Idag fick E ett vredesutbrott mitt i en dörröppning.

En dörröppning som ett fyrtiotal personer i 80+-åldern var på väg ut genom.

Man kan säga att hon stoppade upp trafiken rätt rejält. Och hon påverkade inte bara trafiken. Hon påverkade humöret också.

Hallen där alla stod och väntade fylldes av glada skratt och leenden av vuxet samförstånd. Jag har faktiskt aldrig sett så många glada människor som föddes på 1930-talet i ett och samma rum.

Dessutom var de glada på exakt samma sätt allihopa. Det är något märkligt över det där med många människor som skrattar på samma sätt. En spontant uppkommen feeling och gemensam för en hel grupp. Samma skratt. Samma leende. Samma känsla.

Och jag visste vad det betydde. Jag visste så väl vad det betydde.

Det betydde (och det betydde med emfas) – jag tror att detta är en ordagrann översättning  – ”vi är så glada att vi inte har treåringar”.

 Jag för min personliga del är glad att jag har en. Fast det blir stopp i dörröppningar ibland.