Mar 292014
 

Diskussion som pågår i mitt hem just nu: Huruvida våra höns skall observera Earth Hour ikväll.

Mot: S. Han tror att hönsen kommer att bli rädda och sitta böjda av ångest och skräck i mörkret i ladugården utan att veta varför vi är så grymma att vi tar bort deras lilla värmelampa under en timma. 

För: A. Han tycker att det är en förnedrande nedlåtenhet att inte ta för givet att även höns kan ha höga ideal. Han  tror iallafall att hönsen också vill ta ansvar för att lämna en bättre värld vidare till sina barn, och att de förresten ändå sover så dags så det gör ingen skillnad för dem.

För höns i största allmänhet: E. Hon flaxar lyckligt med armarna och tycker att alla samtal som handlar om höns är samtal som innebär att hon får härma höns, och därmed roliga samtal.

Mot sina bröders diskussioner i största allmänhet: H. Hon förklarar detta med ett himlande-på-ögonen som är så renodlat ett himlande-med-ögonen att det har rent estetiska kvaliteteter.

För vilda diskussioner i största allmänhet: Jag.

Mot vilda diskussioner i största allmänhet: M. Han tycker att hönsen får släcka om de vill släcka, så släcker vi om vi vill släcka. Full etisk frihet åt hönsen!

För idén att lära hönsen hur man själv stänger av sin lampa: Jag. Eller egentligen inte för själva den idén, men vill gärna vara närvarande i hönshuset när M försöker lära dem det.

Mot idén att lära hönsen hur man själv stänger av sin lampa: S. ”Fattar ni inte, om vi lär dem DET kommer de ju bara att hålla på att fippla med lampknappen hela tiden? Det är ju jättedåligt! Ni blir ju arga på oss när vi gör så! Varför skall vi lära dem DET?!”

För idén att åtminstone rädda dagens äggskörd undan i mörkret under Earth Hour: A. ”Vi hämtar ju äggen innan halv nio. Det gör vi ju alltid. Och sedan har vi dem i kylen och där lyser det ju inte om man inte öppnar dörren. Och ingen öppnar ju dörren under EARTH HOUR! Så då får ÄGGEN iallafall göra rätt!”

För idén att himla väldigt mycket med ögonen när lillebror säger sådana saker: H.

Mot idén att någon himlar väldigt mycket med ögonen när han pratar: A.

För idén att tidigarelägga Earth Hour så att A kan framföra sina idéer i mörker, utan risk att se om folk himlar med ögonen åt honom: S.

Mot idén att tidigarelägga Earth Hour: E. ”Om vi släcker nu måste vi släcka hela SOLEN!”

Och diskussionen går vidare. Hjälsta Style. 

Feb 082014
 

S: Dina byxor ser ut som att en discokula gått i tusenbitar! Har du hört talas om att man kan ha för många paljetter eller?

H: Jaha! Men din röst är ju som om tusen hårdrockare kvider för sina liv!

S: Hmm…

H: Vadå, var den inte bra?

S: Jo, jo, jättebra. Jag försöker bara komma på… jo. Din frisyr är ju som om tusen sopkvastar hade gått ner i spagat.

H: OK! O K! Och DIN frisyr är som om …. som om… som om någon skulle klippa en sådan där gran i en konstig form och kom halvvägs och ändrade sig och sedan körde av alltihopa med en motorsåg.

S: Jaja.

H: OK.

jag: Vad gör ni?

S: Det fattar du väl!

H: Övar lite inför melodifestivalen bara. Man vill ju ha alla de bästa elakheterna redo.

That’s my kids. Alltid redo.

 

Maj 212013
 

jag: Och då sade jag att den där hjärtskärande så kallat vårgröna nyansen av grönt påminner lite för mycket om ärtsoppa.

M: Mm.

jag: Och då sade hon att hon gillar ärtsoppa. Och då sade jag att jag också gillar ärtsoppa men att det inte passar så bra på väggarna just.

M: Mmm.

jag: Och då sade hon att älskar man ärtsoppa så älskar man ärtsoppa. Och då kom jag ihåg att det finns ju gul ärtsoppa också och så började jag prata om det. Och hur du och jag än gång åt ärtsoppa på färska gröna ärter på den där vegetariska restaurangen i Uppsala och sedan kom jag…

M: Mm.

jag: att tänka på att… vadå ”Mm”? (den stereotypa tystnaden hos en man som surfar efter traktorer på blocket) Hm. (jag blir misstänksam och tänker efter och säger sedan med ett noggrant utvalt konverserande tonfall – utvalt för att låta exakt likadant rent intonationsmässigt som allt som jag sagt tidigare i det här blogginlägget) Och då kom jag på att det var alldeles för lite folk längst ner i botten på vulkanen så jag sköt några stycken.

