Mar 262013
 

Japp.

Det är tid.

Känner du det?

Någonting har hänt.

Det är de sista dagarna i mars.

Och något har definitivt hänt här.

Det är barmark här och var på åkrarna.

Man hör någon enstaka fågel som kvittrar.

Luften är plötsligt söt och ljuv och god att andas.

Människor ler lite mer och uppmuntrande åt varandra.

Ungarnas overaller ligger oanvända och bortglömda i ett hörn.

Istället har galonplaggen tagits fram och lekts helt lerplaskigt blöta.

Vägarna är nästan bara och saknar isfläckar och snösträngar. Hur gick det till?

Snöhögarna hemma har krympt och är nu små miniatyrsnöhögar, knappt manshöga.

Det tjocka lager skare som låg längst upp på snön är nu inte tjockt eller skarigt.

Istället är det mjukt och fluffigt, lite blött och porigt – nästan slaskigt.

Man vill liksom vara ute igen. Man vill peta med pinnar i marken.

Man vill se om det vuxit upp några snödroppsknoppar.

Man vill hänga undan, eller elda upp, dunjackan.

De tjocka kängorna skall få pensioneras nu.

Kanske funderar du på sommardäcken.

Och alla känner det nog i själen.

Tiden är snart snart inne.

Det är nästan dags:

Årstiden har

sagt sitt:

dags

för

en

rejäl

riktigt

hederlig

gammaldags

snöstormschock.

Feb 192013
 

Det finns några skäl som gör att jag aldrig överväger att flytta till en stad. Här är de:

1. Det är ett lugnare tempo på landet. Man andas i samma takt som livet på något sätt.

2. Vi tror att det är extra bra för barn på landet. Så mycket att upptäcka – så fritt att kunna springa omkring – så många spännande träd och stenar och kullar.

3. Det är otroligt spännande att följa en trädgård. Man får se hela livet i miniatyr. Födelse – knoppning – hur allt hör ihop.

4. Som saltet ger smak till maten ger närheten till naturen smak för själen. Det finns nyansering – mening i tillvaron –  när man bor som vi gör.

Den observanta bloggläsaren kan se att det hittills inte funnit ett enda skäl som har att göra med vintern. Den observanta bloggläsaren kan dra slutsatsen att det beror på att vintern inte alls lockar mig att bo på landet. Tja. Hitintills har det iallafall inte funnits en enda anledning att bo så här som har med snön eller vintern att göra. Tills nu. Den här vintern. Idag faktiskt. Så nu – från och med nu – får vi ett vinterskäl på listan också. Wow!

5. För att jag inte kan komma härifrån. Min bil sitter fast i en snödriva. Och den snödrivan sitter i sin tur fast i en annan snödriva. Som sitter fast i nästa snödriva. Som sitter fast i… Och allt detta kommer att kvarstå tills det blir tö.

Yes. Nu vet ni  kära bloggläsare. Fem goda skäl att stanna på landet.

Feb 122013
 

-H:s overall har gått sönder på knäna. (H har för övrigt också gått sönder på knäna. Som av en märklig slump skedde det samtidigt och på exakt samma ställe. Exakt samma ställe på knäna och exakt samma ställe på skridskoplanen).

-Blixtlåset i A:s vänsterkänga har gått sönder. Det beror på ”ett experiment som handlade om olika sorters sprängämnen som skurkar kan anfalla superhjältar med”.

-E har vuxit ur sina raggsockar. Det är sant. Man kan växa ur raggsockar. Bara för att du aldrig växer ur dina.

-S har bytt favoritfärg och kan därför inte ha sin mössa längre eftersom den skickar signaler som han inte kan skicka ut längre (den var ljust turkos med en gul nia på).

-A:s långkalsonger har försvunnit på fritids någonstans.

-E har utvecklat någon slags antimateria till kardborreband och sedan kletat in det på sina kardborreband på skorna. Resultat: inga kardborreband på skorna.

-H:s överdragsbyxor har gått sönder genom att dragkedjepluppen ligger någonstans mellan skolan och hemmet på en åker. Nej du vet inte varför och inte jag heller.

