Nov 132013
 

Tog med mig alla barn jag kunde hitta när jag hämtade på skolan idag och så gick vi och fikade. Det kändes mysigt. Det kändes till och med härligt. Det gjorde det. I – minst – fem minuter.

Det är rätt ovanligt att vi går och fikar på stan. Och jag skall berätta varför: För att E är i sitt rätta element på fik på ungefär samma sätt som en båt är i sitt rätta element när den står inställd i en carport.

Men ändå. Det började som en helt OK upplevelse.

Fast det var förstås innan E tröttnade på att sitta still och fika, vilket hände precis efter att jag hade förklarat att man inte fick hälla ut all stearin ur ett värmeljus.  Hon ansåg då att caféet hade tömts på alla möjligheter till underhållning, och sprang tvärs över gallerian till Dressman, där hon välte en ställning med t-shirts och vrålade ”Jag vill HA de där trosorna” och försökte stjäla ett par neonorangea kalsonger.

När hon inte fick dem ville hon ha en rosa slips och en av skyltdockorna, och när hon inte fick dem ville hon ha ett praktfullt och alltuppslukande vredesutbrott som hördes i sju härader. Själv ville jag mest ha en whisky.

Ett av mina andra älskade barn tog då med henne till affären intill.

Här måste vi göra ett litet inpass och påpeka att jag, som minnesgoda återfallsbloggläsare vet, i allmänhet skyller på min mans gener när mina barn visar en total brist på pedagogisk insikt. Det hade jag gärna gjort även nu men – tja – idag sammanföll den totala bristen på pedagogisk insikt med en imponerande förmåga att fatta exakt det beslut som är raka motsatsen till det mest lämpliga som man för tillfället kan göra. Och jag skulle jättegärna skylla även detta på min man, men det funkar inte, eftersom jag en gång krönts till världsmästare i konsten att fatta exakt det beslut som är raka motsatsen till det mest lämpliga man för tillfället kan göra.

Så.

En olycklig cocktail av gener ledde alltså ett av mina högeligen älskade men extremt vilseledda barn att ta med E till affären bredvid och säga ”HÄR har de trosor! Kanske till och med rosa trosor!”

Och för att sammanfatta vad som hände inne på Lindex efter det kan vi blotta våra huvuden och korsa oss och stirra dystert mot horisonten, och sedan bara konstatera att personalen där numera har lagstadgad rätt till risktilläggspåslag på lönen. Ett kraftigt påslag på lönen. Om priserna på Lindex kläder drastiskt höjs i nästa vecka kan min treåring (och det för övrigt vilseledda men älskade syskon som tog henne dit) vara ensamma ansvariga för detta.

Iallafall. Sedan kände vi inte riktigt att vi bara kunde gå och sätta oss på fiket igen, eftersom den upprörda folkhopen med hötjugor och bålbränneri i tankarna skulle kunna hitta oss där så väldigt lätt. (A föreslog lösmustascher men idén avpolleterades som alltför verklighetsfrämmande eftersom rosor i ett sprucket krus ändå alltid är rosor, och en rosa överljudshastighetsarg treåring i mustasch ändå alltid är en rosa överljudshastighetsarg treåring). Så.

Sedan gick vi till Apoteket.

Apoteket.

Hur tänkte vi då?

Om man vill ha lugna och glada barn som uppför sig väl mot varandra så kan det kanske i teorin vara bra att befinna sig på ett ställe med rätt att försälja allmänt rogivande preparat. Men det är i teorin. I verkligheten har också Apoteket:

-Tandborstar som barnen kan fäktas med.
-Tuggummi som barnen kan kräva att få.
-Romerska ringar som hänger från taket som barnen kan svinga sig i. Jaså inte det? Tja. Något svingade de sig i iallafall.
-Halstabletter som kan få barnen att tänka på roliga Bellmanhistorier som man inte bara berättar utan pantominiserar för varandra. Med svärd. Eller tandborstar. Eller ställningarna som tandborstarna hängde på när vi klev in på apoteket och som nu ligger, nakna och avskalade sina varor, spetsiga nog att pantominisera kinesiska episka stridsfilmer med.
-Äldre människor som stänger av hörapparaten när de ser våra barn komma och sedan oroligt frågar personalen om det finns något receptfritt de kan rekommendera som temporärt avstänger så många som möjligt av deras kvarvarande fem sinnen.

När jag väl kom fram till kassan var kaoset så fullständigt att damen i kassan inte fattade att det var mina barn som röjde och bad om ursäkt för det något ”livaktiga klientelet”. När jag förklarade den där genetiska cocktailen för henne så pekade hon tyst på kondomförpackningarna de säljer.

Och sedan gick vi till leksaksaffären.

Och det är ett utmärkt exempel på det där jag sade om mina egna gener och förutsättningarna de ger att hela tiden fatta det beslut som är det allra sämsta beslutet man kan ta under omständigheterna.

