Dec 062012
 

Jodå – nu är vi framskyfflade igen och deltar i den vanliga världen. Det kom en vänlig man och plogade åt oss imorse.

Det första man gör när man förunnas kontakt med omvärlden igen är förstås att hitta någon att utbyta snöstormshistorier med. För man är liksom inte färdig med en snöstorm bara för att den är över. Man måste berätta den också.

Igår hade jag ju jättemånga jättedramatiska snöstormskänslor: lite cellskräck över att vara insnöad – lite påminnelse om hur skört vårt skydd mot makterna är – lite känsla av hur viktigt det är med familjen – lite den här underbara känslan av att sitta trygg i sitt hus när stormen hotar – lite om hur otäckt tunn väggen är mellan normaltrygg vardag och fullständig katastrof – en massa dramatik bara färdig att berätta och utgjuta sig över.

Och så kommer den där känslan.

Känslan som uppstår medan man berättar och samtidigt inser att det inte blir en särskilt bra berättelse det där.

God vän: Vad gjorde ni igår då?

jag: (med dramatiskt tonfall) Stannade hemma! (hör att det inte låter riktigt riktigt farligt och bygger upp berättelsen) HELA DAGEN!

Mycket dramatiska känslor. Patetiskt lite dramatisk handling.

Det är liksom lite tonårsromans över det hela. Ni vet – när man blev fullständigt överlycklig och kunde prata i två timmar i telefon med sina vänner om att Han kanske hade köpt en ny jacka för en tjej som gick i samma klass som en av ens kompisar hade sett Honom på H&M och då var det ju riktigt intressant att spekulera i om han funderade på att köpa en ny jacka.

Och så minns jag plöstligt att jag känner igen känslan. Varendaste vinter är det likadant. Jag har inga bra vinterhistorier. Jag är för feg. Jag stannar hemma om jag kan. Mitt fegiska-retoriska vinterproblem. År efter år. För en person som gillar att brodera ut historier och fördjupa sig i intrikata detaljer är det – ja, det är det – att sitta i ett järngrepp. Varje vinter.

Tja.

Nu kunde det ha blivit en slutpoäng här.

Men det är en sådan där vag dag. En dag för dramaturgiska magplask. Så vi hoppar över det.

Random Posts

Loading…

  4 Responses to “Lucka 6: i ett järngrepp varje vinter”

  1. ”hemma – HELA DAGEN!” … jag hoppas att jag inte väckte grannen där 😀

  2. Tack för dagens :). Köpte han någon ny jacka, eller…? 🙂

  3. Nej, det blir liksom inte riktigt samma dramatik när man ska berätta det så 🙂

  4. Underbart från början till plask!

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>