Aug 132013
 

Jag har ingenting emot att ni ler. Det är absolut inte det. Ni får gärna le. Leende bloggläsare är glada bloggläsare. Det brukar jag alltid säga. Ni får GÄRNA le. Men. Det måste vara rätt sorts leenden.

OK?

E är sjuk. OK? Det är det som är viktigt att komma ihåg. Hon har hög feber.

Ni vet. Hög feber. Medför: trötthet, förvirring, desorientering. Kanske rent av hallucinationer. Just det.

Hallucinationer.

Skulle kunna vara hallucinationer förstås.

E är alltså febrig.

Jag vill bara inskärpa det innan jag börjar berätta. Det är viktigt för själva historien. OK? Nu kommer ni håg det. Bra. Febrig. Sjuk. Eventuellt hallucinerande.

Så igår när vi satt i fåtöljen och hon ville kolla på min dator och vi tittade på youtubeklipp och hon sade ”Titta, där är en bild av min mamma” så kan vi alla, med ett förstående leende tänka: ”Ja ungar! Och kanske särskilt febriga ungar!”

Det är den sortens leende vi skall ha. Förstående. Vänligt. Vuxenklokt.

INTE – och jag kan inte betona detta tillräckligt starkt – INTE den sortens leende som M hade när han såg bilden. INTE DEN SORTEN.

Det leendet utmärkte sig för sin totala icke-lämplighet i sammanhanget genom att snarast vara skrattlystet, roat, förtjust. Helt fel typ av leende.

Det vi eftersträvar är lätt överseende – ett sådant leende som liksom säger ”Ja ungar! Och kanske särskilt FEBRIGA ungar. De har ju inget omdöme alls.”

Kan ni åstadkomma sådana leenden tror ni? För annars, om ni, så att säga, uppvisar leenden som tyder på att ni är ”Team M” – ja då får ni inte se bilden.

SÅ är det bara.

OK. Ni som behöver öva leenden, varsågoda. Jag väntar här.

* – * – *

OK. Få se nu då? Nej! Du till höger, du med mörkt hår därborta – ditt leende är alldeles för förväntansfullt. Gör om, gör rätt.

Bara förstående vuxenlika leenden släpps vidare efter denna punkt.

Bara leenden i vilka man tydligt kan utläsa ”Den som ler detta leende är en person som kan förstå hur omdömeslösa febriga barn kan vara. Inte deras fel naturligtvis. Men där har vi det. Totalt omdömeslösa.”

Har alla format sina leenden efter dessa krav?

OK.

Andetag.

Kom ihåg leendena.

Och så ännu ett djupt andetag.

* – *- *

Förresten. Jag måste bara säga en sak. Själva poängen är inte så mycket att ni lyckas åstadkomma de där leendena nu. Utan poängen är den att från och med den här stunden måste allt formbart försvinna från era leenden. De skall inte ändras och bli så där pojkaktigt lyckliga bara för att ni får se bilden. Måste. Förbli. Intakta. I. Sin. Vuxna. Förstående. Överseende. Attityd.

Alla med?

”Den som ler detta leende är en person som kan förstå hur omdömeslösa febriga barn kan vara. Inte deras fel naturligtvis. Men där har vi det. Totalt omdömeslösa.”

OK.

E satt alltså i mitt knä. Kollade youtubefilmer. Såg den här bilden. Och hävdade att det var jag.

Förstående leenden fortfarande på plats?

Ingen som spricker upp i ett förhoppningsfullt fniss?

OK.

Jag visste väl att jag kunde lita på mina läsare.

Här då.

jabbathehutt

 

Men alltså.

Ni LOVADE ju.

Hon var ju SJUK. Det var det vi skulle komma ihåg. FEBRIG. OMDÖMESLÖS.

Hallå! Hallucinerande! Kommer ni inte ihåg?

Suck.

Ni är ju Team M allihopa.

Random Posts

Loading…

  5 Responses to “Le lagom vackert”

  1. …och jag som tyckte att jag dolde det så bra! Inte? Busted… *omdömeslöst pubertalt gapflabb*

  2. Jag sprack på fnisset.

  3. Underbar. Rent underbar rätt igenom. Ditt sätt att bygga texten, med omtagningarna, mycket snyggt. Applåderar lyckligt.

  4. Mina fniss har bara att göra med din redan omvittnade kompositionsfullträff – som givetvis inte alls är någon engångsföretelse. Signed: vuxen. *fniss*

  5. vet inte vilket leende det blev men log gjorde jag och tänkte barn som är barn är barn och det är så himla viktigt att det just får vara barn med feber eller inte Härligt

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>