M: Mmm.

jag: (med samma konverserande klang) Så du har ett hemligt förhållande med den där tjejen i biljettluckan på bio?

M: Mm.

jag: Vet du vad du just sade?

M: Mmm.

jag: Ha! Där fick jag dig allt.  Nu är det bevisat! (M tittar upp från datorn) Du hör ju inte vad jag berättar!

M: Jo.

jag: Lyssnar du på vad jag berättar?

M: Nej.

jag: Men… alltså…

M: Älskling! Jag HÖR allting som du säger. Men jag kan ju inte lyssna på allt som du säger.

jag: Varför inte det?

M: För att det skulle ta hela kvällen.

jag: Men jag pratar ju om en massa… saker!

M: Jag vet. Och jag tycker jättemycket om när du pratar om en massa saker.

jag: Hmpf.

M: Det är mitt favoritljud faktiskt.

jag: Ditt favoritljud.

M: Mm.

jag: Ditt. Favoritljud.

M: Mmm.

jag: Men alltså!!!

M: Mm.

jag: Har du slutat lyssna nu igen?

M: Mm.

jag: Men!

M: Jag gillar verkligen när du pratar. Men jag kan ju inte lägga massor av energi på att lyssna på alla småsaker.

jag: Varför inte?!

M: För att… rätt som det är säger du något intressant. Och då måste jag ju vara beredd med fullt energipåslag då. Då kan jag inte slösa bort det på ärtsoppenyanser.

Tystnad.

jag: Allvarligt. Trodde du att jag skulle gå på den lätta?

M: Allvarligt. Märkte du att jag faktiskt sade något som visar att jag ändå lyssnade på allt det där om ärtsoppan?

jag: Hm.

Tystnad.

jag: Vänta lite nu här. HM!

M: Och nej. Jag har inget förhållande med Mohammed som jobbar i biljettluckan på bio.

jag: Men! Varför! Mmm:ar! Du! Om! Du! Ändå! Lyssnar?!

M: Mm.

jag: Du gör ju sådär bara för att reta mig!

M: Mm.

jag: Var det där ett jakande ”Mm” eller ett ”jag lyssnar inte”-”Mm”?

M: Vilket vill du helst att det var?

jag: Jag vet inte!

Tystnad.

jag: Så. Ditt favoritljud alltså.

M: Mm.

jag: Så du gillar liksom själva grejen med att jag sitter och pratar men du vill liksom inte delta i samtalet?

M: Vad kan jag säga? Jag är en god publik.

jag. Nähä. En god publik applåderar.

M: Mm.

jag: Det är MITT favoritljud.

M: Mmm.

jag: Vet du vad mer som är mitt favoritljud?

M: Ljudet av min självkänsla som krossas som en nöt under rälsen på ett skenande tåg.

Tystnad.

jag: Jag vet inte vilket som är värst – när du inte lyssnar eller när du liksom stjäl samtalet genom att komma på en bättre poäng än vad jag gjorde.

Tystnad.

M: Mm.

Mar 252013
 

I bilen på väg hem från skolan.

S: Vad blir det för mat?

jag: Lövbiffsrullader med tomat-och-gurksallad. Men–

S: MEN JAG GILLAR INTE DET!

jag: Jag vet.

H: Det är våffeldagen idag.

jag: Mm.

H: Många barn som har snälla föräldrar får äta våfflor idag.

jag: Hm.

E: Jag är lergisk gurka.

jag: Det är du inte. Du älskar gurka.

E: Jag är inte lergisk våfflor.

jag: Nänä.

S: Jag blir inte arg av våfflor.

jag: Mm. Men nu är det så inte våfflor till mat hemma hos oss idag. Det är lövbiff.

Vältalig tystnad.

jag: Det är för övrigt mycket coolare att äta våfflor än helt annan dag. Att äta våfflor på våffeldagen är totalt ocoolt.

Fortsatt tystnad.

jag: Ja, och så är det dessutom nyttigt och gott med lövbiff och jag är jättesugen på att testa den här goda rätten.

