömda stödet från Hjälsta. Annars är det ju synd om dem. Hans skylt ser ut så här:2014-03-07 13.22.38

Men det räcker ju inte riktigt förstås. Så baksidan av S:s skylt ser ut så här:

2014-03-07 13.22.57

Feb 262014
 

Ett litet rufsigt huvud sticker upp från en kudde.

-Mamma, jag tycker du är den bästa mamman! Av dig och hunden. Du är den BÄSTA mamman! Hon tittar intensivt på mig, forskande. Alltså av dig och Elis… DÅ är du den bästa mamman. Hon kollar att jag nickar min förståelse, och sträcker sedan ut händerna för att krama mig.

Och jag vill stanna livet i det där ögonblicket, just precis exakt det ögonblicket, när en nästan fyraåring sträcker ut sina armar och berättar att om man jämför mig med våran hund är jag den bättre modersfiguren. Jag vill att det alltid, alltid,  alltid skall vara precis så här. 

Fast förstås att de andra barnen är med också.

Och också på gott humör, förstås. Gärna sömnrufsiga, men inte arga. Glada, varma, förhoppningsfulla. Samtidigt. Och inte kivas om platsen närmast E eller platsen längst bort från varandra, eller surfplattan, eller – ok. Det går inte. Idyllen är bruten.

Som alla idyller bryts.

För att tiden går. Och inget ögonblick är i själva verket fulländat.

Och morgonen går vidare och innehåller många ögonblick som är minnesvärda just för att de kanske inte lämpar sig att stanna tiden på. Jag nämner som exempel ögonblicket då A tyckte att S stod för nära tv:n och knuffade honom rakt in i öppna spisen, eller ögonblicket då S som hämnd borstade en av katternas (oklart – och otäckt irrelevant – vilken) med A:s tandborste, eller ögonblicket när E bestämmer sig för att hennes kängor inte är tillräckligt rosa och kastar dem genom hela hallen och halva vardagsrummet.

Och så får vi på alla ytterkläder och hastar ut till bilen och iväg till lämningar på dagis och skola och när jag sitter i bilen igen så börjar jag fundera på vilka ögonblick jag skulle vilja ha bevarade, spara som pärlor, som alltid skulle finnas kvar. Frusen lycka.

Ögonblicket när Ansgar lades i min famn första gången, ja, det ögonblicket med alla barnen, förstås. Ögonblicket när H sade ”mamma” första gången, när S skrattar det där speciella fnitterskrattet han har över en ordvits som bara han kan uppskatta, när A tittar på E som går upp för vår trappa hemma i sin Teletubbiesliknande overall, och säger ömt och storebrorsaktigt ”hon är faktiskt så himla gullig bakifrån, har du tänkt på det mamma?” och E som i sin tur griper tag i H:s hand och säger ”Jag älskar dig H, bara du kan få städa mitt rum idag. För jag älskar dig!”

Och alla de här ögonblicken vill jag ha.

Så det är klart att om jag hade fryst tiden då, när Ansgar låg i mina armar, så hade jag  ju inte fått de andra ögonblicken. Och om jag inte hade tagit mig igenom de värsta ögonblicken i mitt liv, när Ansgar lämnat oss, eller för den delen ens vardagsförtretligheterna med kattbesmittade tandborstar, så hade jag inte fått nya ögonblick.

Så om jag fryser tiden nu, kommer jag inte att få vara med på releasepartyt för H:s första bästsäljare,  eller bevittna när S vigs till biskop, eller när A tar emot sitt Nobelpris i kemi ur Hennes Majestät Drottningens hand, eller få polera E:s tredje Oscarstatyett, eller vad som nu händer.

Så jag släpper ögonblicken, de frusna små pärlorna av moderssentiment, och går vidare med livet.

För det finns egentligen inget annat man kan göra. Utvecklingen trycker oss obönhörligen vidare mot nya ögonblick, mot nya världar, mot nya ögonblick. Och några av de nya ögonblicken kommer att göra ont, och några kommer att fnysas bort, och några kommer man att vilja greppa så hårt som man greppar en droppe vatten i en knuten näve. Långsamt öppnar jag nävarna, synar mina handflator. Tänker att det går inte att greppa så hårt om något man vill ha kvar.

Men när jag stiger ur bilen håller jag ändå handflatan lite kupad. För att inget skört skall rinna ur, för att inte något skall skvalpa bort.

Jag håller mina lyckliga minnen i handen, som en talisman att ta med mig in i de andra ögonblicken.

Feb 122014
 

Samtal i tvättstugan.

S: Mamma, idag är det något med dig… du är liksom lite… konstigare… än du brukar vara.

jag. Det har jag mycket svårt att tro, min son.

