Lördagskväll i det frycklundska tjället. Jag sitter och läser ”En man som heter Ove” och M sitter och läser blocket.se från pärm till pärm.

M: Alltså jag ville inte säga det när barnen var uppe. Men jag är kanske bara lite besviken.

jag: ?

M: Alltså jag hade ju inte förväntat mig någon present eller så. Men du hade ju kunnat komma ihåg iallafall.

jag: ??

M: Alltså för att du vill ju jämt att jag kommer ihåg alla bröllopsdagar och förlovningsdagar och alltihopa. Och så går du själv och – ja du glömde kanske inte. Det kan ju vara så. Det kan ju vara så att du bara inte bryr dig om hur viktigt det är för mig.

jag: (gulpar)

M: Och det måste du ju inte heller. För det är ju ingen viktig dag för dig alls.

jag: Jo men…

M: Och jag  begär ju inte att du skall ha förberett något eller så. Utan bara kanske att du skulle ha – tja – nämnt det.

jag: Alltså älskling jag hade faktiskt –

M: Men som sagt. Det är frivilligt.

jag: Men jag har ju – öh –

M: Jag är inte sårad. Inte sårad alls.

jag: Oooo. Alltså.

M: Det är inte en sådan sak som jag bryr mig om alls.

jag: (svettig) Nä. Du är ju –

M: Inte. Alls. Sårad.

jag: Nänänänänä men alltså nu när jag —

M: (fnittrar okontrollerat)

jag: ?

M: Åh vad du gick på den!

jag: ??

M: Du skulle ha sett dig själv!

jag: ??!!

M: Alltså din min när du försökte lista ut vad du hade glömt bort och samtidigt –

jag: Du hittade bara på? Från början till slut?

M: (otroligt belåten) Jajamensan.

jag: Vad skulle det ha varit för något då?

M: Vadå?

jag: Alltså vilken dag hade du tänkt bluffa att det var?

M: Jag vet inte. Vad som helst.

jag: OK.

M: Visst är jag rolig?

jag: Ja. Det var faktiskt jätteroligt.

M: Hahaha!

jag: Det är bara en grej.

M: Mhmm.

jag: Det är vår förlovningsdag idag.

M: Bra försök älskling.

jag: Nej. Det är vår förlovningsdag idag.

M: Nä. För vi gifte ju oss i –

jag: I juni. Men vi förlovade oss i –

M: Nej. Det kan inte vara. Inte idag. Inte just den dagen när jag drog mitt skämt.

jag: Kolla i ringen om du inte tror mig.

M: Så jag –

jag: Så du hade rätt.

M: Aha! Och du HADE glömt!

jag: Men inte lika mycket som du hade glömt.

M: Fasen.

jag: Tja.

M: Du fick ett gott skratt iallafall.

jag: DU fick ett gott skratt iallafall.

M: Och det är nu jag skall plocka fram min present och visa att jag inte hade glömt.

jag: Om du hade haft en present.

M: Jaja.

jag: Detaljer detaljer.

M: Jag älskar dig ändå.

jag: Och – vad som är ännu mera anmärkningsvärt – jag älskar dig ändå.

M: (sitter tyst ett tag)

jag: Dessutom är det årsdagen av min möhippa.

M: NU hittar du på.

jag: Ja.

M: Du ser. Mig kan man inte lura.

jag: Vadå? Jag fick dig ju att gifta dig med mig. Större lureri än så är svårt att tänka sig.

M: Så med andra ord behöver du inga presenter. Det är tillräckligt stort att du har mig.

jag: Visst visst.

M: Är du ironisk nu?