jan 092013
 

A står i vardagsrummet och tittar på ett fotografi av Ansgar som vi har uppe. En nyfödd bebis i en gul landstingsfilt. Under den vita mössan sticker ett litet ansikte fram, ett uppenbart nyfött ansikte. A betraktar bilden med ömhet, smeker den med tummen.

-Min lillebror, säger han mjukt, innan han skuttar vidare på nya äventyr. Min lille-lille-lillebror.

Ansgar är ju inte A:s lillebror. Han är alla barnens storebror och skulle ha varit tio år nu om han hade levt.

För H och S är han också storebror, en speciell storebror, en slags osynlig okroppslig bundsförvant när livet är som hårdast. Båda har berättat att de ibland tänker sig att Ansgar är med dem  och skyddar dem mot sådana saker som man har storebröder till: läskiga djur, stora barn som kanske skulle kunna retas, i osäkra situationer.

Men A, som i och för sig sällan känner ett behov av att bli skyddad, ser Ansgar som den lilla bebisen. Liten. Värnlös. Då är A den skyddande, den betryggande. Den som ger. Den store.

Jag tänker på när A  faktiskt blev storebror, till E. Vilken utmärkt storebror han blev med en gång. Den som såg och förstod, den som offrade nästan vad som helst. Vi som oroat oss innan E föddes eftersom A var väldigt tydlig med att han gillade att vara yngst. Men på den korta första veckan växte storebrorskapet till sig i honom. Och nu är han den mest omhändertagande kärleksfulla sexåring man kan tänka sig.

Och när han betraktar bilden av Ansgar är det den kärleken han har till E som han är beredd att utsträcka till denna bror också. Denna bror som han inte har träffat. Denna bror som han hör ihop med på ett sätt som man inte kan förklara eller begripa. Denna bror som inte går att smeka med tummen på något annat sätt än via ett fotografi.

Jag stannar upp i ögonblicket ett tag. Ögonblicket av syskonkärlek. Ögonblicket av helhet – att familj är något som går utanför vardagen och den påtagliga världen. Vi är plötsligt en enhet som sträcker sig genom natt och mörker, bortom allt som går att fatta, bortom döden.

Banden som förenar. Knutna av kärlek.

Random Posts

Loading…

  10 Responses to “Den tredje brodern”

  1. Vackert. Du uttrycker det som är svårt att uttrycka.

  2. <3

  3. Kärlek utan sentimentalitet.

  4. Håller med övriga, kärlek och vackert.

  5. Fint beskrivet om deras relation till varandra!

    Sedan kan jag ju inte låta bli att tro som jag tror – att Ansgar nog hade ett finger med i spelet när han valde sina småsyskon, och när han såg till att de skulle välja att komma till just er. Ni har nog hört ihop hela tiden tror jag!

  6. A’s lille-lille-lillebror, fint.

  7. Så vackert skrivet!

  8. Ger mig fina inre bilder 🙂

  9. Vilken otroligt vacker text! Tårarna trillar ner för mina kinder, jag känner igen smekningarna på ett fotografi av ett syskon som inte längre finns med oss. Jag brukar oxå tänka på min lillebror i svåra situationer och jag vet att han finns där för mig även om jag inte kan se eller röra honom. Jag vet oxå att han hade varit en perfekt storebror till vår lillebror och det är så ledsamt att de inte fått träffas.
    Jag är övertygad om att dina barn har en vakande ängel någonstans, tänker man inte så är det svårt att leva tycker jag <3 Kram

  10. Oändligt vackert skrivet

Sorry, the comment form is closed at this time.