Mar 302012
 

Jag lyckades få kommunen att förstå att vi borde få slamtömning utan att betala extra för det. Det är inte utan att man blir lite stolt. Mina högskolepoäng i retorik kan klappa sig själva på axeln.

Det är ju möjligt förstås att den stoltheten gjorde att jag berättade en aning mer utförligt än vanligt för M om mitt telefonsamtal med kvinnan på teknikförvaltningen och hur hon hade ringt tillbaka till mig och vad hon hade sagt och vad jag hade sagt och hur förvånad hon hade blivit och hur förvånad jag hade blivit över hennes förvåning och hur vi till sist kom överens om att det var helt ok att de inte tog betalt för slamtömningen den här gången.

Det är möjligt att jag uppehöll mig något lite extra vid vissa retoriska finesser. I retrospekt kan jag känna att jag återgav en viss konstpaus under telefonsamtalet lite för ingående. En kritisk person skulle kunna tänkas reagera på att den återkom ur lite väl många kameravinklar och med något lite för många slowmotion-repriser.

Men det var först när H påpekade att M inte bara lämnat rummet och hämtat tidningen, lämnat det en gång till och hämtat sina läsglasögon, läst hela tidningen och sedan gått och gjort välling till E samt bytt blöja på henne och klippt naglarna på grabbarna under min berättelse som jag kände att historien kanske förtjänade en lite mer uppskattande publik.

Så därför ville jag dela med er, kära bloggläsare, att samtalet mellan mig och damen på kommunens teknikförvaltning helt vände, fick en helt ny dimension, började gå åt rätt håll och ledde dit jag ville när jag på ett strategiskt ställe infogade den här konstpausen.

”…………………………………………………………………………………………”

Tja, det var väl mest bara det jag ville säga. Fast det är klart, vill ni ha en lite mer ingående beskrivning så kan jag nog tänkas låta mig övertalas att stå till tjänst med en.