Ja. Och sedan i leksaksaffären så fick  jag förklara följande termers betydelser för barnen:

-”tillåten decibelnivå”
-”hastighetsbegränsning” (mer specifikt ”hastighetsbegränsning för sparkcyklar inomhus”)
-”varularmet kan inte avlägsnas utom av behörig personal”
-”portad”
-”på livstid”

Och sedan satte vi oss i bilen igen allihopa och jag tror nog att vi ganska gärna hade åkt därifrån men E hade andra idéer. Hon har nämligen precis har lärt sig att koppla av sig bältet själv och var tvungen att förevisa denna färdighet någonstans mellan 20 och 63 gånger och mellan varje gång drabbas av ett totalt personlighetssmältande trotsutbrott. Och efter det kunde vi åka.

Och sedan kände vi ett starkt behov av att kanske handla i andra städer än just Enköping ett tag framöver.

Okt 312013
 

Det finns saker man vänjer sig vid som mamma. Aldrig, förstås, röran i hallen. Inte på något sätt vid hastigheten vid vilken strumpor slits. Och inte vänjer man sig någonsin vid upprördheten hos den förfördelade part som fått ett tuggummi mindre än sina syskon ur ett paket.

Men. Vissa saker blir vanor.

Stoltheten. Det är en av de sakerna som man vänjer sig vid. Glädjen över vad ens barn åstadkommer, glädjen över barnens personligheter, över deras utveckling, deras sätt att ta sig fram i världen.

Och i den vanan ingår det en viss tillvänjning vid att ständigt förvånas, att de ständigt överskrider nivåerna, ständigt övertrumfar omständigheterna, ständigt bräcker sina tidigare rekord.

Så är det när man har barn.

Idag till exempel. Då tog E, som redan visat sig excellera i de grundläggande trotsfärdigheterna ”ljudstyrka” och ”uthållighet”, utvecklingen till en helt annan nivå än någonsin tidigare. Det var så storartat,så utsökt, så totalt existentialistiskt, att jag drog upp mobilen och fotade.

Dagens utvecklingssteg. Jag kallar det för ”Vredesutbrott med havsutsikt”.

2013-10-30 11.15.10Den mest välvalda miljön någonsin att tappa humöret i.

 

Okt 142013
 

Så M och jag tänkte att i nog behövde träna lite mer.

 

Vi funderade länge på detta på det sättet som bara folk som inte tränar gör.

Tänkte och tänkte och tänkte.

Och sedan insåg vi att vi var tvungna att göra något praktiskt också.

Så vi skaffade en crosstrainer.

Och sedan skaffade vi en som kunde träna åt oss på crosstrainern.

Så – som M så skickligt uttryckte det: ”Nu har vi något att titta på medan vi äter glass.”

Frågor på det?

 

2013-10-13 18.02.12

 

Putting the cross into cross trainer. 

Okt 092013
 

E: (står blickstilla framför mig, fixerar mig med sin blick, och ler)

jag: Vad har du på hjärtat?

E: Jag vill åka affären.

jag: Varför?

E: Jag vill bajsa på affärens toalett.

jag: Eh.

E: För att det är roligt.

jag: Så… du vill att vi skall klä på oss våra ytterkläder och gå till bilen i regnet? Och sedan köra två mil, göra slut på en massa soppa i onödan och förstöra miljön, och besvära en massa människor, bara för att du vill göra något som du skulle kunna gå tre meter här hemma för att göra?

E: JA!

jag: Jag kan inte se några som helst skäl att säga ja.

E: Men jag gillar att gå på toa på affären.

jag: Jag vet.

E: Jag ÄLSKAR det.

jag: Ja jag har märkt det.

E: Och de älskar mig på affären.

jag: Om du anspelar på det faktum att de ler ansträngt så fort de ser dig, så är jag inte säker på att den enda tolkningen av det är att de älskar dig.

E: Och min SNÄLLA mamma skulle åka till affären med mig.

jag: Jaså, din SNÄLLA mamma.

E: Ja.

jag: Vem är det då?

E: Pappa.

jag: Ah. Men ser du, han jobbar ikväll.

E: Då får DU vara min snälla mamma.

jag: Och köra dig till affären?

E: Ja.

jag: Har du tänkt på hur lång tid det tar att klä på sig och sätta på kängorna och åka? Du kanske inte kan hålla dig så länge.

E: Men det gör inget.

jag: Jo. Det gör det.

E: För jag MÅSTE inte bajsa.

jag: O… K…

E: Jag bara VILL bajsa.

jag: OK.

E: På affären.

jag: Jag fattar.

E: Så nu åker vi!

jag: Nej.

E: Men! Det! Är! Roligt!

jag: Nej.

E: Annars skriker jag.

jag: OK.

E: (Skriker)

jag: Och ändå åker vi inte.

E: (Skriker)

jag: Du kommer aldrig att få som du vill genom att skrika.

E: (Skriker)

jag: Och du kommer aldrig att få åka till affären speciellt för att få bajsa där.

E: Men…

jag: Ja?

E: Men… de…

jag: De?

E: Men… de… har…

jag: ALLVARLIGT.

