aug 302012
 

Som jag har nämnt tidigare så är hela den här grejen med katterna lite komplicerad, rent äganderättsligt. Kattungar kan man ju äga – de går med på det, vill inget hellre – och storbarnen äger dem, fråga vem som helst av kattunge och storbarn så är det helt klart. Enkelt. Sådär ljuvligt okomplicerat som det sällan är med katter.

Sixten kan man inte äga och ingen av oss försöker oss på det heller.

Så så långt är allt väl.

Sedan är det det där med att E anser att hon äger Frodo. Och Frodo anser att han äger halva New Yorks undre värld, och med den imagen är det oförenligt att ägas av en tvååring.

Den betydligt mer kelvänliga, barnälskande och lättillgängliga Felix vore ju på något sätt smartare att tillskansa sig om E nu vill kalla en katt för sin egen. Men Felix är, det säger hon alltid, ”Pappas katt”. Varför vet vi inte, men hon svävar aldrig på målet.

”Feliss,” säger hon. ”Feliss kommer dä. Feliss är pappas katt.” Sedan sätter hon sig resolut på trappan och lockar på Frodo. ”Fodo! Fodo! Mjam, Fodo! Kom Fodo! Fodo min katt.”

Och Frodo, som är beredd att go to the mattresses mot vem som helst i den undre världen, sitter och trycker i hemlighet, väl medveten om att E klappar hårt och klappar åt fel håll.

Felix däremot, som i E ser någon som vill vara snäll mot en katt, kommer villigt. ”Jag är inte Frodo,” säger hans attityd, ”men jag gillar dig!” Hon klappar förstrött Felix men hon fortsätter att ropa på Frodo.

Felix blir inte trött på att få andrahandsuppmärksamhet utan kommer glatt, ständigt redo för gos – även med en hårdhjärtad och hårdhänt E.

Har det här fått någon effekt vad gäller E:s känslor? Har hon mjuknat och låtit sig svepas med av Felix charmiga mysvillighet? Eller springer hon, som så många av vårt kön före henne, efter den mer svårfångade av rivalerna?

Tja. Frodo är fortfarande hennes katt, den hon älskar, spanar efter och förtvivlat försöker hitta för att klappa. Och Felix är fortfarande ”pappas katt”.

Men idag, som direkt svar på en av A:s frågor vid middagsbordet, fick vi höra ett svar som i sin enkelhet gav ett visst hopp åt the good guy, samtidigt som det genljöd av tvåårsattityd:

A: E, vilken katt är det nu igen som är din katt? Är det Frodo?

E: Pappas katt är min katt.

Lek med kattungar. 

 

 

Random Posts

Loading…

  2 Responses to “Den komplicerade frågan om ägandet av katter”

  1. Tack för svaret! Jag hade feeel, och nu fick vi lära känna Felix lite mer – tack igen:) Dina beskrivningar/berättelser om Frodo och E är för läckra. ”U”!

  2. Du beskriver karaktärer synnerligen härligt. 🙂

Sorry, the comment form is closed at this time.