-S har också vuxit ur kapuschongen på sin overall. Eller kanske inte vuxit ur. Vuxit från? Vuxit ner ur? Vuxit inom? Så här: När vi klippte håret på honom så klippte vi ju närmare 4 cm och avsaknaden av just dessa yttersta 4 cm gör att kapuschongen inte sitter som den skall utan är lös och otäck runt öronen.

 

Alltså för mig är det här extremt tydliga tecken.

Det är dags för vår.

Jag säger bara det.

Kläderna har talat.

 

Feb 122013
 

Ni vet sådana där filmer där hjälten kämpar mot onda robotar från framtiden som har extratuffa mördarvapen och som dessutom kan gömma sig nästan varsomhelst utan att upptäckas?

Hjälten har nästan alltid något ganska kasst och trasigt vapen från början av 1700-talet och ett par kompisar som hen måste beskydda.

Och precis när dödsrobotarna från framtiden kommer i en polishelikopter som de har stulit med ännu bättre extratuffa mördarvapensutrustningsfinesser och hjältens redan från början trasiga gammelvapen har krånglat i en kvart och den där sprängladdningen som räknar ner med klart lysande neonsiffror är nere på nästan noll så händer alltid det fullständigt jätteöverraskande att hjälten hittar eller får ett toppenvapen som både kan spränga dödsrobotar och polishelikoptrar och hindra sprängladdningar från att sprängas – allt i samma sköna handrörelse?

Och den grymmaste och coolaste av de tuffa dödsrobotarna dör på ett extraordinärt långsamt sätt medan han väser ifrån sig den cynicism som manusförfattarna ägnat nittio actionladdade minuter åt att plantera.

Och hur hjälten räddar de oskyldiga små barnen eller kontorsarbetarna eller pensionärerna eller vad det nu är och sedan tar sin älskade under armen och skall andas ut i ett par sekunder och precis då återvänder den tuffaste coolaste mest cyniska dödsroboten från eldhavet eller den kemiska glödheta smältande metallen eller vad det nu är i en sista desperat ansträngning att ta med sig vår starkt uttröttade och bortom det mänskligas gräns prövade hjälte in i döden?

Ja. Ni vet själva.

Jag nämner det bara för att allt det här med skurkrollen i sådana filmer påminner mig väldigt mycket om hur snön uppför sig hemma hos oss.

Och själv är jag förstås hjälten.

Och nu undrar jag bara en sak.

Kära bloggläsare.

Jag vet att jag inte kan få ett divautbrott som får tillvarons stora regissör att tvinga manusförfattarna att ändra på slutet så att hjälten blir nöjd (tro mig – jag har försökt). Så jag har ett annat knep.

Om vi alla – varenda en – försöker att bli otroligt osannolikt överförvånade nästa gång som snön kommer. Sådär öppna-munnar-stirrande-blickar-kan-inte-tro-våra-ögon-och-måste-omedelbart-uppdatera-facebookstatusen-inför-det-spektakulära-som-händer-paffa.

Om vi kan åstadkomma det. Varenda en.

Då kanske snön känner att den har haft sina femton minuter i rampljuset och drar sig tillbaka med ett sataniskt skratt till sin iskalla konjaksförsedda högborg av illdådighet och ondska och stannar där resten av året. För kom ihåg: snön är som alla superskurkar väldigt fåfäng och väldigt korkad.

Vad säger ni? Värt att prova va?

Alla på en gång nu så övar vi. Stirrande blick. Öppen mun. En förbluffelse utöver det vanliga.

Bra.

 

 

Jan 152013
 

OK. Jag fattar att det är väldigt traditionellt och könsrollscementerat att M är ute och skottar  – för hand eftersom snöslungan är på verkstad – i åtta sekundmeter och snöstorm och jag sitter inne med barnen i värmen och medlar mellan A och S som båda tycker att det är deras tur spela på A:s Nintendo.

Men. Ni vet.

Ibland måste man bara göra det som är enklast.

Det som funkar.

Och jag kom hem efter att ha hållit en två stimmiga timmar lång lektion med ett antal övertrötta fjortonåringar på mitt jobb idag.

Och M kom hem efter att ha har fikat med sjutton sorters kakor och lika många tanter på sitt jobb idag.

