E: Tänker inte.

jag: Jo. Kom igen nu.

E: TÄNKER inte.

jag: Men det är läggdags.

E: Inte läggdags. Hoppdags.

jag: Nej. Det är sent och man måste gå och lägga sig nu… (listigt) Och sovankan längtar efter dig.

E: Sovankan har FLYTTAT.

jag: Eh… ok… (i mitt eget tycke ännu listigare) eller så har den kommit tillbaka till din säng och ligger och längtar efter sin E? Vi kan gå och titta efter.

E: Jag kommer inte.

jag: Nä jag märker det.

E: Jag gillar studsmattan.

jag: Ja jag vet.

E: Jag ÄLSKAR studsmattan.

jag: Mm.

E: Jag älskar inte dig.

jag. Nänä.

E: Jag älskar inte sovankan.

jag: OK.

E: Jag studsar BRA!!!

jag: Jaa. Och länge.

E: Jag kan studsa hela alltid.

jag: Jag tror dig.

E: Och jag älskar inte sova.

jag: OK. Men jag älskar när du sover.

E: Jag älskar bara studsa.

jag: Men kom nu E.

E: (springer längst bort på studsmattan – gör en upptäckt och skriker lyckligt) Jag kan trilla ner här!

jag: Mm. Kom nu SNÄLLA.

E: Jag är kanske DUM.

jag: E! Nu! Är! Det! Läggdags!

E: Men jag måste inte.

jag: Jo.

E: Nej!

jag: (som om emfas skulle räcka där argumentation inte fungerat) JO!

E: NEJ!

jag: Jo!!!

E: NEJ! NEJ!! NEJ!!!

jag: (tänker) Nej!

E:  (automatiskt) Jo!

jag: Aha! Där fick jag dig allt! Nu måste du komma!

E: (tänker efter ett tag och ler sedan belåtet) Nej!

jag: Mrgrglgrmpflvakrmlkei!

E: Mamma är du arg?

jag: Jag håller bara på att bli galen.

E: Jag älskar min mamma. Min galen-mamma. Kom mamma. Du skall lägga mig nu. (går ner från studsmattan och tar min hand och leder mig in i huset)

 

Allvarligt. Treåringar. Tänk när hon var liten och vi bara hörde ihop hela tiden. Nu är det som om hon hoppar bungy-jump med navelsträngen. Nåja. Jag vann. Like a boss.

Och! Nu sover hon.

Och! Studsmattan är alldeles övergiven.

Och! Som av en händelse spelar M lite Kriss Kross på stereon:

This boss will make you jump jump. Uh-huh. Uh-huh. Jump. Jump.