Aug 102015
 

2015-07-12 18.33.01Hon har  blivit stor. Hon har vetat länge nu att hon skall börja på en ny avdelning på dagis. Men detta är något mycket mer än en ny avdelning på dagis – det är den avdelning på dagis som är den sista, den avdelning på dagis som har lokaler INNE I SKOLAN, den avdelning på dagis som innebär att man får äta i skolmatsalen och jumpa i jumpasalen – den avdelning på dagis som betyder att man är stor nu.

Hon har vetat det länge, sett fram emot det intensivt, och imorse var det dags.

Imorse behövde vi inte gå in genom dagisets grindar för att lämna av henne utan fick gå in i skolbyggnaden. Fattar ni? Det är exakt, precis, på pricken som att man har slutat på dagis och går i skolan.

Hon vaknade halv fem imorse, studsande och med ett leende lyckligt som en förskollärare på Panduro, och förkunnade för oss alla om och om igen: ”Idag börjar jag på Frode!” Hon sjöng medan hon klädde på sig, skrattade segervisst i bilen och dansade mot ingången till den nya avdelningen.

Och sedan, när vi kom fram till dörren och alla hennes jämnåriga vänner stod innanför den så stannade hon bara. Blickstilla. Orörlig. Det var som att hon i den stunden insåg allvaret, insåg sanningen, nådde sin dröm. De lysande ögonen blev allvarsamma, nästan inåtvända. Hon tog mig hårt, hårt i handen och höll mig tätt. En förskolefröken mötte upp och visade var kläderna skall hänga och de fina nya lokalerna. E släppte mig inte ens en tiondedel av en sekund. Hon har inte hållit mig så hårt i handen sedan vi var på Kolmården och såg lejon, men detta var något annat. Detta var livet som drabbade henne.

Det är en sak att ha en vision om att bli stor, att vara störst, bäst och vackrast. Det är en annan sak att komma fram till porten, gå in i framtiden och upptäcka att man plötsligt blivit det man ville.

Vi kramas så där länge, hon vill inte riktigt släppa mig. Kommer hon verkligen att vara densamma när jag kommer tillbaka? Hon håller kvar mig, håller kvar sin litenhet, en sekund till, och sedan en till. Jag håller henne om ryggen och säger de finaste ord jag kan, om att hon är stor och jag är stolt, och vi ses i eftermiddag och jag älskar dig.

Hon stannar upp och tittar på mig. Ögonen fulla av en vishet som hon inte hade när hon var liten och gick på andra, bebisaktigare dagisavdelningar. Ögon fulla av den blyga glädje som det innebär att ha nått ett mål.

Ögon som ser på mig med något som aldrig funnits i dem förut: lite, lite överseende.

-Såja, mamma, säger hon. Nu får du gråta färdigt och gå.

Jag stirrar på henne. Det är ju hon som är ledsen, det är ju hon som står inför något livsomvälvande, det är ju jag som är den stödjan– hon klappar mig på kinden, och blir blöt på handen.

-Inte gråta, mamma, säger hon, från sin upphöjda, mogna position av Frodebarn. Det är ingen fara. Jag älskar dig ändå.

Hon släpper mig, vinkar en gång och springer iväg med vännerna, och jag går till bilen. Vad hände egentligen? Vem var det som hade en existentialistisk kris, hon eller jag? Vem var det som stöttade och stödde? Hon eller jag? Vem var det som hade tårar i ögonen?

Jag sätter mig i bilen, säker på bara en enda sak: Hon har blivit stor.


2015-07-12 18.32.58

 

Random Posts

Loading…

  4 Responses to “Den stora dagen”

  1. Så vackert du skriver!

  2. En förskolelärare på Panduro. Drabbad av livet. Du kan verkligen fånga de där små, men samtidigt omvälvande ögonblicken.

  3. Rörande – och jag är inte överdrivet lättrörd. Fint och respektfullt inför E. Och förskollärare på Panduro – tsss, tsss.

  4. Verkligen fint skrivet om att kasta sig ut i livet.

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>