Så det var helt självklart att han fick gå ut i stormen.

Han var definitivt i störst behov av egentid.

 

Dec 062012
 

Jodå – nu är vi framskyfflade igen och deltar i den vanliga världen. Det kom en vänlig man och plogade åt oss imorse.

Det första man gör när man förunnas kontakt med omvärlden igen är förstås att hitta någon att utbyta snöstormshistorier med. För man är liksom inte färdig med en snöstorm bara för att den är över. Man måste berätta den också.

Igår hade jag ju jättemånga jättedramatiska snöstormskänslor: lite cellskräck över att vara insnöad – lite påminnelse om hur skört vårt skydd mot makterna är – lite känsla av hur viktigt det är med familjen – lite den här underbara känslan av att sitta trygg i sitt hus när stormen hotar – lite om hur otäckt tunn väggen är mellan normaltrygg vardag och fullständig katastrof – en massa dramatik bara färdig att berätta och utgjuta sig över.

Och så kommer den där känslan.

Känslan som uppstår medan man berättar och samtidigt inser att det inte blir en särskilt bra berättelse det där.

God vän: Vad gjorde ni igår då?

jag: (med dramatiskt tonfall) Stannade hemma! (hör att det inte låter riktigt riktigt farligt och bygger upp berättelsen) HELA DAGEN!

Mycket dramatiska känslor. Patetiskt lite dramatisk handling.

Det är liksom lite tonårsromans över det hela. Ni vet – när man blev fullständigt överlycklig och kunde prata i två timmar i telefon med sina vänner om att Han kanske hade köpt en ny jacka för en tjej som gick i samma klass som en av ens kompisar hade sett Honom på H&M och då var det ju riktigt intressant att spekulera i om han funderade på att köpa en ny jacka.

Och så minns jag plöstligt att jag känner igen känslan. Varendaste vinter är det likadant. Jag har inga bra vinterhistorier. Jag är för feg. Jag stannar hemma om jag kan. Mitt fegiska-retoriska vinterproblem. År efter år. För en person som gillar att brodera ut historier och fördjupa sig i intrikata detaljer är det – ja, det är det – att sitta i ett järngrepp. Varje vinter.

Tja.

Nu kunde det ha blivit en slutpoäng här.

Men det är en sådan där vag dag. En dag för dramaturgiska magplask. Så vi hoppar över det.

Dec 012012
 

Utsikten från vardagsrumsfönstret över eländet.

Jag har inte varit någon stor snövän. Det är kallt och blött men framför allt är problemet logistiskt när man bor, som vi gör, på landet. Då är man omgiven av åkrar där vinden hinner få upp fart och virvla upp snön i stora drivor som gör det svårt och oberäkneligt med bilkörning.

Man har hela det enorma ödsliga tankevärldstotalomfattande snöröjningssituationsproblemet att tänka på – även om vi har en fantastiskt skicklig karl som ”kör” åt oss är det ändå viss röjning att göra själv: en stig ut till bilen – se till att trappan är synlig under snön och så vidare.

Barnen längtar och väntar och hoppas och önskar. Och själv går jag bredvid och lyssnar och tänker på vinterdäckens slitageprocent och siktproblem i snöstormar och annat lika vuxet och trist och rent ut sagt förfärligt.

Jag tvättar hellre om leriga overaller tusen gånger än jag vaknar klockan fyra och lyssnar på ett snöfall som eventuellt hotar att övergå från milt till kraftfullt en gång.

Man kan säga att min syn på snö påmint en hel del om mina barns syn på tandborstning: man vet att det kommer. Man vet att någon man tycker om vill det. Och ändå är man beredd till de mest fanatiska excesser för att försöka undvika det oundvikliga.

Men idag upptäckte jag ett drag hos snön som är så försonande att jag nästan  övervägde att befinna mig på gränsen till att eventuellt börja fundera på att såsmåningom planera för att befinna mig i ett förstadium till att stillsamt och nästan viskande nynna lite på ”hej mitt vinterland”.

För att:

Om det är snö och man bor på landet.

Då går ens barn ut och leker i snön.

