S: Mamma, får jag fråga en sak?

jag: Ja.

S: Mamma, gillar du Kalle Moraeus?

jag: Eh, ja. Det gör jag väl.

S: För jag tror faktiskt att om du var en kille… så skulle du vara han.

jag: Eh… o… k…

S: Hejdå. (går)

jag: (går efter) Eh… S… får jag fråga en sak?

S: Ja! Jättegärna!

jag: Hur många killar finns det i världen?

S: Antagligen minst tusen.

jag: Och av alla de killarna valde du att jag skulle vara… Kalle Moraeus?

S: Ja!

jag: Får man… öh… fråga varför?

S: För att han är lite rolig och rund och så.

jag: Och för att jag är… (dödsfarlig tystnad)

S: För att du är..  (inser det dödsfarliga i tystnaden) … en sådan bra mamma.

jag: Och?

S: Och han skulle säkert också vara en bra mamma. Om han var du.

jag: Så du vill inte bara att jag skall vara Kalle Moraeus? Du vill att han skall vara jag också?

S: Det blir väl så automatiskt.

jag: Öh… Det. Blir. Väl. Så. Automatiskt. OK.

S: Om du blir han måste ju han bli du. För annars har vi ju ingen dig.

jag: Men.

S: Eller så kan du fortsätta att vara du, förstås.

jag: OK.

S: Så kan han fortsätta att vara han.

jag: OK. Det är ju en lösning.

S: Jag tycker bara att….

jag: Ja?

S: Han har liksom längre hår än du.

jag: Och FÄRRE.

S: SÅ jag bara tänkte.

jag: OK.

S: Jag bara tänkte på…. du vet den där låten?

jag: Den där låten.

S: Underbart.

jag: Ja, den vet jag.

S: Och du är underbar.

jag: Ah.

S: Det var därför.

jag: Så det där med rolig och rund och så då?

S: Hejdå.

Kan inte komma ifrån att jag är lite smickrad ändå. Kalle är cool. Underbart cool.