H: Men mamma! Bryr du dig inte om SAMHÄLLET?

jag: Samhället?

H: Ja! Alla äter våfflor idag!

jag: Mm. Man måste inte göra som alla andra.

H: För att det är nio månader till jul.

jag: Det är inte almanackan som bestämmer vad vi skall äta.

S: Så att det är den dagen som Jesus mamma fick reda på Jesusbarnet och då hette det  något som alla tror lät som våffeldagen.

jag: Och det är absolut inte nödvändigt att –

A: Och DÄRFÖR måste man äta våfflor idag!

jag: Mhmm.

H: Älskar du inte våfflor?

S: Älskar du inte dina barn?

A: Älskar du inte JESUS?

jag: Mrfgrmplvakrmlkei.

Lyssna noga nu här alla bloggläsare: Om man tycker att man liksom fyndar på äktenskapsmarknaden för att man hittar en man med väl tilltagen viljestyrka så kan man – om man har en skarpsynt inre blick –  se tusentals små för romansen ifråga ansvariga amoriner som stannar upp i sitt amorinande för att liksom le lite spydigt.

För att om man sedan gifter sig med en man som är viljestarkare än vad man själv är så får man – som genom en naturlag – barn som är viljestarkare än vad man själv är.

Och, o,  jag minns att jag tänkte när jag gifte mig med M att det gör inget om han är viljestarkare för jag kommer att vinna en och annan strid ändå eftersom jag är smartare och skickligare ifråga om retorik.

Men grejen är att alla de där egenskaperna som är så användbara när man har att göra med en äkta man, är till absolut noll och intet värde när det rör mellanhavandena med ens barn.

För de har förstås både ärvt viljestyrkan och intelligensen och fallenheten för retorik. Så du kan inte vinna. ”Älskar du inte våfflor? Älskar du inte dina barn? Älskar du inte JESUS?”

Resultat: Våfflor.

 

Jan 102013
 

H: Jag tänker tjata på pappa hela kvällen om att jag vill ha en lillebror eller lillasyster! Tänk dig! Hela kvällen. Jag skall bara TJATA! Massor!

jag: Tänker du inte tjata på mig då?

H: Nej. För jag vill inte ha en lillebror eller lillasyster.

jag: OK.

H: VET du hur många syskon jag faktiskt har?

jag: Öh… jag tror att jag vet det faktiskt.

H: Så det räcker.

jag: Och ändå tänker du tjata.

H: Såklart! För jag vill ha en hundvalp.

jag: Och – vadå? – får man det om man tjatar om småsyskon?

H: Ja så klart. För pappa vill inte att jag skall bli ledsen. För då gör jag så här (visar en mycket ledsen min). Och han vill ju inte ha fler barn. Så när han har tänkt efter en stund kommer han att komma på den smarta idén om ge mig en hundvalp! Smart va?

jag: Diaboliskt smart.

2013-01-05 09.30.57

Dec 062012
 

Jodå – nu är vi framskyfflade igen och deltar i den vanliga världen. Det kom en vänlig man och plogade åt oss imorse.

Det första man gör när man förunnas kontakt med omvärlden igen är förstås att hitta någon att utbyta snöstormshistorier med. För man är liksom inte färdig med en snöstorm bara för att den är över. Man måste berätta den också.

Igår hade jag ju jättemånga jättedramatiska snöstormskänslor: lite cellskräck över att vara insnöad – lite påminnelse om hur skört vårt skydd mot makterna är – lite känsla av hur viktigt det är med familjen – lite den här underbara känslan av att sitta trygg i sitt hus när stormen hotar – lite om hur otäckt tunn väggen är mellan normaltrygg vardag och fullständig katastrof – en massa dramatik bara färdig att berätta och utgjuta sig över.

Och så kommer den där känslan.

Känslan som uppstår medan man berättar och samtidigt inser att det inte blir en särskilt bra berättelse det där.

God vän: Vad gjorde ni igår då?

jag: (med dramatiskt tonfall) Stannade hemma! (hör att det inte låter riktigt riktigt farligt och bygger upp berättelsen) HELA DAGEN!

Mycket dramatiska känslor. Patetiskt lite dramatisk handling.

Det är liksom lite tonårsromans över det hela. Ni vet – när man blev fullständigt överlycklig och kunde prata i två timmar i telefon med sina vänner om att Han kanske hade köpt en ny jacka för en tjej som gick i samma klass som en av ens kompisar hade sett Honom på H&M och då var det ju riktigt intressant att spekulera i om han funderade på att köpa en ny jacka.