Och då tycker ens stora barn att E är så söt när hon åker pulka och så vidare att de utan knot tar med henne ut och hänger med henne i flera timmar.

Dyrbara timmar.

Timmar då man i lugn och ro och utan att samtidigt behöva underhålla en ilsken pusselmanisk tvååring kan göra massor av underbara saker: städa toaletter och baka bröd och plantera om blommor och omorganisera skrivbordet och vika tvätt. Man kan till och med mangla lakan.

Och det bästa är att om man inte städar toaletter, bakar bröd, planterar om blommor och omorganiserar sitt eget och andras skrivbord samt viker tvätt och manglar lakan, så kan man helt ostört tillbringa flera timmar i underbart ostörd följd med att sitta i en fåtölj och läsa deckare.

Iallafall så länge deckaren är mysig och inte innehåller alltför läskiga scener, som till exempel att det snöar.

Okt 222012
 

M är på väg från vardagsrummet för att göra sig en macka när S kommer insprintande som budbäraren från vilket grekiskt drama som helst.

S: Mammamammamamma jag har upptäckt ett allvarligt fel med vår almanacka.

jag: OK – vad?

S: Det finns bara två månader kvar på den här veckan.

jag: O… K…

S: Alltså om jag bläddrar bland månadsbladen är det bara TVÅ kvar.

jag: OK. Men det stämmer ju. November och december.

S: Men!!! När skall det komma snö då?

jag: Det kommer.

S: Men hur skall det hinna? Snön blir ju stressad!

jag: Jag tror inte…

S: Snön får kanske ont i magen. Den kanske inte kan snöa. Jag gillar inte alls att de försöker STRESSA snön på det här sättet. Snön måste få ta det lite lugnt – känna efter lite.

jag: Men ingen försöker stressa sn-

S: Snön kanske liksom vill ligga kvar i sängen lite och fundera. Lite cozy. Lite soft. Då mår snön bäst!

jag: Ja – OK – jag hade ingen aning om att snön kände sig så –

S: INGEN tänker på snön! Bara jag! Jag är den enda som funderar på hur SNÖN kanske har det!

jag: Öh – ja – kanske…

S: Och kommer snön att tacka mig? Va? Va? Kommer snön att tacka mig?

jag: (något förvånad över denna oväntade vändning) Eh…

S: Det var bara det jag ville säga! (marscherar irriterat in till sängen igen)

(M återvänder bärande på en stor västerviksostmacka och tittar förvånat efter vår flyende barrikadkämpe)

M: Vad – hände?

jag: Snöns rättigheter. Och snöns otacksamhet.

M: … … OK.

jag: Ja det var vad jag sade.

M: Det bästa vore förstås om snön bara lade sig på åkrar och fält och i skogen och inte så mycket på vägarna.

jag: Akta dig för att ställa krav på snön. Snön kan bli stressad.

M: … Är det OK om jag går och pratar med S istället?

jag: Be my guest.

Det var klockan 20.36. Sedan dess har man hört animerade samtal om snö inifrån S:s sovrum.  Klockan är nu 22.35.

Jag anser att M:s knäckemacka tillhör mig nu.

Mar 042010
 

S ser världen på ett ganska unikt sätt, tycker vi. Han tänker på andra saker än andra och han tar in information i en annan ordning än andra. Ikväll:

– Jag har tänkt på en sak, sade han, och såg allvarlig ut. När det snöar ute så måste man snöröja och då snöar det DIREKT mer snö.

Vi nickade. Vi har riklig erfarenhet av detta denna förfärligt vita vinter.

-Ja, men om ni inte snöröjde så mycket. Då skulle det ju inte få plats mer snö. Och då skulle det inte snöa mer. Och då skulle faktiskt det bli vår någon gång.

De andra barnen nickade.

-Jag skall berätta det på dagis imorgon, att om de vill att det skall sluta vara vinter får de säga åt er att sluta röja undan all snö hela tiden.

Nov 012006
 

Vilken oerhört kaotisk dag det blev idag då… snö! SNÖ! Och så sommardäck. Ingen bra kombination men igår när jag var nere på däckverkstan (som vanligt, höll jag på att skriva, vi ränner där stup i kvarten, som studenter på Systemet) så visade det sig att våran idiotiska bil har ett extra idiotiskt däckmått som är svårt för verkstäder att fixa fram och som skulle ta några dagar – jo, för vi har ju punka på ett vinterdäck.

