jan 262015
 

Ibland vet man i förväg att tragedier nalkas. Ibland kan man inte göra något annat än att förbereda sig mentalt.

Det grymma hotet hade funnits där länge: dockans fot satt löst. Väldigt löst. Jag har försökt att sy på den, men den nål och den syfärdighet som krävs för att sy i gummi, bomull och dockistoppning samtidigt, den saknar jag.

Och nu hände det. Dockans fot trillade av.

Jag hade förberett mig. Jag hade gjort i ordning en sjuksäng, med gipsmöjligheter (eller nåja, lindning, men det såg ut som gips), med dropp, med Ken och Barbie som läkare, med dockvänliga tidskrifter att läsa. Jag var redo för de existentialistiska samtal som skulle komma, för sorgen, för chocken, för tårarna.

För det mesta, faktiskt.

Utom för E.

För när dagen kom, gick hon lugnt fram till mig och meddelade fakta med en sorgsen men klar röst.

E: Min docka har tappat sin fot.

jag: Åh! Stackars lilla dockan! Skall vi ta hand om den på docksjukhuset?

E: Jag måste få en ny docka.

jag: Ja! Kära lilla du! Så klart vi skall ta hand om din stackars lilla docka! Vi kan — va?

E: Jag måste få en ny docka.

jag: En ny docka – som kan ta hand om den fotlösa dockan? Som en doktordocka?

E: En ny docka att ha som min docka.

jag: Men…

E: Mamma, min docka har TAPPAT foten. Jag kan inte ha en docka som har tappat foten.

jag: Men skall vi inte bädda ner den och ta hand om den och rädda den och göra den bra?

E: Mamma, den kan inte bli bra.

jag: Men om vi ger den dropp och —

E: Mamma, jag vill ha en ny docka.

jag: Men… din gamla docka då?

E: Vi kan slänga den i papperskorgen.

jag: Men… vill du inte krama din docka och trösta den?

E: (kramar dockan kort) Hejdå, dockan. Jag var alltid snäll mot dig. (lägger dockan i sopkorgen i köket)

 

Och så var det med den saken.

Ibland kan man inte göra något annat än att förbereda sig mentalt när tragedier nalkas. Och ibland behöver man inte göra något, visar det sig.

Och.. tja…

Det är ju bra, och väldigt fint, och liksom – ja, bra – att hon inte är så sentimental och pjåskig. Att vi inte måste vårda den där trasiga dockan och fjanta oss och — hålla på. Det är ju — jättefint – att hon är så positiv och ser framåt. Det är — verkligen — verkligen jättebra. VERKLIGEN. Fint. Bra. Osentimentalt. Jättebra. Verkligen.

Och om. Ifall. OM.

Och om någon går upp i natt och tar upp dockan ur sopkorgen och lägger henne i den redan förberedda sjukhussängen och kopplar upp henne på dropp och gipsar henne litegrann? Om någon gör det? Om någon kanske rent av får en liten tår i ögonvrån över dockans situation?

Tja, då kan ni lita på att den personen som gör det inte är E iallafall.

 enäsaInte extremt sentimental. För sådana är vi ju inte i vår familj. 

 

Random Posts

Loading…

  3 Responses to “Dagen då dockan dog”

  1. Underbara barn! De slutar aldrig att förvåna oss! Tack för fin text!

  2. Du slutar aldrig att förvåna oss som sagt.

  3. Existensiellt så det förslår.

Sorry, the comment form is closed at this time.