Och så minns jag plöstligt att jag känner igen känslan. Varendaste vinter är det likadant. Jag har inga bra vinterhistorier. Jag är för feg. Jag stannar hemma om jag kan. Mitt fegiska-retoriska vinterproblem. År efter år. För en person som gillar att brodera ut historier och fördjupa sig i intrikata detaljer är det – ja, det är det – att sitta i ett järngrepp. Varje vinter.

Tja.

Nu kunde det ha blivit en slutpoäng här.

Men det är en sådan där vag dag. En dag för dramaturgiska magplask. Så vi hoppar över det.

Okt 222012
 

-OK säger jag till A. Då förstår jag hur det kom sig att E:s spargris är trasig. Men vad jag inte fattar är varför du skyllde på S.

-Men MAMMA! Det gjorde jag ju för hans skull. För att jag älskar honom.

-??

-Men du vet – han är ju min storebror.

-…

-Så han har ju lärt mig allt jag kan liksom.

-Även att ha sönder saker?

-Nejnejnejnejnej men att ta hand om andra. Att liksom vara snäll jämt.

-Mmm…

-Det är han väldigt noga med.

-Ja det håller jag med om. Tror inte att han hade skyllt på dig faktiskt.

-Nä – exakt!

-?

-Han skulle ALDRIG ha skyllt ifrån sig! Men jag vet att jag alltid kan känna mig trygg med att skylla på honom. För han är så snäll.

-!!

-Så han säger oftast inte att det är mitt fel även när det är det.

-?!

-Men den här gången gjorde han visst det. Hmm. Jag tycker faktiskt att du borde skälla på HONOM istället. För det var inte snällt att byta stil sådär.

-! ! !

-Alltså det är ju inte att jag är arg på honom eller sårad eller så. Men jag tycker liksom att – ja – vi vill ju att han skall LÄRA sig eller hur? Jag vet – vi säger åt honom med KÄRLEK att han får ta på sig lite mer nästa gång. För hans eget bästa liksom.

Okt 092012
 

Man visste att det skulle komma. Det låg liksom i luften länge. Och nu kunde hon inte hålla sig längre.

-Mamma, sade hon med en klädsam indignation, ni sköter inte riktigt hemmet som ni skall, tycker jag.

Jag gjorde en paus i skafferiröjningen för att lyssna.

-Vad är det som är fel då?

-Det är så mycket SLÖSERI. Vet du hur mycket mat som slängs i hushållen i Sverige varje år?

I min hand håller jag en av våra tre burkar med svartpeppar. Den är halvfull, eller, som H skulle uttrycka det när hon är på det här humöret: halvtom.

Jag tänker på hur vi har köpt för mycket svartpeppar ibland, köpt när vi redan har hemma. I-lands-symptom. ”Har vi eller har vi inte? Äsch, jag köper för säkerhets skull.” Så kan man bara göra om man har pengar, om man lever i väst och konsumerar sådär ofattbart fel och mycket som man gör nästan slentrianmässigt. Jag skäms.

-Hur mycket slängs? frågar jag.

-Ja – JÄTTEMYCKET, säger hon och låter känsla i uttrycket uppväga brist på exakt information. Ofta slänger vi matvaror som fortfarande går att använda, predikar hon. Och det är onödigt och obra för miljön, och dyrt. Vet du vad vi skulle kunna göra med alla de där pengarna som vi bara SLÄNGER I SOPORNA?

-Ge till de fattiga barnen? säger jag skamset.

-Öh – eh – ja, det kan vi ju. (Paus. Hon tar sats. Och sen kommer det:) Eller så kan vi KÖPA EN IPHONE 5!

Aha.

-Åh, få se här nu. Köpa en iPhone 5? Till vemdå?

-Till någon som har förtjänat det. Till den som upptäckte slöseriet. Till den som förstod före alla andra!

-Din fröken i skolan alltså?

Hon reser sig värdigt. Förtrytelsen rycker i ena mungipan – eller så är det ett leende på väg ut, trots allt.

-Det var faktiskt på TV jag såg det, säger hon och kan inte låta bli att fnissa.

-En deal, föreslår jag. Vi försöker att slänga mindre mat. Och så sparar vi ihop lite pengar och ser om vi kan hitta på något som är bra för alla.