S: Men du ser så… så… liksom… glad ut.

jag: Jag är glad!

S: Mm. Men inte… liksom inte… du ser ut som… kommer du ihåg när en av katterna kom in med den där råttan och lade den i pappas knä när han satt och läste?

jag: Menar du att jag är katten eller råttan?

S: Jag menar att jag känner mig ungefär som pappas ansikte såg ut just då.

jag: Så jag är råttan, då?

S: Mamma… kan vi strunta i om du är råttan och kan du berätta vad det är du tänker på?

jag: Tja. Om du måste veta det så funderar jag just på ett paradigmskifte. Ett EPISKT paradigmskifte.

S: O… K…

jag. Du vet hur jag alltid har hängt vår tvätt efter personer? Alltså din tvätt hänger i en rad och H:s i en och A:s i en och…

S: (med ett otydbart ansiktsuttryck) Ja.

jag: Min son. Jag vet att det här kan komma som en chock för dig, men de flesta människor hänger tydligen inte tvätt så. Det verkar som.. ja. Jag kan inte dölja det för dig. Det förefaller som om många människor helt enkelt bara hänger sin tvätt alldeles… alldeles… liksom löst. Fritt. Oberoende av vem som äger ett visst plagg hänger man bara upp tvätten i den ordning som den kommer ur tvättmaskinen.

S: Mamma…

jag: Jag vet. Jag VET. Besvikelsen. Sorgen man känner.

S: OK, mamma, du vet det där med råttan och minen och..

jag: Iallafall så – ja, så där som de andra gör. Du vet. Så kanske… kanske skulle jag… alltså, jag säger inte att jag har haft fel som har hängt så här som jag har hängt. Inte alls. Det är ju det mest logiska, det mest självklara. Det mest NATURLIGA. Men… ja, jag har funderat. Jag har funderat mycket. Och ibland, när något inte funkar, även om det är RÄTT, så måste man ändra sig.

S: Mamma, menar du…?

jag: Så jag skall sluta hänga våra kläder i fasta rader sådär.

S: ALLVARLIGT?!

jag: Ja, faktiskt. Det är kanske inte så bra som jag en gång tänkte. Förlegat, kanske lite – petimetrigt på något sätt. Så det är slut på det nu.

S: Men! Det här är ju JÄTTEGODA nyheter!

jag: (lite rörd) Vad roligt att du engagerar dig så i tvätten, S. Jag blir riktigt glad.

S: Och i dig! Att du skulle vara lite mer norm- jag menar, lite mer… modern.

jag: Tack för ditt intresse!

S: TACK för att du inte skall bli helt galen över tvätthängningsmetoder!

jag: Åh, varsågod! Du har helt rätt. Det skall jag inte bli.

S: Hurra!

jag: I fortsättningen skall jag nämligen hänga tvätten i färgordning, efter regnbågen förstås.

(paus, under vilken S tittar på mig som om jag förklarat att i fortsättningen skall vi tvätta all vår tvätt i hallonsylt istället för tvättmedel)

S: PAPPA!

Feb 102014
 

På cirkelargumentens logikrondell kör vi runt, runt och kan inte ta oss av. Igår vid matbordet:

S: Vad betyder ”ironisk”?

H: Det är – du vet när mamma säger sådär ”Nu måste ni vara lite tysta för jag är förkyld”.

S: Jaa…

H: Den där tystheten som vi gör då? Du vet?

S: Jaa…

H: DEN är ironisk.

S: Aah.

jag: Ursäkta?

H: Ja! Visst! Du är ursäktad! (fnittrar förtjust)

jag: Alltså ursäkta, menar ni att min egen familj omger mig med IRONISK tystnad när jag är allvarligt och uttröttande, huvudvärksframkallande  förkyld?

Alla ler och nickar.

jag: SÅ… ni är tysta – och driver med mig?

Alla nickar och ler.

jag: Men – det är ju…

S: Ironiskt.

jag: Men!

H: Men allvarligt, mamma, vi är ju tysta och lugna när du är sjuk! Då gör det väl inget om vi är lite ironiska?

jag: Men…

S: Alltså vilket är bäst, att vi är ironiskt tysta eller att vi är uppriktigt högljudda?

jag: Men?

H: Mamma, inse. Vi älskar dig, men vi skrattar åt dig.

S: Fast inte så högt! För vi vill inte störa!

H: För vi älskar dig.

S: För att du är du.

jag: Nu vet jag inte vilket som är ironi och vilket som är sant längre.

H: Vilket är  bäst, att vi är tysta ironiskt eller att vi älskar dig ironiskt?

jag: Men måste ni vara ironiska?