Så på smala, vingliga, sköra sommardäck körde jag därifrån och hoppades på finväder några dagar till.

Och så vaknade jag upp till verkligheten imorse.

Vi har en mil till dagis. En mil på landsbygdsvägar – eller på stor trafiktyngd och vägarbetsfylld väg. Jag övervägde verkligen att hålla barnen hemma men jag kunde inte få det till att de var sjuka och de VILLE så gärna gå – ”jag skall bygga snögubbe på dagis idag” sade dottern och då var det 0,5 cm snö här – och vädret var inte så hemskt just då. Så jag körde dit dem – max 40 km /h och det gick väl.

Men sedan hem igen och A och jag slog på nyheterna och jag insåg att innan klockan var hämtning så skulle vädret vara väsentligen sämre. Jag ringde till några andra däckverkstäder (som i och för sig ligger ännu längre bort i stormen) men ingen kunde hitta konstiga däckmärken på 0 dagars varsel).

Så till sist for jag till dagis för att hämta storbarnen i förtid. Jag kände mig såååå fånig när jag körde dit och tänkte att inga andra dagisföräldrar är så här: dåligt ute med vinterdäcken i tid, jättenervösa för hemfärden och allmänt förvirrade. Men när jag kom dit var det tur att jag var där. Då hade H 40 graders feber helt plötsligt och var nästan apatisk. S var inte lika illa däran men dämpad.

Hem for vi, fick i dem mat, lade dem. Efter sovstunden var de fräschare och lättare att prata med. Då var de uppe och tittade på Lassie och allt verkade rätt ok – senare på kvällen hann jag bli orolig när H vägrade att göra något annat än att sova (hennes vägran innefattade även att dricka saft, som annars är en favorithobby de gånger man får det) men Alvedonen tog det hela fint så jag är inte så orolig nu (jo, det är jag. Självklart är jag det!! Alltid!!! Alltid redo för lite oro. Men inte lika orolig som vid femtiden).

Vid femtiden kom för övrigt M hem, då med ett nytt fräscht vinterdäck till vår andra bil (jag sade ju att vi ränner på däckverkstan h e l a tiden), bytte däck i snöstormen och kom sedan in och försökte laga ugnen (som gick sönder i strömavbrottet) och allt gled på i relativa normala kvällsspår.

Så nu har vi en bil med vinterdäck tills imorgon. Tyvärr inte den bilen som vi har bilbarnstolarna i.

Men nu till det jag egentligen skulle berätta om: H pratade i telefon för första gången på sin tvåårsdag. Innan dess tryckte hon mest på knapparna (när jag visade mina barn en gammladags nummerskivetelefon fattade de inte vad det var) eller bara lyssnade. Men idag – tre månader i förväg – har S gjort sin telefondebut. För att förhöja nöjet med H:s sjukdag så frågade jag om vi skulle ringa mormor och vi gjorde det. Mormor var hemma och pratade på med H men plötsligt begärde S telefonen.

Han vill mest trycka på knapparna. Så jag gav honom en tv-fjärr men det dög inte. Han skulle prata! Så H langade över luren och mormor (som är en klok mormor även om hon är en lärare) förstod att det var S och pratade med honom. Helt plötsligt blev han alldeles lycklig i hela ansiktet och bara strålade ”mormor! MORMOR!” sade han.

Det var lite spännande att vara med, den gången när han förstod att en röst i telefonen faktiskt motsvarade en människa han kände.

I flera minuter stod han sådär och bara njöt och sade ”mormor!” och jag njöt också. Sedan återtog verkligheten sitt grepp om dagen, H skrek ”jag pratade faktiskt!” och drog tillbaka luren och S tog den och tryckte på alla knappar han kom åt (inkl avknappen). Men ändå. Det är sådana stunder som man bara vill hålla kvar i hjärtat, när barnen får något slags härlig aha-upplevelse.  Och dessutom älskar sina släktingar!