Hon nickar och ler och reser sig. Precis på väg ut genom dörren vänder hon sig om och säger:

-Förresten, vet du att det är exakt sex veckor till min födelsedag idag? Jag bara säger det. Bara ändå. Ifall du undrade.

Det är möjligt att det kommer att kännas som sex ganska långa veckor emellanåt. För en av oss.
Eller båda. 

Okt 082012
 

E: H! H! Jag gå katterna!

H: Men åh. Kan du inte göra något utan mig?

E: H! H! Min H!

H: Mm. Men jag måste läsa i min bok nu ser du.

E: Men du hjälpa mig.

H: Jag INTE hjälpa dig. Jag läsa bok. Du gå katterna själv.

E: Mmm. (tänker) H? H?

H: Mm.

E: Jag lite ARG A.

H: (lägger omedelbart undan boken) Är du arg på A? Vad har han gjort?

E: Han putta mig. Där. (pekar på sin armbåge)

H: Puttade han dig? Jaså? Då skall han FÅ!

E: Han putta mig. Jag ledsen. Jag gråter. (ser extremt ledsen ut)

H: Åh lilla vännen! Stackars dig. Vad skall vi göra då då?

E: Jag inte glad.

H: Nej jag förstår. Vad skall vi göra så att du blir glad då?

E: Hmm…. jag inte leka A.

H: Nej det förstår jag. Vi struntar i A! Vi gör något som du tycker är roligt istället.

E: Jag vara DIG H.

H: Åh gulligaste lilla sötnos. Jag vill vara med dig också! (de kramas)

E: Vi kan gå katterna.

H: Ja vi går till katterna! Vilken bra idé! Du är så smart. (de reser sig och börjar gå när H plötsligt hejdar sig) Vänta lite nu. Du sade ju – du ville ju – du – hur hände.. – hm. OK E jag förstår. Vi går till katterna då. (E ler och sträcker ut sina händer och de kramas) Nu går vi till katterna. För du har varit väldigt smart och överlistat din storasyster. Då får man gå till katterna.

E: Jaa. Väldigt smat jag.

 

Okt 012012
 

När jag kommer in i badrummet står A på pallen till handfatet, tittar sig själv i spegeln och mumlar för sig själv:

-Du får INTE borsta tänderna – du FÅR inte borsta tänderna. Det är så svårt! Det funkar inte. Du får inte BORSTA tänderna!

Jag frågar vad han håller på med, och han berättar att när han imorse inte kunde få E att släppa hans Nintendo lyckades han ändå när han övergick från att förbjuda användandet av Nintendo till att säga:

-E, tyvärr MÅSTE du spela på Nintendot nu. Mamma har sagt det. Du får INTE gå och leka med dina gosedjur – du MÅSTE spela Nintendo.

Enligt A kastade E omedelbart Nintendot i famnen på honom, och gick sedan och kramade sina mjukishundar.

 

Senare på dagen hade H tagit A:s serietidning, och A hade testat sina nya psykologikänningar genom att säga:

-Mamma sade att du måste läsa den där tidningen nu med en gång och sedan skriva om den i din läsdagbok.

-Va?! Din dumma tidning? Det tänker jag INTE göra, skrek då H upprört, och gav tidningen till A, med gesten hos någon som avfärdar värmepellets som gourmetmat (han använde inte just den liknelsen men han härmade gesten och jag lovar dig att det var exakt den gesten som användes).

 

-Så nu står du och säger åt dig själv att inte borsta tänderna eftersom du – öh – vill borsta tänderna? fiskar jag försiktigt.

-Ja!

-Och det funkar inte på dig?

-Nej… hmm… det kanske inte funkar om man gör det på sig själv. Du får göra det!

-Öh…OK. Jag harklar mig och säger sedan med så stor övertygelse jag kan:  ”Du får absolut inte borsta tänderna! Sluta genast!”

I det ögonblick jag fäller min replik så är S på väg in i badrummet. När han hör vad jag säger backar han genast ut och säger ”nänänänänä, ok, jag går och städar på rummet istället”. Jag tittar efter honom.

A ler upp mot mig med munnen full av tandkräm och säger förtjust:

-Det funkar! Det funkar!

-På dig, kanske. Men det skrämde vettet ur S, säger jag lite oroligt.

-Jaja, avfärdar A. S, ja. Men han är inte som vi andra – han gillar att lyda dig.