E: Men… de… har… Cola Zero… på… affären.

jag: Allvarligt. Brukar pappa gå på det?

E: Nej.

jag: Så varför tror du att jag skall gå på det?

E: Pappa gillar bara glass.

jag: …

E: DU gillar Cola Zero.

jag: Du kan inte allvarligt mena att pappa åker till affären för att du skall få bajsa där om du mutar honom med glass?

E: (ler)

jag: Jag tror dig inte.

E: Du… kanske kan…

jag: Vadå?

E: Du kanske kan åka till affären och fråga dem som jobbar där.

jag: Nice try.

E: (står blickstilla framför mig, fixerar mig med sin blick, och ler)

Och så börjar det om igen.

Jun 142013
 

Idag fick E ett vredesutbrott mitt i en dörröppning.

En dörröppning som ett fyrtiotal personer i 80+-åldern var på väg ut genom.

Man kan säga att hon stoppade upp trafiken rätt rejält. Och hon påverkade inte bara trafiken. Hon påverkade humöret också.

Hallen där alla stod och väntade fylldes av glada skratt och leenden av vuxet samförstånd. Jag har faktiskt aldrig sett så många glada människor som föddes på 1930-talet i ett och samma rum.

Dessutom var de glada på exakt samma sätt allihopa. Det är något märkligt över det där med många människor som skrattar på samma sätt. En spontant uppkommen feeling och gemensam för en hel grupp. Samma skratt. Samma leende. Samma känsla.

Och jag visste vad det betydde. Jag visste så väl vad det betydde.

Det betydde (och det betydde med emfas) – jag tror att detta är en ordagrann översättning  – ”vi är så glada att vi inte har treåringar”.
edricker

 Jag för min personliga del är glad att jag har en. Fast det blir stopp i dörröppningar ibland. 

 

Jun 072013
 

Om man vaknar klockan kvart i två av att ens yngsta dotter står vid ens säng och högljutt förkunnar att hon är för stor för att ha napp och därför dramatiskt och demonstrativt slänger nappen bakom huvudgärden på din säng och sedan fem minuter senare gråtande kräver ”NAPPIS!”.

Och detta upprepas klockan tre och kvart över fyra och tjugo i fem.

Och du ligger vaken däremellan för att fundera på hur du kan få ihop ett bra blogginlägg av detta.

Bloggar du då för mycket?

Eller för lite?

Jag bara undrar. Jag är lite för trött för att reda ut det själv.

Maj 182013
 

E: Tänker inte.

jag: Jo. Kom igen nu.

E: TÄNKER inte.

jag: Men det är läggdags.

E: Inte läggdags. Hoppdags.

jag: Nej. Det är sent och man måste gå och lägga sig nu… (listigt) Och sovankan längtar efter dig.

E: Sovankan har FLYTTAT.

jag: Eh… ok… (i mitt eget tycke ännu listigare) eller så har den kommit tillbaka till din säng och ligger och längtar efter sin E? Vi kan gå och titta efter.

E: Jag kommer inte.

jag: Nä jag märker det.

E: Jag gillar studsmattan.

jag: Ja jag vet.

E: Jag ÄLSKAR studsmattan.

jag: Mm.

E: Jag älskar inte dig.

jag. Nänä.

E: Jag älskar inte sovankan.

jag: OK.

E: Jag studsar BRA!!!

jag: Jaa. Och länge.

E: Jag kan studsa hela alltid.

jag: Jag tror dig.

E: Och jag älskar inte sova.

jag: OK. Men jag älskar när du sover.

E: Jag älskar bara studsa.

jag: Men kom nu E.

E: (springer längst bort på studsmattan – gör en upptäckt och skriker lyckligt) Jag kan trilla ner här!

jag: Mm. Kom nu SNÄLLA.

E: Jag är kanske DUM.

jag: E! Nu! Är! Det! Läggdags!

E: Men jag måste inte.

jag: Jo.

E: Nej!

jag: (som om emfas skulle räcka där argumentation inte fungerat) JO!

E: NEJ!

jag: Jo!!!

E: NEJ! NEJ!! NEJ!!!

jag: (tänker) Nej!

E:  (automatiskt) Jo!

jag: Aha! Där fick jag dig allt! Nu måste du komma!

E: (tänker efter ett tag och ler sedan belåtet) Nej!

jag: Mrgrglgrmpflvakrmlkei!

E: Mamma är du arg?

jag: Jag håller bara på att bli galen.

E: Jag älskar min mamma. Min galen-mamma. Kom mamma. Du skall lägga mig nu. (går ner från studsmattan och tar min hand och leder mig in i huset)

 

Allvarligt. Treåringar. Tänk när hon var liten och vi bara hörde ihop hela tiden. Nu är det som om hon hoppar bungy-jump med navelsträngen. Nåja. Jag vann. Like a boss.

Och! Nu sover hon.

Och! Studsmattan är alldeles övergiven.

Och! Som av en händelse spelar M lite Kriss Kross på stereon:

This boss will make you jump jump. Uh-huh. Uh-huh. Jump. Jump.