S och jag står och tittar på när E har ett vredesutbrott med den speciella blandning av fascination och hjälplöshet som kännetecknar åskådare till trots.

-E, säger S vänligt men bestämt. Skall du inte sluta vara arg nu? Du är så stor tjej. Du behöver inte skrika så mycket.

E tittar förvånat på honom. Han ler mot henne.

-Jag är stor nu, säger E provande.

-Jättestor! uppmuntrar S.

-Jag inte arg. Jag för gammal för arg.

-Precis! säger S och omfamnar henne. Vad duktig du är!

-Duktig och INTE arg!

Jag börjar berömma S men han klipper mig mitt i lovtalet.

-Det var E! Det var E som var duktig!

-Ja, hon också. Hon var –

-Hon är ju som ett GENI! Hon fattade när jag sade till henne!

-Ja och du är ocks-

-Men mamma! Fattar du? Hon är ju bara så supersmart! Hon kan — hon kan liksom bli vuxen när hon vill nu. Flytta hemifrån! Få jobb! Bli rik!

-Öh. OK. Ja. Det var bra gjort av henne men kanske att hon ändå inte riktigt är fullt så stor att hon kan flytta…

-Joho! Kunde hon det så kan hon ALLT! Hon är ju så smart! Hon kan vad som helst!

-Mm. Kanske inte VAD som helst.

-Så KLOK!

-Mm. Säg ett jobb som hon kunde få med de kvalifikationerna.

Han tänker inte ens efter. Han bara tittar på mig som om han var den vuxne och jag var den som var åtta år.

-Mamma. Hon visste när hon skulle sluta. För att hon var för gammal. Det är väl självklart vad hon får för jobb. Hon kommer att bli påve.

Och det är väl möjligt att han har rätt.