Allmän tystnad.

S: Haha, mamma.  JÄTTEROLIGT skämt!

jag: Var det… ironiskt sagt?  Eller var jag… rolig? Utan att liksom… planer- eller, jag menar: Var jag rolig nu?

Alla: Jaaa! Jätterolig!

jag: Och när ni säger så är ni inte… ironiska?

(alla exploderar av skratt)

På cirkelargumentens logikrondell kör vi runt, runt och kan inte ta oss av.

 

Feb 082014
 

S: Dina byxor ser ut som att en discokula gått i tusenbitar! Har du hört talas om att man kan ha för många paljetter eller?

H: Jaha! Men din röst är ju som om tusen hårdrockare kvider för sina liv!

S: Hmm…

H: Vadå, var den inte bra?

S: Jo, jo, jättebra. Jag försöker bara komma på… jo. Din frisyr är ju som om tusen sopkvastar hade gått ner i spagat.

H: OK! O K! Och DIN frisyr är som om …. som om… som om någon skulle klippa en sådan där gran i en konstig form och kom halvvägs och ändrade sig och sedan körde av alltihopa med en motorsåg.

S: Jaja.

H: OK.

jag: Vad gör ni?

S: Det fattar du väl!

H: Övar lite inför melodifestivalen bara. Man vill ju ha alla de bästa elakheterna redo.

That’s my kids. Alltid redo.

 

Dec 132013
 

S: Jag tycker synd om björkarna.

jag: Öh. OK.

S: De är faktiskt också träd. Varför får inte de bli julgranar?

jag: Ah.

S: Det är orättvist.

jag: De är inte så fina så här års kanske.

S: Så vadå, skall bara de SNYGGA träden få bli julgranar?

jag: Eh…

S: Då blir det ju orättvist. Det är ju inte ett träds fel om det inte är så fint!

jag: OK.

S: De blir ju inte UTVALDA! De får bara stå där och skämmas. Vi kunde lika gärna hänga en lapp på björkarna: DÅLIGT TRÄD.

jag: Eh…

S: Fattar du inte att de blir ledsna?

jag: Öh… nä…

S: Och en sak till. De fula träden kanske är jättefina om man tänker som ett träd. Det kanske är vi människor som har fel om vilka träd som är fina egentligen.

jag: Mmm.

S: Tänker du någonsin på sådana saker?

jag: Inte jättejätteofta, kanske.

S: Du borde tänka mer på sådana saker.

jag: OK.

S: Jag vill iallafall ha en julbjörk.

jag: Mm.

S: Eller en jullönn.

jag: Mm. Vilket som helst av alla träd som det är synd om alltså?

S: Ja! En ful gran går också bra! Det går hur bra som helst!

jag: Du tycker inte synd om alla blommor då, som inte ens är träd?

S: … Kanske det. Fast de är ju mest döda så här års.

jag. Men novemberkaktusarna blommar.

S: Men de är ju så små!

jag: Men stackars de, som är för små för att vara julgranar!

S: Ja…. stackare!

jag: Kanske borde de också få bli julgranar.

S: Men… det får ju inte plats så mycket presenter under en novemberkaktus i och för sig.

jag: Så då diskriminerar vi mot julnovemberkaktusarna bara för att vi vill ha en massa paket?

S: Hmm…

jag: Vilket är viktigast, att alla får vara med eller att man får en massa paket?

S: …. Jag vill svara att alla får vara med, men jag vet inte om det är värt det bara för att inte krukväxterna skall bli ledsna.

jag: Aha!

S: Är jag elak då?

jag: Inte direkt. Jag ville mest bara visa att man inte skall driva sina principer för långt. Och träd och blommor har inte så mycket känslor.

S: Men jag tycker faktiskt synd om träden.

jag: Du är snäll, du.

S: Och under grenarna på en björk får det plats MASSOR med leksaker.

jag: Ah. Du tänker så.

S: Jag är inte så dum, jag! (går lyckligt iväg)

jag: (står kvar i en beundrande kontemplation över min son, som lyckas kombinera fördomsfri tolerans med hagalenskap på ett så unikt sätt)

M: (kommer in) Jag var uppe på vår kulle och såg en jättefin gran som vi kan ta i år.

jag: Tyvärr. Ingen julgran i år. Vi vill inte vara elaka mot de andra träden, ser du. Det blir en julbjörk istället. Så säger S.

M:  Julbjörk? Hmm. Tja. Jo! Det får plats MASSOR av paket under en björk!

She stared at the Grinch and said, ”Santy Claus, why,
why are you taking our Christmas tree? WHY?”